…inför den kommande USAresan, jag skall besöka Milwaukee i delstaten Wisconsin, skriver jag noveller, svart, mörka noveller om förorten. jag har bott i förorten i nästan tio år, jag har sett en del och jag har upplevt en del, som man som svensk inte skall behöva uppleva, och jag upplevde dessa händelser tillsammans med små barn som heller inte skall uppleva detta i sverige, folkhemmet. förorten där säkerhet, trygghet och jämställdhet inte kan efterlevas som på övriga platser. det här är bara en novell av tretton noveller. som jag skall ha med mig till USA…
Det stod i tidningen att en ung kvinna blivit innebränd. Orsaken var elfel och det förkom ingen misstanke om brott. En olyckshändelse. Den unga kvinnan blev tjugotre år.
Det är jag som är den unga kvinnan. Det var ingen olyckshändelse. Det var mord. Han tände på mig i dubbel bemärkelse.
Jag var ny i staden. Det var min första lägenhet, och jag var mycket förväntansfull. Jag inredde min lägenhet och hade inte bråttom att skaffa vänner. Jag skulle ju bo här.
Han var äldre, han var gift och hade flera barn och hans fru var gravid. Han försökte få kontakt med mig. Och jag svarade i början. Men han blev fräckare och fräckare.
Han sa att hans kultur inte tålde att en kvinna sa nej.
Han började förfölja mig. På olika ställen visade det att obekanta människor hade hälsningar till mig. Han började vänta i trappuppgången.
Han hade varit inne i min lägenhet och han hade tagit post , han var besatt.
Det skulle vara helt otänkbart att jag skulle bli älskarinna till en gift man i mitt egna land där jag är född av infödda föräldrar, bara för att hade man en annan kultur i hans hemland.
Jag är, eller var en fri människa. Han trängde sig in i lägenheten och när han inte fick som han ville tände han eld på mig. Först tände han på mig rent sexuellt och sedan tände han eld på mig.
Om man ser saken cyniskt finns det en viss symbolik, en viss ironi i det hela. Men jag har inte svårt att hålla mig för skratt, eller gråt. Jag drivs av hämnd. Jag är hämndens ängel ,återuppstått från de döda, med ett syfte att döda. Detta är min vilja och jag har tillåtelse att göra detta.
Hon var fyra år, familjens näst minsta och enda flickan. Hon var pappas lilla flicka. Hon hade träffat en ny dam. Helga. De brukade träffas i gungparken en liten stund bara. Hon satt alltid på samma plats, helga och de pratade lite varje dag. ”jag bor lite längre bort ”sa Helga och väntar på att en vän skulle komma med sin lilla hund. Hon var trevlig helga. Det var så de träffades.
Hon satt alltid på samma plats och hade alltid samma kläder på sig. Hon var lite blek. Nästan genomskinlig men är man fyra år tänker man inte på detta.
Vet du, sa hon till helga. I vår familj har vi blivit så många barn så att det inte får plats något skrivbord i barnrummet. Pojkarna sitter vid köksbordet och leker eller gör läxorna, för skrivbordet åkte ut när jag fick min säng i rummet. Lillebror sover inne med mamma och pappa.
Och mamma säger. ”Kan ni plocka bort leksakerna nu så jag kan duka?”.
Kan vi inte få ha kvar sakerna på boret ,säger alltid äldsta brodern. Vi kan äta framför TV:n.
Mamma suckar och ställer tallrikarna bredvid kastrullerna. Och går.
Hon hatar mat på soffan, på mattan och kladdiga bord. Det är därför de gör så. För att reta mamma. Hon är så trött, hon orkar inte. Och pappa är inte alltid hemma och är han hemma sitter han och surar eller dricker öl. Framför TV:n. Den behöver inte var på. Han är kär, fast inte i mamma.
Det var min storebror som sa det. Olyckligt kär tydligen för han dricker ju.
Det är trångt hos oss. Vi är så många barn. Jag måste gå nu. Mamma väntar
Vet du, sa fyraåringen igår var det gräsbrand bakom huset. Mina bröder var med och tände på. Och det brann och det rök och det blev varmt under fötterna.
Brandkåren kom och släckte och hela gräsmattan var svart och det luktade illa. Som en bränd katt. Jag måste gå nu mamma väntar
Vet du, sa fyraåringen och satte sig bredvid helga. Helga förstod att idag skulle berättelsen bli längre.
Igår var det slagsmål hemma. Det var så här:
Pappa har ju surat och helt plötsligt kom han hem visslade och var så glad. Han duschade och bytte kläder och tog på sig parfym.
Han skulle ta en öl med en ny kamrat sa han och började kamma mitt hår och satte upp i en hästsvans.
Min två äldsta bröder blev alldeles vita i ansiktet och stela. Mamma låg under bordet i vardagsrummet och torkade upp ett glas mjölk från mattan. Det var lillebror som spillt.
Pappa ville inte äta och han skulle bli sen. Så det var ingen idé att sitta uppe och vänta.
Klockan ett tändes lampan i vårt barnrum. Min näst äldsta broder hade kissat i sängen. Han gör aldrig det annars. Mamma sa att han kunde ligga bredvid mig i sängen. Och hon tog bort lakandet och la sig igen.
Klockan fem kom pappa hem. Han var full och mamma började gråta. Han hade varit otrogen. Jag vet inte riktigt vad det är men han började slå mamma. Hon grät och alla mina bröder låg stilla i sängarna.
Pappa skrek att mamma var ful, fet och lat. Han slog och slog. Näsan sprang i blod. Och alla barn låg stilla i sängarna. Min bror höll fast mig för jag ville springa till mamma. Vi var tysta. Och han skrek. Till slut kom polisen och det var en granne som hade ringt.
Hela lägenheten var huller om buller. Garderobsdörrar, kylskåpet var omkullvält. Porslin och glas var sönderslaget.
Polisen sa.
Nu ska ni sova. Bor han här. Eller?.
Sedan gick de.
Mamma grät och ansiktet svullnade upp. Hon kunde inte gå ut.
Och pappa snarkade i soffan.
Mina bröder gick till skolan som vanligt. De skulle inte väcka uppmärksamhet. Allt var som vanligt.
Jag måste handla lite mjölk åt min mamma. I vanliga fall går min pappa in till grannen och lånar men han var inte hemma. Mamma ser så konstig ut i ansiktet. Liksom blå. Min mamma väntar på mig
Helga log.
Vet du, sa fyraåringen nästa dag. Pappa var inte hemma i natt. Han var med sin nya kompis. Han hade flyttat hem till kompisen, temporärt. Vad nu det är.
Det måste vara en rolig kompis, eftersom de ska umgås i en hel vecka. I kompisens hem.
Vet du, det är lugnare nu när pappa inte bor hemma, temporärare. Trots att mamma har ont så är hon friare. Hon sover bättre och är liksom lättare tillmods. Jag tror inte min mamma tycker om min pappa. Egentligen. Men hon tycker om oss barn i alla fall. Det är bra. Att hon har oss.
Mamma bytte kläder. Hon har alltid samma, samma. Men idag bytte hon och hade en ny klänning. Så fin. Bara ansiktet varit som det skulle. Det var liksom svarta fläckar i det.
Jag måste gå nu
Helga log.
Vet du, pappa var hemma idag. Alla var rädda. Men han sa; ” jag är inte farlig. Jag var bara på dåligt humör. Hade svampar på fötterna. Jag skojar bara. Skoskav. Jag hade fått fel skor på mina fötter och hade ont i fötterna. Det var allt. Man kan väl inte hjälpa att man har ont heller, eller hur. Jag ska gå”. Ögonen var konstiga. Liksom glas. På något sätt. Mamma sa ingenting.
Mina bröder stönade och tyckte att pappa var riktigt löjlig. Man ska inte tycka att pappa är löjlig. Det är inte bra för temporären.
Han var knarkig. Sa min storebror. Vad nu det är
Jag måste nog gå nu.
Är du knarkig?
Nej, sa helga. Och andades ut. Jag är inte knarkig.
Fyraåringen log. Bra. Mamma är inte heller knarkig.
Vet du, igår var det kompisar hos oss. Min stora bröder hade tagit hem sina klasskamrater. Inte alla men en del. Och de satt i vardagsrummet och såg på en film som en kompis hade med sig.
Jag fick inte se, för jag var för liten. Men det brann i filmen. Gräs och hus och bilar. Jätte ruskigt. Sedan kom en av kompisarnas mamma och hämtade sitt barn och hälsade på mamma, men sa inget om ansiktet.
Allt var som vanligt.
Vet du, i natt kissade jag i sängen. Det har aldrig hänt förut. Jag brukar vakna och ha mardrömmar. Det är posttraumatisk stress säger barnläkaren. Men kissat på mig som ett småbarn brukar jag inte göra. Jag vaknar och skriker av skräck. Mina bröder sätter sig upp i sängen och tänder lampan och frågar
Vad är det?
Då blir jag lugn och vaknar. Vet var jag är och somnar.
Mamma har lärt dem
Vet du,igår kom pappa hem från temporären. Med svansen emellan benen. Han satt i soffan, stirrade tomt framför sig men drack inget. Han var tyst hela kvällen och somnade på soffan. Mamma sa ingenting. Och leksakerna åkte från matbordet, så alla barn åt i köket och lillebror spillde inte mjölken. Han drack ur alltsammans. Han hade bättre överblick över bordet. Han åt själv alltihop. Han var duktig. Alla sa att han var duktig.
Han är gullig lillebror. Han är lite tjock och liksom korvar sig fram. Han är riktig gullig.
Vet du, pappa hade huvudvärk idag. Han kräktes i badkaret. Min bror sa att det var avtändning, vad nu det är. Det är som knarkig fast tvärtom, sa min storebror, men jag fattade inte ändå.
Mamma fick skura hela badrummet för där skulle lillebror bada, och kläderna kan inte lukta spykräks.
Pappa satt i soffan och ingen fick titta på TV denna dag alla skulle vara tysta.
Far har ont i huvudet, idag. Jag ber er tystnad.
Hade mamma ont i huvudet efter smällarna. Vem frågade henne.
Vet du, pappa har legat prick stilla i soffan hela natten och hela dagen, först spydde han sedan låg han stilla. Han dricker bara lite vatten. Han mår dåligt. Ingen tycker synd om honom. Han skulle skrika på lillebror när lillebror skrattade, men han hade för ont så han orkade inte. Haha. Han sa att han var förkyld. Vi bryr oss inte om pappa, bara mamma nu.
Vet du, jag var hos en kompis igår. Jag har inte varit där på länge, du vet temporären och så. Och hon hade fått rullskridskor och hennes storebror hade börjat simskola, och hade röda badbyxor och röd badmössa. Jag skulle också vilja gå i simskola men vi har liksom inte haft tid. Med mamma och så.
Vi måste alltid vara med mamma, hon har ju bara oss. Så vi har glömt att det finns rullskridskor, cyklar och simskola. Jag vet inte men pappa måste bytas ut. vi skulle haft en glad pappa, eller en pajas. Som får oss att skratta. Vi är bara rädda.
Åh, sa helga.
I tretton dagar kom fyraåringen och berättade något för helga ,som blev mer och mer genomskinlig för varje dag. hon syntes knappt. Efter den trettonde dagen efter samtalet upplöstes hon. Hon var färdig. Allt var förberett.
Fadern hade suttit och stirrat tomt framför sig i en vecka. Då han plötsligt spratt upp och skulle bli en skojig pappa. Och nu skulle alla barnen vara glada och låssas som ingenting hänt. Pappa hade förberett en överraskning. Han ville på ett lekfullt sätt berätta hur han flydde från sitt hemland. Han ville skapa förståelse. Att alla skulle förstå hans svåra och pressade situation. Han hade det inte lätt.
Och de alla barnen utom lillebror skulle mitt i natten fly. I staden fanns en spårvagn, men på ett ställe, och där bodde familjen, gick spårvagnen in i en tunnel. Och på natten gick inga spårvagnar, och då passade de på. Då skulle de passa på att leka flykten.
De smög ut i natten fyra barn och en fader. De skulle leka flykten.
De smög in i tunneln med ficklamporna och smög tyst genom tunneln för att nå ljuset, det var stationen.
Tyst, Vad var det.
Någon som ropade på hjälp. Det prasslade, var det en råtta. Alla barnen var rädda och ögonen var stora. De var på helspänn och hjärtat pickade fort fort innanför jackan.
Pappan hade pratat med en del kompisar och leken skulle vara som verkligheten. Det knakade och det tjöt överallt, där de smög fram. Med fadern som vägvisaren. De såg pappas stora rygg, och han gick med huvudet nedsänkt liksom på vakt. Han lyste med ficklampan bakåt. Räknade en två tre fyra. Alla med. Nu är det farligt.
Här kan det finnas vakter med dragna gevär. De såg en gestalt längre fram. Men det var bara en tiggare, en luffare som tiggde cigaretter. Han hörde inte till leken. De gick vidare. Och pappa tog fram något som såg ut som en pistol. Hade pappa vapen.? Den är skarpladdad sa pappa och sköt upp i taket.
Ett nytt ljud kom i tunneln.
Vad är klockan sa pappa
Ingen visste. De hade inga klockor. De såg ljusskenet och paniken kom. De tre minsta började springa längs spåret. Pappan hann dra den äldste upp på den smala nischen som var längs väggen. Men de tre minsta var ohjälpligt förlorade. De omkom omedelbart i skräck av leken, överkörda av spårvagnen. Fadern stod och höll om sin äldste son som skakade av skräck.
Luffaren kom fram och sa
Jag har ringt.
När ambulansen kom var alla borta. Fadern, luffaren och sonen hade rymt, flytt fältet.
Tre barnlik kördes ut ur tunneln och spårvagnschauffören stod och kräktes på dörren till spårvagnen.
Jag visste inte sa han om och om igen. Jag visste inte att det var små barn i tunneln. De får inte vara där.
Det var förbjudet att vistas i tunneln. Det stod stora skyltar utanför. Det är farligt.
I en blick bakåt såg ambulansmannen hur en råtta kom fram och nosade på en trasig gummistövel, vände och kilade iväg. Stöveln låg kvar. Han skulle för alltid minnas denna barnstövel. Och hur råttan nosade på stöveln.
Och fadern grät i TV.
Jag har flytt undan döden för att möta den i min egen dörröppning., sa han i TV
Barnen hade smitit ut, vi sov. Jag visste inte. Om jag hade ett vapen skulle jag skjuta mig själv.
Vi var en stor lycklig familj och har nu blivit en liten olycklig familj. Jag har den största och den minsta, men däremellan ingenting. De rycktes bort i för tidig död. Jag är olycklig.
Och han grät i TV. Den stora sonen var allvarsam. Han sa inte så mycket. Han skulle för alltid i hela sitt liv bära en ohygglig hemlighet. Och hans kulle aldrig förråda sin pappa, för mammas skull.
Han var så rädd för att hon skulle få stryk.
Och modern hade två barn. En stor och en liten och fadern hade två barn en stor och en liten. Lite lättare kan man tycka. Och helga, vem berättar hennes historia.
