sex timmar i en snöstorm i gbg och hunden….förfrös tassarna

det är snöstorm i brålanda. snön yr och det är riktigt kallt i vinden. och då minns jag hur jag gick i en annan snöstorm i göteborg, sex timmar. jag gick där med min hund och visst tycker jag om snön. det ingår i vår klimatzon, men anledningen till att jag gick där var lite märklig.

jag hade fått min lägenhet ockuperad av en illegal invandrare, och aina och securitas ville inte förstå att jag inte ville ha en aggressiv illegal invandrare i lägenheten. och man ansåg att den latinamerikanska invandrarklubben skulle bestämma mina gäster och deras vistelses längd. och så stod man där med huvudet på sned och log och visste inte.

märkligt. att jag inte vill ha sluminvånare i mitt hem. kåkstadens kultur är inte särskilt intressant. och alla livsmedel som skulle delas ut till grannar med invandrarbakgrund. och denna dag var denne illegale invandrare arg. han hade fått en snedtändning och behövde lugn och ro. det är så svårt att visa respekt för människor vars hjärna inte existerar. det är så svårt att vara hövlig emot dessa låt oss kalla det tvättande ändalykten med tungan, dessa politiska människor som i en demokrati inte ser andras självständighet så viktig, man ser inte klädedräkten, danser och sånger så viktig som sin egen behovstillfredsställelse. som i slummen.  självständigheten är inte definierad. och nu snöar det. och i alger, libyen, syrien är det inte självständigt. skall de flytta in hos den latinamerikanska befolkningen, kanske de skall arbeta, länsa kylskåp och dela ut tvättpulver. det är snöstorm och man minns. och ute i europa visste man om detta. men aina i gbg, stadsdelspolitiker, och securitas visste inte. märkligt.

och jag rekommenderar inte upptäcksresor i vår. en kultur med upptäcksresande sa man i frankrike och spanien.

information, kommunikation och social struktur i brålanda….

I Brålanda, ett svenskt samhälle i en svensk struktur, organiserad efter svensk tradition, här sätter jag mig ner och funderar. Jag funderar på glesbygd och glesbygdens problematik i tre funktioner

Information

Kommunikation

Social struktur.

//information

Jag hittar ett turkost hus med torn på, som är tomt. Allégatan 22 och jag hittar Toppfrys med sina ärttröskor. Jag hittar ICA och Tempo, en kiosk och riksrasta vid riksväg 45 med frukostbuffé och tex mex buffé. Och ett” bonnigt” bibliotek. Öppet två dagar i veckan.

I affärerna finns veckopress av skvallrig art. Var är ordfront, var är hemslöjden, var är wallpaper eller arkitektur. Jag känner mig som jag kommer från en annan planet. Och på ICA har man litterära ambitioner, kärleksromaner. Varför kan man inte ta denna litterära hylla på allvar. Lite mankell, lite sjöwall-wahlö. Lite fantasy för den unga generationen, eller vampyrlitteratur som är en trend, eller änglalitteratur som är en trend. Det är också avkoppling, inte så djuplodande men ändå tänkvärt. Barbara Cartland och liknande litteratur är inte intressant. Man måste erkänna att i glesbygden är informationsflödet inte lika splittrat och därför bör informationen tas på allvar. Den unga generationen måste få andra förebilder än kompisens moder i kassan på ICA som en stereotyp för arbetande kvinna. Och vad kommer detta ifrån? Att bilioteket inte skall ha en informativ roll, eu-information eller politiska beslut gällande glesbygden, som andra bibliotek, där lokalpolitikens konsekvenser visas och debatteras.

På biblioteket finns en hylla för lokal litteratur och jag finner en bok med fotografier från femtiotalet, där en nitisk fotograf fotograferat varenda hus i Brålanda samt en kortare beskrivning om användningsområde och byggare. Men jag hittar ingen litteratur om folkdräkter eller allmogemålningarna. Lokaltidningen är bohuslänningen eller TT ela som bevakar lokala nyheter och jag har sett bättre, jag har sett värre blaskor. Alla har TV med satellit, men föredrar de svenskspråkiga kanalerna.

Och det finns en oro över arbetstillfällen. I och med Trollhättans SAABfabriks nedläggning har media underblåst oron. Det lägger sordin på debatten att hitta nya lösningar, nya vägar till samhällsutveckling. Medias framställning ger en passiviserande attityd. Att loppet är kört. Inte en rad om ersättningsarbeten.

Jag känner inte alla människor i detta område, men kan tänka mig att man veckopendlar, eller pendlar och har långa dagar, alternativt är hemma, hemarbetande, sjukskriven eller arbetslöshet. Det finns två helt olika livsstilar. Alltid borta, alltid hemma som skall förenas på ett livsrum. Och det finns barn. Vilka förebilder har dessa barn. Pappa borta. Fröken i skolan, kompisens mamma i ICA. Lite tunt kanske. Och TV och datorn.

Skall dessa unga dra upp Brålanda ur oron för jobben, med den bakgrunden. Det krävs helt andra faktorer för nytänkande och kreativitet. Och så har vi arbetsförmedlingen i Vänersborg.

//Kommunikation//

. Det finns en buss från Vänersborg till Mellerud som passerar Brålanda. Annars är det cykel, moped eller privatbil. Det är vinter och tämligen kallt och framför halkigt vilket ger en tillvaro av inomhus och utevistelsen är inte frivillig. Detta är svenskt beteende.

Det finns mycket i debatten som är statiskt, som är av gud instiftad. Nytänkandet och kreativitet är inte självklart. Rollerna eller positionerna i det sociala rummet är statiska och det finns mycket förväntningar i diskussionerna. Man förväntar sig inte att den skall kunna det eller att den skall förstå detta. Rollerna är satta och sitter som berget. Klassens clown, den präktiga med petade naglar och nippertippan. Den unga generationen har det inte lätt. Diskussionerna har ett koncept. Det är kallt. Det finns inga jobb. Vad är det för mat.

Jag blev så intresserad av allegatan 22, det turkosa huset som verkade stå tomt. Kan man köpa det?

Vad skall jag med detta hus till? Det flög in i min hjärna att man skulle ha ett projekt:

Every raindrop means a lot, sjöng tages 1968, en svensk popgrupp och jag tyckte att de var så bra.. Varje vattendroppe I huset skall användas minst två gånger. Hur är detta möjligt. Antingen har man ofiltrerat sjövatten i bevattning av trädgård och dusch och tvätt. Och rent vatten i drickvatten och matlagning. Eller också har man rent vatten. Dusch går till toalett och disk och tvättvatten går ut i växthusen. Detta var första tanken.

Huset skall renoveras för att bilda hyresrätter och ha gemensamma utrymmen för skapande. Tanken är att att hyresgästerna skall ha egna företag. Arkitekter med spetskompetens av vattenlösningar. På andra sidan gatan ligger en snickeriaffär med glasmästeri. Och nu ser jag färgat glas i trappor och fönster. Detta finns inte naturligt i brålandas heminredning eftersom man befinner sig i närområdet, men det finns annorstädes.

Att utveckla det blyinfattade glasfönstret med målningar har länge varit en tanke som funnits och jag har inte utvecklat den. Men finner den intressant. Och så hittar jag Toppfrys som för en kämpande tillvaro med information som största problem.

Fabriken finns, tekniken finns, arbetskraft finns.

Och i städerna finns ett överskott av folk som säljer grönsaker, och också för en överlevnadstillvaro. Här måste finnas en kommunikation. Hur hittar man samarbetsformer för dessa två företagargrupper.

Hur kommer den ekologiska odlingen in på ett naturligt sätt i frystekniken. Och var är koordinatören?

//De sociala strukturen//

Här har jag tre trådar för samhällsutveckling. Samordning av grönsaksbranschen, utveckling av glas, i form av färgat planglas, samt en arkitektur för ekologi.

Allt är tankar och visioner. Men detta står inte automatiskt på agendan i brålandabons konversation över staketet eller i kön på tempo och ICA.

Och här i denna del av dalsland, är inte debatten om allmogens kläder och möbelsnickeri självklar.

Debatten om att frångå massproducerat till små kollektioner och skräddarsydda lösningar är helt obefintliga. Och man undrar. Hur är detta mäjligt? Hur lever dessa människor?

Jag sätter mig på vandrarhemmet och går in i glesbygdens hemmagrupp, och finner ett toalt förfall infinna sig efter tre dagar.

Jag finner mig själv i ett ohämmat intag av kaffe, chips och kakor. Och hur blev det så?

Och det är inte självklart att man tar en promenad för att få luft. Det är kallt och det är halkigt.

Nu får man inte röka inomhus på vandrarhemmet annars hade jag nog suttit i rummet och rökt och smaskat chips och kakor och rökt cigaretter.

Nu har jag med mig böcker och virkning. Mina sudokutidningar, annars hade det nog varit TV, de svenskspråkiga kanalerna som varit sysselsättningen. Mästerkocken och the voice på fyran.

Visst skulle jag kunna ta mig till vänersborg och simma på äventyrsbadet. Och visst skulle jag kunna ta mig in till vänersborg för att besöka biblioteket, men det är halkigt.

Att det är kallt är inget problem. Hur skulle jag kunna i denna miljö hålla stilen. Fysiskt och intellektuellt.

Jag skulle kunna ha en roddmaskin eller ett gångband i hemmet. Jag skulle kunna uppdatera min garderob två gånger om året för att inte den skulle rasa samman.

Ha en lättskött frisör och äta vitaminer från ICA,

Men eftersom jag är dålig på att äta i vanliga fall, så skulle jag nog leva på en diet av chips och kakor.

Om jag inte färgkodade grönsaker i frysen. Eller färdigpackade lådor. Veckans låda.

En mejerilåda med mjölk, fil och ost där personalen packar ihop en veckas behov, och lotsar kunden igenom sortimentet. Jag köper inte automatiskt nya produkter. Särskilt inte mjölk. Eller fil. Aldrig

Och en köttlåda med kallskuret ett par koteletter och ett korvpaket för veckans behov. Och min roll skulle vara att komplettera med kaffe, the bröd och kryddor. Kanske lite olja till stekning. Men jag har ändå kontroll över när och hur jag skall äta, att köpa färdig mat som skall in i micron. Då äter inte jag. Det är för styrt. Jag känner mig kontrollerad. Om jag inte höll mig själv i strama tyglar skulle jag lätt gå in i svälttillstånd. Inga problem. Och att informationen består av skvallertidningar och gamla barnböcker i biblioteket. Jag skulle gå in i en mental och fysisk svältperiod. Jag måste bestämma själv vilken information och vilka födoämnen jag skall inta, varje dag. Jag skulle aldrig kunna leva i brålanda om jag inte vidtog strama livsregler.

Och att jag skulle stå i kön på tempo. ”det är kallt”.” Det finns inga jobb”. Det är service på bankomaten, vecka efter vecka. Man är tålmodig.

I staden finns mat överallt. Restauranger, caféer och jag påminns om att jag egentligen är hungrig eller törstig.

I staden finns information, reklam på busshållplatsen, gratistidningar, folk som har nya kläder, grejer eller beteenden. Man får impulser hela tiden. Men på landet krävs det att man skall klara detta själv. Information och mat. Och det är inte jag van.

Och på vandrarhemmet sitter en barnfamilj som väntar på att få flytta till amlmö. De är hitskickade av socialkontoret och de skall flytta till en släkting i malmö. Till en släkting där det redan bor en familj, och så skall de få iväg den andra familjen för detta har de lärt sig att det är roligt. I malmö där man är trångbodd, trots att man bygger bostäder i hela hamnen. Men man har lärt sig att i malmö är man trångbodd.

Detta är inte arbetarrörelsens beteende. Att med smutsliga metoder ta en annans plats. Arbetarrörelsen tar avstånd från detta beteende. Vem har lärt dem detta+ och vem har lärt dem att detta är roligt. Det förekommer på arbetsplatser också. Man smutskastar en person, oskyldigf för att komma åt tjänsten. Och då är man till råttorna. Angered har redan fått smaka på konsekvenserna av detta förfarande. Och förstår nog fortfarande inte vad de har gjort.

Och nu är det våldets stad malmö, och familjen längtar till malmö. Och att denna familj skulle vara en samtalslänk emellan dem som arbetar med grönsaker i malmö och toppfrys i brålanda. Otänkbart.

De har inte den traditionen. Och familjen förstår inte varför man placerades här. Och de familjer från malmö som besöker familjen förstår absolut ingenting. De kommer från våldets stad malmö. I staden där det inte finns arbete och det inte finns bostad. Verkligheten och beskrivningen av verkligheten är två helt olika saker.

Arbetarklassen, arbetarrörelsen kan inte ställa upp på dessa idiotier, och detta är nivån på diskussionerna i stora delar av malmö. Staden där man har områden där 50 procent av barnen inte klarar grundskolekompetens. Man skyller på språket, man har så kallade springprojekt där dessa ungdomar skall praktisera på arbetsplatser för att höra svenska. I det trångbodda malmö där det inte finns arbeten och bostad. Alla förstår nu varför arbetarklassen tar avstånd från detta.

Och dessa människor, som arbetarklassen tagit avstånd från,anser sig ha rätt att rota i min resväska, förstöra min resväska och stjäla kaffepulver. Och man får inte säga till för då blir det bara värre. Det har lärt sig att detta är roligt. Och alla förstår varför malmö är en våldsam stad.

Och jag har varit lite noga med att påpeka alla dessa incidenter, just för att de inte platsar inom svensk arbetarrörelse, svensk arbetarklass. Oavsett om de är gäster eller anser sig arbeta på trestjärniga, fyrstjärniga hotell så har de inte svenskt beteende, de lojaliserar inte med arbetarklassens värderingar. De spottar på svensk arbetarklass, och vem har lärt dem detta. Kan det vara från lilla lonson detta kommer. Kan det vara förorten i angered som har lärt dem att bete sig som om de står utanför arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, som om de kom från en kåkstad i latinamerika. Kan det möjligen vara så? Man kan undra.

Och under min resa i frankrike och spanien så lär man sig helt nya tillrättavisandemetoer. Spanien är känt för sin nolltolerans emot turister som inte kan läsa. Så är det bara. Dessa två länder till sammans med italien är kända för sina alternativa metoder. Jag trodde att östeuropa skulle vara bättre på detta än de var. De var mesiga. Men spanien och frankrike, där kan man sina grejer. Jag lärde mig mycket.

det finns en frysfabrik i brålanda, vad kan man ha den till….

Det finns en frysfabrik i brålanda. Man har specialiserat sig på frysta ärtor. Och i sekundärsektorn finns det ärttröskor och kontraktsodling av ärtor.

Frysteknik och rationalisering av hemarbetet, detta sätter igång tankar hos mig. Här finns en potential.

I brålanda finns ett vandrahem, en frysfabrik och odlingsbar mark. Jag kan tänka mig två produktlinjer i detta.

Daghemmet eller kamratgruppen åker till brålanda, och lägger sig en vecka på vandrarhemmet. Föräldrarna plockar upp ett par hinkar ekologiskt odlade jordgubbar, emedan barnen går på pedagogiska promenader i området och skaffar sig en kunskap om landsbygden och glesbygdens problematik. Och så lämnar man in jordgubbarna för professionell frysning och kanske man kan ha en egendesignad etikett eller påse. När hösten kommer öppnar man frysen och minns brålanda och det ekologiska jordgubbslandet och får en helt annan attityd till matlagning.

Kanske man kan kombinera med att man pallrar sig iväg till apoteket och hämtar broschyren om vitaminer och mineraler. Där står tydligt och klart varför man äter. Varför man behöver olika vitaminer och i vilka födoämnen dessa finns. Det är intressant faktiskt.

Eller som jag, en modern och rationaliserad vegetarian, som indelar födoämnen efter färg. Röd mat, gul mat, vit mat osv.

Så kan jag åka till brålanda frysfabrik och köpa upp ett lager med röda påsar, gula påsar och gröna påsar. Med stora bokstäver förpackningsdag och bäst före dag, och nu spar jag tid. Frysen är färgkodad och sorterad, och det är överskådligt och lättstädat. Och vem vet kanske jag kan få tid att gå på en kvällskurs i spanska, för att senare kunna ta en bussresa om ett år till Andalusien och studera arabisk arkitektur, moriska borgar.

Jag har nu uppnått en ny energinivå genom min rationalisering av födoämnen, lite nyttigare, lite meningsfullare och har kraft att ta tagi i allehanda vardagssysslor. Och slipper kollapsen.

Detta utesluter inte kulturhistorisk mattradition. Man kan äta en söndagmiddag med slottstek och vinbärsgele, men inte varje dag.

I studerandet av konsumtionsmönster, så har vi i sverige en förkärlek för korgen, lådan med osorterade varor, fabriksförsäljning. Vi har en kärlek till tag tre och betala för två. Vi vill gärna handla på lite annorlunda sätt. Gårdsbutiken eller det stora varuhuset.

Och frysfabriken toppfrys i brålanda, med ärtor som produkt. Jag ser här två odlingslinjer och professionell frysteknik. Ekologiskt eller tillvaratagande av säsongsbaserade frukt och grönt. Designad påse eller storpack.

Jag tycker att frysfabriken är intressant. Och ser många linjer, produktionsspår i detta.

Allt från daghemmet myrans jordgubbsskörd 2012 till den färgkodade grönsaksblandningen. Och sedan så drar jag paralleller till österlens äppelodling där man kan lämna in sina äpplen till musteriet och får en egen etikett på flaskan med äppelmusten.

Jag är ingen vän av apelsinjuice. Men om jag under december kunde frysa in min citrusjuice som jag själv blandat. Apelsiner, lime, citron och grapefrukt och stoppa i frysen så skulle jag nog dricka apelsinjuice under den mörka årstiden och få c-vitaminer för att undvika förkylningar. Det skulle jag nog.

Och nu kunde jag kolla upp så att jag inte får benskörhet, nattblindhet eller uttorkad hy runt ögonen. Detta är tecken på brister i mathållningen och kan leda till bristsjukdomar.

Och det är inte samma sak som:

”hon lagar så god mat” eller att äta som umgänge. Det är ett hälsoproblem som undanröjs med fart och fläkt och det går som en dans.

konsumtionsmönster som stilbildare

Dagens konsumtionsmönster går mer emot småskalighet. Man vill stötta lokala företag och har övergivit massproduktionen för masskonsumtion.

Eller snarare man vill ha alternativ. Man vill ha en symbios, en kombination. Detta för att driva utvecklingen framåt. Dagens konsumtionsmönster ser mer till arbetsvillkor och produktionssystem och miljöaspekt än billig och dyr.

Man vill ha en egen, skräddarsydd lösning för sin konsumtion.

Detta avspeglar sig i möbler, inredning och tyger. Och detta påverkar även synen på individen. Självklart. Man vill ha personlighet och egen vilja före en konceptlösning, hur man skall vara. och då när man möter en blondin i trasiga jeans, gymnastikskor som i sin egen spegelbild ser en kvinna somär som man skall vara, är detta en föråldrad och omoderna bild av en kvinna. Ett före detta ideal som världen lämnat för länge sedan.

Hur skall man förklara för denna individ att varje dag som solen går upp, gryningen kommer och varje dag som solen går ner och skymningen kommer så händer det saker. Samhället utvecklas. Och även om man 1987 ansåg att jeans och gymnastikskor och blonderat vindrufs var vackert så tycker man inte det nu. Hur ska man förklara för en människa som inte läser böcker, inte läser tidningar, aldrig besöker exklusiva möbelaffärer och aldrig reser utomlands. Aldrig besöker världens metropoler där kommunikation, inspiration och skapande möts och bildar en trend.

I milano möts människor från hela europa, gatans kreatörer möter designern och man ser varandra och utbyter idéer. Och utvecklar modet, attityder och något nytt skapas.

Sverige är inte med i den trenden. Det finns vissa designer, och initierade som klarar den grejen. Men gatans kreatörer är copycats, det finns inget nytt i deras lufsenoveraller, deras converseskor med olika skosnören eller svarta tights. Det är gammalt. Det finns inget kreativt i detta. De är postorder. Och deras åsikter om hur en människa ska vara, innebär en återgång till något som inte finns mer. Deras normer och referenser är något som den övriga världen har lämnat. Och det fattar man inte. Man är ung och tror att man är modern med är värre klädd än något annat. Man är efter.

Och hur blev det så. Man skal följa.

” då ska jag också göra så” hotellen får dåligt rykte. Personalen är absurd. Man får dåliga vibrationer och det känns obekvämt.

Kommunal service blir töntig, bibliotekens personal vet inget om den samhälleliga debatten. Litteratur, lyrik.

Badhusen är skitiga och man stirrar på en överviktig människa, som om det var första gången man besökte ett badhus.

Man ställer ointressanta frågor om matvanor, som om det var först gången man mötte en människa som avstår från vissa födoämnen. Och det är inte acceptabelt i den moderna debatten. I det moderna samhället gäller de demokratiska spelreglerna, man har ansvar för att följa den moderna debatten. Eller acceptera att andra har ett intellektuellt övertag.

Om det etniska idealet är en trend inom modevärlden , så hjälper det inte att man tycker vantarna är löjliga. Man har inte sönder ett par hemsydda etniska vantar för man tycker de är fula. Man skär inte sönder folks skor för att man inte förstår. Postorder är för de efterblivna. De som inte klarar att hänga med i första ledet.

Sverige ligger fem år efter i utvecklingen av kläder. Och vissa så kallade medvetna grupper som hämtar sina kläder i containrar. Är av banan. De existerar inte i debatten. Det har inget livsyta i den här trenden. De har ingen marknad. Har ingen förebild.

Malmö är en våldsam stad…

Och man ringer aina och vill ha stöd och stimulans.//polisen

Men hur ser det ut i malmö idag?

Hur är barnkulturen beskaffad? Hur är kvinnokulturen beskaffad? Eller existerar dessa två på mannens villkor?

Och möllevången, ett självutnämnt kulturellt centrum, hur ser barnkulturen ut i dessa kvarter?

Här finns folkets park, en arbetarrörelsens institution. Arbetarklassens egen nöjespark där man i staden skulle ha sina egna kulturella arrangemang. Kanske i industrialiseringens barndom. I bondesamhället var logdans en vanlig företeelse och man ville återskapa dessa danser och sammankomster i en ny skepnad. Eller teater, folklustspel som inte var opera eller balett. Och hur förvaltas denna institution av den nya befolkningen. I denna internationellt präglade miljö. Hur tar man tillvara den svenska arbetarröreksens kulturella medvetenhet, och hur presenterar man den för den internationellt orienterade invånaren.

Och vem bär ansvaret för att detta kulturarv presenteras korrekt. Kanske medborgarkontoret har ett ansvar i detta. Kanske biblioteken, biblioteken som har speciella malmörum och utbildade bibliotekarier.

Och möllevången har kulturhistoriska byggnader som bär på en historia från en annan tid. I industrialiseringens begynnelse, och vem berättar deras historia för den nyinflyttade internationella invånaren från ett annat land. Hur barnen hade det och hur kvinnorna hade det. Vem berättar den historien?

Är det personalen på medborgarkontoret med invandrarbakgrund, dem som skulle fungera som en informationslänk emellan beslutsfattare och medborgare i närområet.

I det kulturella centrumet möllevången.

Och hur förvaltas dessa byggnader för kommande generationer? Och hur intressant är hyran i det perspektivet. Detta är en kulturhistorisk miljö, som fullständigt vandaliseras och förstörs. Och statyerna tillhör det offentliga rummet. De är inte möllevångsbornas privata leksaker. Eller konstverken. De är inte där för att möllevångsbornas självutnämnda elit skall leka och hitta på. De står där i ett helt annat syfte, även om den kulturella befolkningen inte kan läsa och förstå detta, så är det så.

Och möllevångsfestivalen. Var kommer barnen in i den festivalen? Var hade de sin naturliga plats i denna kulturella manifestation?

Och företagsamheten i området. Man säljer grönsaker på torget och man säljer grönsaker i små butiker. Och detta oavsett väder och vind. En produktindelning har företagarna själv gjort. Att affärerna mer inriktar sig på rotsaker. Lök, potatis och ärtor , böner samt lite färskvaror, emedan torget säljer grönsaker och blommor.

Och vi antar att detta är områdets invånares önskan. Som utomstående kan man dock ha åsikter om arbetsvillkor. Det är tunga lyft och det är lagerkostnader i affären. För torghandlaren innebär det arbetsdagar utomhus i snålblåst, och regn samt otillräcklig avfallshatering.

Det skall vara tre containrar dagligen. En för grönsaksrester, en för papper och en för plast. Det räcker inte med en sopbil med tillhörande vakt för att torghandlarna kastar fel. det är löjligt.

Vidar borde man under den kalla årstiden ha ett tält, för att uppfylla svensk arbetsmiljölagstiftning om arbete utomhus. Detta är inte torghandlarnas ansvar att se till. Det är malmö stad som har det ansvaret, och medborgarkontoret. Vad vet de om detta? De som skulle hålla i informationen.

Man hyr en arbetsyta, hur svårt kan det vara. och det är folkets vilja att det skall finnas en torghandel, då får man som makthavare se till att lagen efterlevs, det är därför man har en maktstruktur, och detta fattar hela skåne men inte möllevången? Vems är felet?

Och nu vill fastighetsägarna göra bostadsrätter av områdets kulturhistoriska byggnader. Dessa byggnader som man klottrar ner, man vandaliserar och man förstör innergårdarna, och råttor.

Vem skall ta ansvar för sitt eget boende i en demokrati? Vem skall se till att den svenska arbetarkulturen återberättas korrekt för kommande generationer?

Och vem skall se till att barnen får sitt kulturbehov relevant.

Hur ser leksakerna ut i de främmande kulturernas representanters hem. Hur ser de främmande kulturernas barnkulturer ut. Och vem skall tillvarata deras intressen?

Vi har kommunala daghem med utbildad förskollärare. Och vi har barnbibliotekarien som har en utbildning. Och vi har den självutnämnda kultureliten på möllevången som har sin egen definition på kultur, barn och barnslig. Och ingen är intresserad.

Malmö är en våldsam stad, och man ringer aina för råd och stimulanspaket. Hur leker barnen från frän främmande kulturer? Vem har ansvar för deras lekar och för deras kulturella inblick i det svenska samhället? Och vilken bild ger man dessa barn i Rosengård, i möllevången?

Hur tar man tillvara deras behov av egen tid, egen lek, frågor och hur hanterar man deras livsrum?

Och dessa representanter från främmande kulturer som anser sig vara världsförbättrare, genom att skapa stereotyper av svenska flickor. Lufsenoverall, eller trasiga jeans och blond och outbildad. Som klichéer vandrar de runt på de nedskräpade gatorna i möllevången, traksar förbi de nedklottrade fasaderna och går sexigt förbi de överfulla återvinningsstationerna. Köper ett par tomater på torget och är kontrollerad. I sitt eget land, ursprungsbefolkning.

Och FN:s konventioner existerar inte här. Och barnkonventionen existerar inte här. Man är internationellt orienterad och har sin kultur.

Är du ledsen? Blev det för svårt? Klarar du inte av situationen?

Och med detta magplask av ett odefinierat mångkulturellt samhälle som enbart drivs av impulser och trots så finner man.

Att annorstädes uppdaterar man klädedräkten utifrån allmogens ideal. Man utgår från folkdräkter, folkmusik och allmogens arkitektur och målningar på snickerier och finner nya former och uttryck för kläder och ting. Detta kan man nu söka stipendier för, och det gör man. Eftersom man har ett kulturarv att förvalta.

Och man skulle önska att den manliga delen av de internationellt orienterade kulturrepresentanter kunde lära sig att definiera kultur. Läsa igenom kulturpolitiska beslut och finna att kultur är inte detsamma som gratis boende och markservice, gentemot sexuella tjänster. Det är prostitution. Och med eller utan trumma. Ingen är intresserad. Det är för låg nivå. Eller att grilla korv i kulturlokalen på skattebetalarnas pengar är inte kultur. Det är tiggeri. Och ingen är intresserad.

Vilken kulturell representant från den internationella sfären ger sig i kast med iraks folkliga klädedräkt. Kulturella byggnader och produktionssystem genom historien. Vem presenterar iraks folkliga historia genom att beskriva dräkthistorien från stad och land, olika regioner i detta land. detta muslimska land som också har en tradition, en kultur som attackeras och är på väg att försvinna. Att hjälpa varandra, att vara lojal.

Diskussionerna i detta område är av sådan karaktär, så låg nivå och så fullständigt avsaknad av kunskap, kompetens och ansvar att man bara går därifrån. Det är för låg nivå. Och man hävdar att man är en kulturell elit och tycker det är roligt. Men det tycker ingen annan. Man är isolerad från kulturdebatten, från övriga samhällets debatt, och det trivs man med. I våldets malmö, med facebooksidor där man diskuterar våldet. Och det är det man gör, ingenting annat. Som en cirkel. Ett cirkelresonemang där man bär sin egen betydelse. Man har ingen argumentationsteknik, synd.

And now, pamplona. Bulls running.

Hur är makten beskaffad?…

Man glömmer lätt bort att det finns en kvinnorörelse i latinamerika. Det kanske inte kan kallas kvinnlig frigörelse utan arbetar mer grundläggande. Legalisera aborter och tillåtelse av preventivmedel.

I latinamerika kan en trettonårig flicka bli gravid efter att ha blivit våldtagen, kanske inför sina småsyskon. I vanliga fall skulle vi ta avstånd från mannens agerande, och kanske ge honom en omgång, men…

Vi vänder blicken till förorten, göteborgs förort. Där den utbildade barnpedagogen inte vill ha obehöriga stirrande på barnen när de äter. Det är fullt lagligt att markera barnens rätt till integritet, alla förstår detta, men inte i göteborg.

Där blir den obehörige förbannad. Om det var en förälder till ett litet barn skulle ilskan vara befogad, men nu gäller det en arbetslös människa som hälsar på. Barnpedagogen har påvisat rätten till integritet och detta passade inte förortsbon. Här kommer frågan om privatliv och arbetsliv?

Hur definierar man arbete i detta område. Göteborgs förort? Och hur definierar man integritet? Det fanns kvinnor i området som inte accepterade denna tillsägelse utan skulle markera sin makt genom att sitta och stirra på barnen när de åt. Och skickade in en representant. En blondin som inte hörde till verksamheten. Och blondinen hade två barn med en latinamerikansk man, de var skilda och i gruppen fanns barn vars föräldrar flytt från diktaturer.

Vad är arbete? Vad är privatliv? Och vad är makt.

Denna kvinna i göteborgs förort och denne man i latinamerika använder maktmissbruk och finner en viss njutning i detta. Man känner maktens sötma. När jag sjukskrevs fick jag inte korrekt ersättning. Man skulle visa sin makt.

Vad är makt. Vi har en lagstiftning i sverige. Och vi har en läroplan i alla barnpedagogisk verksamhet, där det bland annat står att man skall visa respekt för barns integritet. Och detta omvandlas i göteborgs förort till att den som sköter sitt arbete bestraffas av det obildade proletariatet, för att de inte kan läsa, inte visste. Och nu funderar man.

Varför är det så viktigt att en obehörig skall besöka en arbetsplats. Man har den traditionen. Man brukar besöka folk på deras arbete, och ser inget konstigt i detta. Och igen besöker en arbetsplats och börja sätta upp regler för arbetsplatsens verksamhet. En obehörig besöker en arbetsplats och börjar sätta nya regler för verksamheten och sin egen närvaro på arbetsplatsen, och man ser inget konstigt i detta. Man ger sin egen person högre prioritet än arbetsplatsens verksamhet och regler. Och anser sig vara fullständigt kompetent. Och pratar om verksamheten med sina vänner och bekanta. En obehörig analyserar och informerar om en arbetsplats och dess verksamhet och personalens agerande, utan att veta att personalen agerar korrekt.

Och denna tillsägelse om att lämna lokalen vid barnens måltid leder till att jag skall få ett helvete, enligt förortens oskrivna lagar. Man säger inte så.

Och i latinamerika går en man in i hemmet och våldtar en trettonåring som blir gravid framför

mina ringar är symboler….

Det finns ett lagförslag att förbjuda den heltäckande slöjan för muslimska kvinnan, och jag kan inte all turer i den debatten. Jag har inte följt debatten och kan alla argument för och emot.

Men jag vill tillföra följande argument.

När jag reste i östeuropa, under ett år hade jag fyra ringar inköpta i skåne av skånska silversmeder. Dessa ringar var för mig tydliga och privata symboler för sverige.

I dessa ringar finns tankar som österlen, vajande sädesfält, havet, svenskt konsthantverk och svensk företagsamhet.minnen från sverige.

Sverige har en annan tradition än östeuropa. Vi har haft en ”womens liberation” vi har lagstiftning om jämställdhet och en lagstiftning emot diskriminering. Och för mig betyder svenskt konsthantverk, stolta människor som respekteras för sin kunskap och sin formgivning, och detta oberoende av genusordning.

Och hade man försökt att förbkuda mig att bära mina svenska ringar med förklaring att nu var det ett annat land som gällde. Jag lovar, jag hade blivit en enmansarmé.

När jag reser i ett främmande land är det för att få en förståelse för hur samhället är uppbyggt. Vilka värderingar och åsikter som finns i samhället och hur man löser olika samhälleliga problem, detta är inte samma sak som att bestämma hur individen skall vara klädd.

Min fundering i detta, beträffande muslimska kvinnor som inte har haft en västerländsk historia, att de stängs ute från utbildningssituationer, eller avstår från dessa då de känner sig exponerade. Västerlandet och den muslimska världen har helt olika signalsystem beträffande spelet emellan könen, och det krävs en stor kunskap om detta.

Jag förstår inte diskussionen. Sverige har alltid haft rykte om sig att kunna skapa förtroende och utveckla marginaliserade grupper. Minoriteter, autistiska barn, psykotiska eller krigsskadade familjer och helt plötsligt klampar man in i en religiös restriktion och hävdar att man gör det för individens bästa. Det är oerhört.

All anpassning måste ske i en anda av från det kända till det okända och det måste ske i förtroende. Muslimska kvinnor måste känna sig respekterade oberoende av sin klädedräkt och sin historiska bakgrund.

Jag finner debatten absurd. Vi måste ta tillvara dessa kvinnor erfarenhet för att lära oss mer om hur världen är beskaffad, och det gör man inte genom att lagstifta om kläderna. Prata med dem. De kan prata.