Frankrike i backspegeln

 

Efter två månaders resa i frankrike är jag besviken. Jag reste från Perigaurx i söder längs Biscaya upp till Lille. Och har mött hotellpersonal som bör läsa sin arbetsbeskrivning. Det står en skylt med ”rökning förbjuden” och det förväntas av hotellgästen att man respekterar detta. Men städerskan ger sig rätten att låna ut de hyrda rummen till okända människor. De lånar duschen, vattenkitteln och sängen, detta är inte lagligt och definitivt inte acceptabelt. Och varför gör man detta?

Det Frankrike jag minns var ett land med hög grad av allmänbildning, man var globalt orienteras, kunde mycket om olika religioner, kulturer, politik och ekonomi. Det gick att prata med dem. Den grupp jag mött denna gång, vet ungefär att vid röd gubbe står man still och vid grön gubbe går man över gatan. Det råder ett laissez-faire-tillstånd i Frankrike. Man tillåter parkering på de smala trottoarerna som inte är avsedda för bilar, fast man vet att detta är fel. man tillåter att kläderna går in i en sliten denim sfär, fast man egentligen inte vill. Man tillåter att matkvalitet försämras, fas t man egentligen inte tycker att det skall vara så. Och så finns det en anda av ”att man inte får säga till”. Är man nervklen? Är man känslig? Detta är inte europeiskt, och definitivt inte franskt.

Jag reste med TGV, fungerar utmärkt, men vid åsynen av lokaltågens tågstationer, svalnade entusiasmen. Man får anta att det finns unga människor som skall till sina utbildningsorter varje dag och deras resväg är inte bekväm.

TGVstationerna är moderna och nybyggda, men som sagt de regionala lokaltågens situation är en annan.

TGV fyller trettio år i år.

Personalen har grå kostym och detta skall väl antas vara ett mått på välklädd, men en välklädd kvinna går inte i grå herrkostym, hon har en dräkt. Dessa grå kostymer platsar enbart för reklamfotograferingen, dessa kläder fungerar inte som arbetskläder. Det måste regna och snöa i frankrike också. De tål inte dessa kostymer. De ser utklädda ut. som en obildad invandrare. Det är inte franskt. Man förväntar sig att franskrike kan tänka. Man förväntar sig att frankrike kan en del om franskt klädstil.

Laissez-faire vägar trottoirer supermarché floden katedralen kläder attityd, litteratur och konst parkerna

Laissez-faire attityden breder ut sig i de förfallna gatorna, som kants av soptunnor och uteserveringar. Uteserveringarna kanske kom till för att stoppa bilarnas framfart på trottoarer, men den hårda belastningen sliter hårt på hus och människor. Det finns barn i franska städer. Det finns äldre kvinnor som är beroende av stadens miljö. Man kan inte anpassa staden efter bilen. Då är man i östeuropa. Dåliga kläder men man har en bil.

Många turister besöker katedralen och jag vet inte om jag anser att religion skall vara en turistattraktion. Man måste förstå att även om utländska turister vill se dessa fantastiska byggnadsverk, så är katedralen byggd för ett annat ändamål. Men vi får väl anta att man inte använder floderna till sophanteringen. Att infrastrukturen i frankrike har ett visst mått av anständighet.

Allmänbildningen i frankrike har sjunkit. Om man tidigare har kunnat hålla en anständig nivå emellan chick och parant och ett medvetet förhållningssätt, så har pendeln svängt till ett tillstånd av svensk förort. Och det finns en viss korrelation emellan, göra som man vill och obildad. Man förstår inte verkligheten och så hittar man på istället.

Att ta bussen från lille till bryssel blev en ny källa till avståndstagande. De internationella bussarna stannar på en parkeringsficka och bagage, i och urlastning sker mitt i gatan, med trafiken i ryggen. Det är inte acceptabelt. Visserligen fungerar TGV och eurostar perfekt, men det finns andra länder som inte har samma stilfulla tågtrafik, och där bussen för att komma ur landet är en nödvändighet.

Väl på bussen ser man ut över det belgiska landskapet. Rena industrier, välordnat jordbruk och ett stort antal vindkraftsparker. Och man tänker tillbaka på de skräckexempel till industrier man sett i östeuropa, den dåliga energipolitikens högborg. Läckande kärnkraftverk, kolkraftverk och folkets totala brist på kunskap. I Kroatien tror man att man köper energi från ryssland. Hur det är ställt med franska befolkningens kunskap i energifrågor kan man enbart ana.

Men man har kurser i afrikansk trummning.

Belgien är ett land där man inte har en lasissez-faire attityd. Man håller infrastrukturen på en anständig nivå, och informationen tillgodoses på båda språken, då befolkningen är tvåspråkig, flamländska eller franska. Dessa människor har an naturlig känsla för spårk och växlar obehindrat emellan de båda språken.

I bryssel sa man mig att det var en konferens, och att hotellen var fullbokade. Det var ingen konferens, och hotellen var inte fullbokade.

Detta får mig att fundera. I eurokrisens dagar, i dessa länder där turism är en pennigstark bransch, men även mycket känslig. Denna bransch har tjänstekvalitet som mått och kundens ord väger mer än tungt. Man måste förstå att man inte kan ta in tillfällig personal, bara för att de är nyfikna och vill hjälpa till. Man måste förstå att man inte rotar i gästers resväskor för att man är nyfiken. Detta är bristande folkvett. Kundens ord är branschens överlevnad och jag struntar fullständigt i om en afrikansk invandrare är nyfiken på att se hur det ser ut på ett hotellrum i frankrike eller bryssel. Det är inte mitt problem.

Frankrike kan vänta sig en kraftig nedgång i turistströmmen. Det är ett som är säkert. Braschen är trendkänslig och I ekonomiska kriser blir man mer noggrann. Man vill inte betala för dålig service. Och väljer ett annat land.

Vi har liknande problem i sverige, där människor ger sig rätten att arbeta utan utbildning, tillfälligt. Det ger sverige ett rykte om att man är komplett obildad och okunnig. Inte kan prata som folk, utan står och mumlar något obegripligt. Sverige får dåligt rykte.

Belgien är ett litet land med stort inflytande. EUparlamentet är beläget i bryssel, och Nato är beläget i Bryssel. Detta ger landet internationella relationer som världen sällan har skådat och landet ges möjlighet att ha inflytande i många kvarter utanför bryssel.

Bryssel är en modern storstad med äldre och modern arkitektur. En intressant stad med den flamländska matkulturen.

Men efter att ha gått av vid fel station hamnade ja i en belgisk småstad och finner Belgien som ett föredöme. 40.000 invånare, men breda trottoarer, cykelvägar, en spårvagn och nybyggnationer av hus och väger. Vi finner belgien mer rättvist än till exempel frankrike. Och om jag var bosatt i bryssel och född i belgien skulle jag ofta ta mig en tur till småstaden för att hitta den belgiska identiteten. Bryssel kan inte kallas belgiskt. Det är en storstad, med storstadens ingredienser.

Här är landet tvåspråkigt och jag finner detta som en positiv ingrediens för samhället. Informationen blir större och invånarna vana att hantera flera språk och därmed flera typer av information. Jag finner belgaren flexibel och genom sin trygghet i sin egen kultur, historia kan den möta främlingar på en rimlig nivå.

Vi läser att belgrad, serbien stoppat den planerade Pridefestivalen, då högerextremister och hatet mot oliktänkande är stort. Detta är inte europeiskt.

I Europa förväntas det att man skall kunna klara av att folk har en avvikande åsikt. Även om man inte anser att homosexuella skall dansa på gatan, så går man inte in och förstör. Man gör något annat. Och hela Östeuropa genomsyras av detta normalitetstänkande. Man vill ha en standardmänniska som man kan kontroller och förstå. Och detta har inget med språk, nationalitet, politiskt eller ekonomiskt system att göra. Den östeuropeiska människan har inte definierat demokrati och frihet. Därav dessa tendenser.

Och jag finner Frankrike på väg att hamna i denna trend. Från att ha varit en nation med hög grad av allmänbildning, åsikter och en levande samhällsdebatt har man idag ett folk som kör bil, är smal och har gamla kläder. Ett folk som sitter och tittar på plastikkirurgi för skönhet. Ett folk som på bästa sändningstid ser på reklam för kinder choklad, cocacola och hamburgare. Där barnen smaskar choklad, där man dricker ur flaskan och sitter i parken och äter hamburgare. Man reagerar inte på den reklam, där modern bakar en kaka av pulver. Man har vant sig.

Den enda roll en svart kvinna har i fransk TV är att hon dansar bakom mannens rap och dansvideo. Hon pratar aldrig. Hon har inga egna åsikter. Detta är inte europeiskt. Denna form av genusordning hör inte hemma i ett europeiskt land. Mångkulturellt eller enkulturellt. Detta är europa och vi vistas på europeisk mark, europeiskt territorium.

I europa skall man ha den avsaknad av fördomar, inskränkthet och tolerans, att man klarar att göra något annat då pridefestivalen sker. Man misshandlar inte en människa bara för en annan livsattityd, inte i europa. Man sitter inte i TV och förlöjligar sin egen mattradition. Den franska mattraditionen består inte av hamburgare, pulverbakning, choklad på gatan eller hamburgare i parken. Det är löjligt. Fransk TV är löjlig. Och har inget med information att göra. Att denna information skulle kunna ske på flera språk, man tänker inte så, man har inte den traditionen.

lookbook>belgium>brussel

över en kopp kaffe i fransk TV…vardagens vedermödor

Vi har i sverige människor med flyktingbakgrund. De kommer från länder där kvinnor förvägras att rösta och att skaffa sig en högre utbildning. Det betyder inte att dessa kvinnor inte kan rösta eller inte kan tillgodogöra sig en högre utbildning, de är i sitt hemland förvägrade genom en genusordning som inte är rättvis.

Och så har vi i sverige människor som anser att genom att bo i förorten och ha kulturella dansträning i källare och garage och andra lokaler som inte är lämpade för dans och visa upp sig i fantasikostymer en gång om året ger detta en plattform att arbeta med vilket arbete som helst, outbildad och delta i den gängse samhällsdebatten.

Och så finns det, i sverige dem som anser att i Sverige skall vi ha utbildad arbetskraft. Oavsett om det gäller hotell. Daghem, skola eller TV.

Så kommer vi till Frankrike. Fransk TV. Sextionio miljoner invånare. Och vi ser parfymreklamer, vi ser Macdonalds hamburgare och vi ser franska kvinnor i någonting som skulle kunna anses som talkshow, där man diskuterar hemmets problematik, relationer och semesteralternativ.

Och de har inga celluliter och de har höga klackar. Och de har en dålig kunskap och samhället och de har en dålig kunskap om aktuella händelser och de har en dålig kunskap om olika gruppers kulturer inom den egna nationen.

Det kan vara språkliga minoriteter, vegetarianer eller homosexualitet. Det kan vara religiösa minoriteter osv.

Vi ser inga utländska kvinnor i talkshows. Vi ser inte dessa kvinnor. om en vegetarian skulle visas i TV skulle det vara i en intervju. Om en kulturell minoritet skall visas intervjuar man en representant, oftast manlig.

I ett samtal med en muslims kvinna, det kan gälla skolfrågor , ger hon mig nya perspektiv på skolan genom sin tradition, sin erfarenhet. Detta gör att hennes åsikt är viktig.

Det kallas demokrati, det kallas yttrandefrihet. Och den ska vi värna om. Men dessa kvinnor som jag har sett, anser jag att man kan sätta i förorten med en korg smutstvätt och en trasig tvättmaskin, så kan de yttra sina åsikter i en grupp som förstår dem, de får nya kontakter och lever i en lämplig miljö. De ska inte vara i TV, eller på hotell, eller sälja baguetter på tågstationer. De ska vara hemma, och tvätta. I sin lilla värld. Leva i inskränkthet, intolerans och med sina fördomar.

Man måste skydda omvärlden. Så de slipper läsa, sätta glasögonen på näsan. De kan ha människor runt sig som förklarar olika fenomen i samhället, så de slipper söka själva. Och så får de en bild av verkligheten en enkel endimensionell bild av samhället, där svart är svart och vitt är vitt.

en klocka, en fontän, en demonstration….

det här är en klocka

det här är en fontän. där badar inte barnen. de går till badhuset för att lära sig simma och bada.

 

det här är ett demonstrationståg, en politisk påverkan för att få en rättvisare skola. en skola som är anpassad till det mångkulturella samhället, med olika kulturer, olika religioner och olika genusordningar.

 

detta är kanske en idé för rosengård. de vikarier jag sett i denna mångkulturella barngrupp som forslar barnen till badhuset utan en tanke på hur det uppfattas kanske borde tänka efter innan man tar i med hårdhandskarna.

påverkan. hur sker förändringsarbetet i svenska skolor och hur sker förändringsarbetet i franska skolor.

och vad var den utlösande faktorn till denna demonstration. kanske ett samtal med en svensk blondin. under sommaren har ett antal svenska kvinnor visat sig på den franska arenan, och nu känner de inte den franska kulturen som är extremt tolerant och artig framför allt. med traditioner från voltaire, om åsiktsfrihet alla känner till citatet

“jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för att du ska få ha din åsikt.” citatet är inte exakt men det är sentensen.

det är en gungning i toleransen. man har hört vad man ska.

när man möter en annan kultur bör man vara påläst, lyhörd och flexibel. man bör vara försiktig med vad man säger.

lookbook>france>lille

vem har rätt till staden?

här i lille, frankrike mötte jag igår en kvinna med utländsk bakgrund, troligen muslim, med fem barn, en barnvagn och kassar efter att ha varit och handlat mat. och detta mitt i Lilles rusningstrafik. och denna kvinna är fullständigt övertygad om att ingen av dessa fem små barnen kommer att busa, rusa ut i gatan eller börja bråka, tigga godis. alla fem så små de var visste att nu är det viktigt att vara duktig.

och det var de. sedan kan jag tänka mig att hemma kan det ibland bli lite rörigt. barn är barn, och dessa barn respekterar sin mamma.

det måste alla förstå.

jag skulle vilja se den svenska blonderade världsförbättrare som med sin svaga franska och utan celluliter göra det samma. hon klarar inte detta.

jag skulle vilja se dessa blonderade världsförbättrare i en av paris förorter reda ut en liknande konflikt som rosengård med basebollträ och hög volym.

i en lägenhet med fem, sex barn, en kvinna och mannens kamrater och det blir en konflikt. om dessa smala blonderade invandrarvänliga element i ballerinaskor och tuff attityd klarar att reda ut den konflikten då har de min respekt , inte nu.

att springa efter karlar intresserar inte mig. invandrargruppen är mer komplex än så. det finns män, kvinnor och barn, och relationer. ekonomiska relationer, kulturella relationer och religiösa relationer

att leva i en av paris förorter, med sex barn, en äkta man i en politisk, kulturell och ekonomisk struktur är inte den kvinnans val.alla människor har rätt till sin egen framtid. ska jag tycka synd om er, eller?

vi läser i tidningen att nu har alla världens länder rösträtt för kvinnor, men har de rätt till utbildning, har de rätt till information i alla länder.

Simma lugnt i fablernas värld

 

Vi hade på nittiotalet ett barnprogram som hette fablernas värld. Det var djur som fick mänskliga egenskaper, som att tala, kommunicera, använda pengar och tänka logiskt. Och planera.

Apor har inga pengar. De kan inte skilja på privatliv och arbetsliv. De har inget ord för enskilt ägande, och om en apa kommer lös i en lägenhet sker skadegörelse. Apor använder inte toaletter och lever i flock. De tjattrar när de blir rädda.

Apor lever i nuet, de har ingen historia och har ingen framtid, och de lever i flock.

Höns lever också i flock och tävlar om tuppen. Det finns bara en tupp i en hönsgård. Hans uppgift är att se till att hönan lägger ägg.

Svin lever inte i flock. De lever i bås och äter tills maten tar slut. De har inga mättnadskänslor.

Jag känner igen det där.  som en fabel fast tvärtom, liksom.

Och ugglan i fablernas värld säger

Simma lugnt.fabler finns i bokform också. det tryckta ordet, om man har böcker hemma vill säga och kan läsa det som står i dem.

man kan ju hänga dem på väggen också och dekorera med plastblommor, istället för konst. apor har ingen konst på väggarna. apor betalar inte skulder, och har ingen hyra att betala. de har inga pengar och de är inte ekonomiska.

jag känner igen det där.

och fröken i skolan frågar<.

är det någon som har någon fråga på detta?

apor går inte tio år i obligatorisk skola. de behöver inte det för att överleva i sin miljö. apor är känsliga för förändringar. om deras livsbetingelser förändras har de svårt att klara sig. det är ett tecken på en primitiv livsform. att anpassa sig till ändrade livsbetingelser i miljön. och när regnskogen skövlas får de apor som lever i den miljön svårt att klara sig.

aporna har inget enskilt ägande, de är födda där.en del av ekosystemet. de ingår i ett större sammanhang.

fransk film om algeriet på bästa sändningstid….

här i frankrike sändes en film från ett algeriskt fängelse. det är inte klokt vad folk kan experimentera för att göra människor ledsna. det är riktiga svin till plitar.

och skriker gör de också. släcker ljuset. och ingen tvål.

att läsa svenska tidningar ger äckelkänslor.

obildade människor som uttalar sig om saker de inte vet ett dugg om, inte klarar av att sortera skvaller och information. sverige är pinsamt.

en man med ett basebollträ leder till kravallutryckning i malmö. i göteborg slår en illegal invandrare ett helt kök, och polisen leker experiment.

och uppmanar att man ska sova på nätterna. och denna sk yrkeskår är röstberättigad och har körkort.

och får julklappar…..

det är malajer som tror att verkligheten är skara sommarland där barnfamiljer inom ett begränsat område tillåter sina egna barn att släppa på tygeln.

jag tror man måste vara myndig i sverige för att söka polishögskolan. men man kan ju alltid klä ut sig. som i norge.

oroligheter i rosengård..

malmös bostadsområde rosengård, har haft påhälsning av polisen kravallutrustad.

de boende reagerar negativt och anser att det hela blåses upp till ofantliga proportioner.

kanske man kan skicka ut de blonderade världsförbättrarna från Möllevången. de är ju van att “ställa upp”. kanske de kunde “rama ut”(för den oinvigde betyder detta cykla) och ta ett nappatag med sina vänner. för säkerhets skull.

en uppretad karl det ska man klara. och dessa invandrarvänliga kvinnor kunde kanske låna en polisuniform, prova på ett spaningsuppdrag i verkligheten, istället för att larva runt i Möllevången och ställa upp.

det vore väl något att prata om på bakgården i Möllan.

här i frankrike har vi ett antal svenskar som är här och kollar upp. de prövar på hotellarbetet, städar och sitter i receptionen.

eller varför inte ha skickat någon från dem som promenerade runt på köpenhamns eller berlins tågstationer under våren.

världsförbättrarna, håller sig a jour via facebook.

eller var slagsmålet en ko0nsekvens av dessa IQ-befriade tjejgäng som spanar på folk, och har egna uppställningar. backar upp varandra. och stöttar invandrare.

eller varför int skicka dit en journalist som kan ta idolbilder på polisen.

ändringsskrädderi…?

när man är utanför frankrike tänker man frankrike, modehus och haute couture.

och så tänker jag så här:

vad tycker jag om kläder. vad är min vision.

och så måste jag formulera den.

jag syr många av mina kläder själv och använder en etnisk skrädderiteknik. raka stycken. detta för att dels använda tygets egenskaper och dels för återanvändning.

jag vill ha bra, riktigt bra kvaliteter, men jag tröttnar och då vill jag förändra plagget utifrån det tyg jag har, resursbevarande utan att vara tråkigt.

jag vill att mina kläder skall vara praktiska, lätta att kombinera och inspirerande. det ska vara roligt att klä sig.

jag vill att mina kläder skall understryka min kulturella identitet, min genusidentitet och min sociala position.

visionen blir enkla, rena linjer i exklusiva material och istället för att exploatera råvaran, använder man skräddaren till transformering av befintlig produkt. detta är inte barnarbete. detta är inte masstillverkning av stapelvara.

detta ger en bransch med kvalitetstänkande, materialutveckling, hantverksskicklighet och tenikutveckling.

detta ger en ny syn på impulsköp och secondhandaffären. detta är min vision och det är så jag tänker och det är så jag arbetar. konstruerar mina egna mönster  med hänsyn tagen till återanvändning och tygets egenskaper.

och detta tycker jag är roligt.

Resan i frankrike lider mot sitt slut.

 

Parker och offentliga trädgårdar har varit så intressant att få besöka. Men alla bilar i städernas centrum gör att man ser de förfallna husen, de trasiga gatorna och de minimala trottoarerna.

Vi har sett det förut, och charmen försvinner.

Kvinnorörelsen har tagit ett steg tillbaka. Ett tydligt exempel på detta är tv:s reklam. Det som visas på fransk TV i reklamväg får inte visas i Sverige.

Kvinnan likriktas genom den information som ges. Ett exempel på detta är avundsjukan.

Kvinnor förtrycker kvinnor.

Den höga arbetslösheten, den massiva utomeuropeiska invandringen gör att frankrike missat att ta tillvara det multikulturella samhällets finesser.

Det vi ser av frankrike i Sverige är sport, slalomstjärnor, fotboll och konståkning, bibliotekets översatta litteratur.

De kläder som finns i affären vänder sig till den lilla och smala fransyskan. Det finns storväxta kvinnor i frankrike, det betyder inte att man är överviktig, det betyder att man har en robust kropp.

Dessa kvinnor har svårare att hitta kläder, utan hänvisas till träningskläder.

Likriktningen ger också ett kvinnoideal som är stereotypt. Mycket handlar om att hitta den rätte mannen.

I sverige har vi en idé om att i frankrike tar man hand om barnen. Rosseau och så vidare. Men jag finner att barnen inte har en självklar plats i staden. Det är mycket trappor. Det är mycket trafik. Och uteserveringar. Och lite lekplatser eller ytor som vänder sig till barnens behov. Nu har jag varit s städer, kanske landsbygden är annorlunda.

Jag finner kvinnan som en rest från svenskt femtiotal. Prydlig och om man har ett problem så vänder man sig till mannen, som naturligtvis en manlig lösning på problemet.

Mycket handlar om korrekthet och prydlighet. För mig blir det en konflikt emot den klädkod som presenteras i affären. Trasiga jeans och tshirt med tryck. Och dräkt. Och höga klackar.

Och gympadojor och ballerinaskor. Det hela ger ett förvirrat och vimsigt intryck och framför allt inte praktiskt.

En modern kvinna har ett högt tempo. Hon arbetar, hon har barn, hon läser på en kvällskurs och hon lagar mat av råvaror, och hon tränar för att hålla sig i form och kunna hålla ett högt tempo.

För detta krävs en planerad garderob, en fungerande kollektivtrafik, en närhet till dagligvaror, och en information som är uppdaterad och detta klarar inte fransk tv av att tillgodose. Dagspressen har en mer genomtänkt linje i information.

Och vad gör kvinnorörelsen åt detta. Den är prydlig.

Jag finner frankrike ointressant, genusordningen är ålderdomlig och barnen, framtiden tas inte på allvar.

Det finns inget civilkurage. Man tolererar , man tillåter och man klarar inte av att tillgodogöra sig den informationen som finns i samhället.

I Sverige har under en lång tid pågått ett arbete emot sexuellt våld och sexuella trakasserier emot kvinnor

Och det arbete beträffande sexuellt våld emot kvinnor och sexuella trakasserier, som har varit slitsamt och många gånger integritetskrävande börjar ge resultat. Att våld emot barn är otillåtet är inarbetat, men vi har haft en växande våldstendens emot kvinnor. våldtäkter och sexuella trakasserier, där mannen ser som sitt privilegium att tillrättavisa kvinnan, för säkerhetsskull. Och tyvärr har denna tendens ökat med den utomeuropeiska invandringen som inte självklart har kvinnlig självständighet som en självklarhet.

Detta har varit en växande tendens, men genom ett gediget informationsarbete har trenden vänt och man klarar av att visa kvinnan respekt även om hon har en avvikande åsikt om hur hennes pengar eller ägodelar, och hennes kropp bör hanteras. Kvinnor är inga masochister i Sverige. Och i detta arbete har jag varit involverad.

Detta gör att jag finner mycket av det kvinnlig bemötande löjligt.

Sexuellt våld och sexuella trakasserier är inte detsamma som våld.

Detta arbete har uppenbarligen inte påbörjats i frankrike, det är i kulturellt att trakassera en kvinna. Det är inte kulturellt att använda sexuellt våld emot kvinnor. Det är privilegier. Och denna typ av privilegier hör inte hemma i ett europeiskt land.

Att vara militant feminist innebär inte att man i ovårdat hår och trasiga kläder styr och domderar sin omgivning, som om man vore guds sändebud till mänskligheten.

Detta innebär att man arbetar i strukturen. För att kvinnor, språkliga minoriteter, homosexuella minoriteter, eller kulturella minoriteter skall få en förståelse dels för övriga samhället och att övriga samhället förstår dem.

Det innebär att det skall kunna gå att kombinera barn och yrkesarbete, det innebär att det mångkulturella samhället blir förståeligt och att samhällsutvecklingen även gäller kvinnor och barn, miljö och ekologi,

Det finns grundläggande fundament som alla kvinnor kan identifiera sig med och känna sig delaktig i. det är barnen, det är kläder och det är maten, hälsan.

Det finns kulturer där kvinnokroppen anses vara privat, eller avsedd för äkta mannen, vilket gör att man inte exponerar sig på gatan. Den skolan tillhör jag.

Att det finns kläder för det offentliga rummet och det finns kläder för det privata rummet.

Och om jag skulle klä den franska kvinnan som inte har tänkt sig gå på catwalken den närmaste framtiden, kanske pga ålder eller storlek så skulle denna klädedräkt mer ta fram kvinnligheten och framhäva kulturell identitet och social identitet mer än att vara trasigt och billigt.

De främmande minoriteter som kommer till sverige eller frankrike har sin identitet i barn och hemmet, och i en ny miljö är det viktigt att få respons för sin identitet, sina barn sin matlagning, och på detta bygger kvinnan sin plattform som hon sedan kan utvecklas i det nya landet ifrån. Men celluliter eller blonderat hår är totalt ointressant.

Om man arbetar på daghem eller i skola, använder vi mycket tid till att hitta skillnader och likheter i dessa ämnen i de olika kulturerna och på så sätt stärks både den inhemska och främmande kulturen, och kan skapa sig gemensamma referenser.

Och detta är fundamentet i det mångkulturella samhället. Att tydliggöra de olika kulturerna för att kunna delta i de nya kulturmönstren. Detta sker inte i Frankrike. Att i reklamen visa upp bilar, chokladbitar och bakning av pulver är inte kulturellt, det är förfall. De TVkockar som finns arbetar seriöst och vinner respekt. Hela samhället ger olika signaler utan förklaring, och upplevs så oklart och så meningslöst att man tappar respekten.

Dessa nedbantade, blonderade kvinnor som i olika sammanhang skall agerar i feminismens namn. De ger ett förvirrat intryck. De har ingen kulturell eller social identitet och kan upplevas provocerande.

När dessa våp börjar skapa ett eget regelsystem på franska hotell, genom att rota i resväskor, snatta kaffe, ha sönder fållar och så signalerar detta masochism. De har inte i europeiskt modernt samhälle att göra. De är en rest från det samhälle vi hade på sextiotalet innan “womens liberation”.

Där kvinnan pressades in i roller utan förståelse för den kvinnliga komplexiteten. Och nu ser vi kvinnor dels pressa in sig själv i en tyck synd om mig, roll eller avundas andra kvinnor och ge sig rätten att förstöra deras grejer eller framtid.

Det är pinsamt.

Det är inte kvinnligt, de är mutanter. Blonderade eller inte blonderade, de är inte kvinnor.

bokmässa i göteborg

Bokmässa i Göteborg

Bor det människor där? Jag trodde de bodde i bilarna.

Göteborg är något man passerar, när man skall till Borås eller Strömstad och kommer söderifrån.

Man stannar, tar en fika och lånar toaletten, sedan försöker man lotsa sig ur staden med hjälp av felaktiga skyltar.

Jo, en gång i Göteborg var jag på en julkonsert, i en kyrka som såg ut som om den var byggd av pepparkaka, juloratoriet. Det var trevligt.

I Göteborg regnar det jämt eller snöra, och spårvagnen går inte. Går det att bo där. Kan man hyra ett rum, betala hyran för egna pengar i Göteborg?

cykel på TV i Roubaix

Att se ett cykellopp refererat av franska reportrar ger en perspektiv på tävling vill jag lova. Under helgen var det en stor cykeltävling i köpenhamn. Jag tror till och med att det var VM. Ett underbart arrangemang, där cyklisterna trivdes på banan. Det märks direkt. Under söndagen var det ett ca fem timmar långt lopp där publiken kantade banan hela vägen. Solen sken och cyklister gav publiken och TVtittarna ett rafflande och spektakulärt cirkusnummer, där inget var avgjort förrän vinnaren passerade mållinjen. Här fick den kunnige tittaren se alla nya finesser inom teamet och amatören i TVsoffan fick se formationer på rad i olika färger. Lätt att hålla reda på.

Och banan var anlagd så att det fanns en raksträcka, där man bara lägger sig över styret och mosar, där fanns tid att spara.

Om cyklisterna inte trivs bildas en klunga på fem man och tre hundra meter kommer klungan. Mil efter mil, timme efter timme.

Självklart klappar danskarnas hjärt för sin cyklist nicki sörensen, men publiken formligen lyfte in åkarna i mål. Alla deltagarna kände publikens stöd och beundran.

Och den nya cykeln har återtagit sin smäckra linje. Det blev lite knepigt med den överdimensionerade ramen. Det är möjligt att det fanns finesser, men den var inte snygg. Men nu är det vackra åkare igen.

En engelsman vann och det var 1966 sen sist. Och detta underbara arrangemang kallade den franska reportern en katastrof, då med fokus på de franska åkarnas insats. Den självklara franska favoriten hamnade utanför pallen. Och jag trodde självklart att Frankrike skulle vinna, Frankrike ledde länge men i spurten blev de instängda och kunde inte greja trofén.

Som reklam för cykel var det perfekt, publiken hade en verkligt trevligt och spännande upplevelse, och som sagt åkarna trivdes på banan. Och det var så långt från katastrof man kan komma. Att frankrike hamnade utanför pallen, det händer. Det var en internationell tävling och inte franska mästerskapen. Om man absolut skall ha fransmän på pallen kanske man kan referera lokala cykellopp, eller amatörarrangemang i närheten av paris.

plasman har hamnat i en återvändsgränd….

Fransk tv liknar mycket svensk tv, och det är väl en logisk konsekvens av EU.

Inredningsprogram, matlagningsprogram och dubbade amerikanska serier. Och franska serier.

Inredningsprogrammen är det vanliga. Den slarvige familjefadern som påbörjar diverse renoveringsprojekt och orkar inte slutföra dem. Han klarar helt enkelt inte av att ge sin familj ett värdigt hem. Sladdar hänger och tvätt och hygienutrymmen är ofräscha.

Och så finns det en snäll bekant som hjälper familjen och skriver till TV,

Och inredaren gör hemmet trevligt, säkert och trivsamt.

En innovativ vinkel är programmet som visar upp frankrikes mest orginella hus. Tre programledare som verkligen gör programmet livfullt besöker familjer med ovanliga hus. Och de är så annorlunda. Något nytt.

Tvkockarna hanterar varsamt de exklusiva ingredienser som frankrike har, och man anar att det är något extra, men i livsmedelsaffärerna fylls hyllorna med pulversåser och söta kex. Frukt och grönt kommer inte självklart från omgivande odlare. Men viner finns i alla kvaliteter och alla prisklasser.

Serier är serier. Monk är min favorit.

Även här har man top model, och serien är dubbad.

Och så en steven seagull-rulle emellanåt. Tapper hjälte som bekämpar ondskan.

De musikkanaler som finns visar det gångbara, franskt och amerikanskt. Just nu är rhianna och britneyspears de kvinnliga hitsen. Och blackeyed pears.

Man sneglar inte utanför dessa gränser, och det globala musikutbudet förblir i skuggzonen.

Jag har sett bättre och jag har sett sämre.

En kanal har danstävling. Mycket hiphop och mycket contemporary.

Dock hade man ett amerikanskt dansprogram, parallellt, där ett tioårigt charmtroll vid namn akai ”dansade häcken” av oss alla.

Men en självklar teknik och en förståelse för vad han gjorde på scen, intog han allas hjärta.

Men i finalen fanns även femtonårig metthew koon, som fick bli min favorit. Contemporary är svårt. Man säker upphäva tid och rum och arbetar med för skjutningar för att gestalta olika känslor.

Denne femtonårige tornado, intog scenen genom att undersöka rummet, att gestalta tidsrummet. Och vandra ut och in i rummet och tiden.

Detta har jag inte sett tidigare och tyckte nog att han har hittat en ny form i detta. Han ver ren energi, som en tornado, med bländande teknik.

Det är inte vilken amatör som helst som studsar uyr sängen och gör en baklängesvolt med sträckta vrister. Det är vacksert och dansarna är ambitiösa. Men det visste man väl.

lille en modern storstad..

Lille är en fransk modern stad med gammal bebyggelse och modern bebyggelse.

Här möter den traditionella franska staden den moderna framtiden, med nya linjer och ny kommunikation. Och detta leder naturligtvis till olika reaktioner.

Alla städer har en själ, så också Lille. Och man måste ha förståelse för att alla förändringar inte är välkomna. Stadens invånare vill behålla karaktären på staden och har inte ett ekonomiskt tänkande. Utvecklingen sker vare sig man vill eller inte och expansionen av staden är ett faktum.

Mer privatbilism, högre frekvens av kollektivtrafik.

Här i Lille har man löst expansionen genom att dels bygga en ny järnvägsstation för att möte höghastighetstågen samt byggt en helt ny stadsdel. Detta utan att störa den gamla bebyggelsen. Strukturomvandling genom ny expansion.

Vi minns alla sextiotalets svenska strukturomvandling, då man rev hela stadskärnor för att utnyttja befintligt gatunät, avloppssystem etc.

Här inser man att expansionen är ett faktum och tar konsekvensen av detta.

Detta ger arkitekturen att fritt få skapa sina egna spelregler, vilket ger ett helt intryck. Mycket vackert.

Men jag har förståelse för att den traditionella lillebon inte riktigt accepterar att silhuett och karaktär får en ny medlem i kvarteret.

Men för mig som besökare är det underbart. Den” jardin de geant jag besökte, var contemtoriare och tänkvärd.

Om jag bodde i lille skulle jag vandra i denna park varje dag alla årstider och finna nya saker hela tiden.

Ett modernt tecken i tiden. En oas.

tusen ord på trettio minuter, som träning….

Le jardin de geant.

Bara för träning skall jag skriva tusen ord om denna park på trettio minuter.

Denna gigantiska trädgård i contemporary style är en klar favorit. Man möts av former som delvis eller helt göms i grönska. Här är färgprakten hos blomman inte det centrala, utan man arbetar i fraktalen, i fragmentet.

Den lilla formen blir till den stora formen som blir till den gigantiska formen. Genom att hålla en neutral färgskala av naturens egna mönster, egna färger blir det hela en palett av grått till grönt.

För den overlodade nutidsmänniskan, som pendlar emellan olika fokus blir det hela en synintrycksrensning.

Man har så många intryck, fladdrande i hjärnan att när man kommer är allt bara en grön massa, med gångar emellan. Men under promenaden lugnar sig hjärnan och får en mer harmonisk bild av verkligheten. Man hittar nyanser, man hittar skiftningar, och man hittar den naturliga skönheten i mångfalden av den gröna nyans- i ena delen av parken hålls de industriella stilelementen som en ram för hjärnan. Raka linjer och guidande. De mjukare uppbyggs formerna som skall vara formen för grönskan ger oss en ledtråd av sortering. Vi ska sortera intryck i väg till harmoni.

De tydliga tecknen om att plantorna får vatten visas genom bassängerna och de halvtäckta vattenledningarna.

Detta är fråntagandet av oro. I ditt stressade tillstånd skall du förstå att här tänker man själv. Och de som arbetar visar sig i de miljövänliga fordonen. Fråntagandet av rött och gult ger en skarp tillrättavisning att här finns inga signalsystem om uppmärksamhet. Det finns inget som signalerar att just detta föremål vill ha extra uppmärksamhet, och detta är för den som vandrar i naturen så befriande.

De övertydliga signalsystemen som finns i staden. Det blinkar, det låter, det lyser gult och det lyser rött, blir stressande, för den som är van att se de små krusningar till tendenser.

Den som alltid är öppen för de små skiftningarna. En starkare vindpust. En svag skiftning i den gröna grönskan, frän grönt till gult. Den sensibla människan som lever i samklang med naturens skiftningar upplever stadens signaler som skrik.

Och detta är viktigt att komma ihåg. Vi har olika sensibilitet. Stadens karaktär innehåller många typer av offentliga rum, och om man av någon anledning inte skulle acceptera de gröna rummet i offentligheten, utan anser att att all mark i staden bör odlas för mat. Grönsaker eller bär eller jordförbättring. Energiskog, så skall man naturligtvis ta den uppmaningen, den signalen på allvar. Men man måste komma ihåg att för den biologiska människan är frånvaron av artificiellt signalsystem en livsnödvändighet.

Vi uppfattar tendenser, signaler helt olika.

Naturens egna signalsystem med färgprakt i blomman för insekter. Brist på ljus, brist på vatten, brist på näring ger en effekt på växtens utseende, och är man ständigt uppmärksam på fräschör och friskhet kan naturen vara läkande.

Staden har olika grader av förfall. Det ingår i stadsbilden. Vägar körs sönder. Hus av ålder , som tecken på tidsfördriv. Som tecken på att åren går. Vi accepterar detta, det stör oss inte eftersom vi förstår detta.

Men denna ständiga kamp om uppmärksamhet med förvirrande signaler från privatbilister, reklamskyltar, individer ger oss en trötthet.

Är man på väg att hämta sitt barn från skolan, struntar man i elancyls celluitcremer. Det är inte ointressant men man har ett annat fokus. Detta betyder inte att man accepterar celluiter, detta betyder inte att man inte förstår att det finns celluiter och att det anses vara ett förfulande tecken på kvinnans kropp, men stressar man för att hämta sitt barn, därför att personalen vill gå hem och man vill komma hem, är dessa celluitcremer ointressanta. Och att den äldre herren har käpp och vill ha uppmärksamhet genom att gå struttigt. Det blir förfelad effekt.

Och när omvärlden tycker att ett vänligt ord kan man kosta på sig, så är detta ett uttryck av, inte harmoni, men att man äger sin tid.

Detta gör inte den stressade föräldern som skall hämta sitt barn, det finns lånad tid, av läraren. Man äger inte tiden, och detta kan bli frustrerande.

I jardin de geant finns inga lärare, där finns vägen av sten eller av metall, eller av träribbor. Tydligt och avgränsat visar den

-här går man.

Lite övertydligt introducerar man stora former av oidentifierbara former som helt eller delvis täcks med grönska, detta för att styra in tanken på, i kolossalformat, -formen.

Den strama paletten gör det enkelt att sortera. Grått eller grönt.

Detta kan verka övertydligt, men jag ska säga att detta är tidens melodi.

Vi är så overlodade och så attackvänliga. Vi uppfattar världen som ett dataspel eller tvspel. Respons på allt.

Från arbetet till vägen till barnets skola har man uppfattat ljussignaler, reklam för celluitcremer och ett uppskattande ord till den struttande gubben, tackat den stannade bilen med ett sexigt leende, köpt en croissant i boulangerie och hejat på expediten i patesseriaffären för att få en extra kaka till kaffet på lördagen.

Detta är inte bra. Man ska inte glömma sin vilja, man skall inte glömma sin tanke.

För detta ändamål har stadens planerare köpt en arkitekt som anlagt en park i neutrala färger, spektakulära former, lärt upp trädgårdsarbetarna i vett och etikett, hur en psykvårdare beter sig.

Få färger, lugna rörelser, talar korrekt och tydligt utan dialekt och har miljövänliga arbetsredskap. Man stör inte. Man ingår som en del av trädgården.

Detta för att du, stressade nutidsmänniska skall hittat tillbaka till din själ.

Och efter denna övertydliga introduktion så skall du själv söka i ditt inre, efter harmonin, i denna miljö som är avskalad på artificiella signaler. Detta för att du skall hitta dina inre signaler. Vad vill du. Hur mår du. Varför hjar du en längtan efter socker. Ingen behöver socker men varför längtar man efter socker. Det är något annat man behöver och det kallas energi. Sockret är ett substitut för energi. Du måste lägga om kosten. Du måste organisera din vardag. Du måste lära dig att planera för att spara enegi. Detta kan man fundera på i parken.

Jag klarade det. 1001 ord på trettio minuter exakt.

lookbook>france>lille

tgv eller lokaltåget….

När man åker med tåg i frankrike finns det två bilder av verkligheten.

Dels TGV där alla stationer är ombyggda, upprustade och modernt. När jag nu kom upp i norra frankrike, blev verkligheten en annan. Lokaltågen som också fungerar som pendel in till städernas arbetsplatser och utbildningar, nådde inte samma standard. Dessutom stannar tågen mycket ofta, då byarna ligger tätt. Man får komma ihåg att detta är en transportmedel som används varje dag.

Och här ser man den negativa synergieffekten.

Långa restider på grund av alla stopp, och omoderna stationer ger en minskad frekvens av användning vilket leder till att tågen dras in och allt dras ner i en negativ spiral.

Det var stor skillnad att åka tgv och att åka lokaltåget emellan Rouen och dieppe, och man får väl anta att det ligger en ombyggnadsplan för byarnas tågstationer. Och den ombyggnaden blir inte billig.

Den ekologiska politiken kräver miljövänliga alternativ och resenären kräver moderna komfort i sitt kollektiva resande. Det är en självklarhet.

Och hur den franska landsortsbefolkningen sett på i detta orättvisa system, att enbart prioritera TGV:s stationer, det förstår inte jag.

Byarnas barn är troligtvis hänvisade till kollektivtrafiken. Buss och tåg. Skola men även sina fritidsintressen. Det måste man ta hänsyn till.

Vem har rätt till staden?

Skrämmande diskriminering emellan stad och land. och visst man har bil, men kvinnor och barn blir begränsade genom detta system. De är oftast beroende av kollektivtrafiken och har sin möjlighet till aktiviteter i staden begränsade.

Amiens

när man kommer ut från tågstationen, möts man av en modern arkitektur, och detta genomsyrar hela stadskärnan.  här möter den moderna arkitekturen det genuina och ålderdomliga, och det hela känns riktigt fräscht. en trevlig stad.

Dieppe

Dieppe.

En kuststad.

Vacker katedral och en trevlig lite kuststad. Välskött hamn och vackra kalkklippor. Man kan vandra längs kajen.

lookbook>france< dieppe

Rouen, en onsdag i september

 

Nu är vi i Normandie. Regionen med cidre och calvados.

Men det är ju inte Bretagne, så jag var väl inte riktigt intresserad. Katedral, stad med korsvirkeshus och maten. Det visste man ju att i Normandie, självägande bönder där äter man.

Första hotellet var som ett orangeri. Med citronträd och apelsinträd i entrén och en vacker innergård med alla blommor och växter man kan tänka sig. Så vackert.

Men nu hamnade jag i en turistström så det var svårt att få plats, så jag fick dra mig inåt till stadens centrum.

Och tv:n på rummet hade inte den kanalen med Monk. Här visas två avsnitt varje vardag med detektiven med bacillskräck och alla skräck som finns.

Så jag fick promenera. Om Chartres är en bilderbok så är Rouen lite mer rustikt.

Jag drack en cidre på en bar, så god. Och åt en salade Dieppe, eller dieppoise. Och detta var riktigt bra. Plateau: fruit de mer kan verka lite pretentiöst en onsdagskväll, men denna a sallad som den var presenterad tillsammans med cidre Normandie var ett helt fullgott alternativ.

Här fanns provsmakning på havets läckerheter och så snyggt upplagt. Man äter med öga och gom.

Och så kom hon. Det var ett bröllop denna dag och bruden var som en drottning, och där fick vi sitta i tröja och basker när drottningen svepte fram i sin vackra klänning.

Men jag hade ju min sallad dieppoise, så jag klarade mig. Hon var så magnifik. Kvinnlig, sensuell, en tuff brud i lyxförpackning.

Och detta är inte Toulouse, detta är inte bordeaux, men det är helt OK faktiskt. Det finns ljusglimtar.

Den vackraste staden på denna resa är Tour. Katedralen i Chartres var en fantastisk upplevelse.

Bordeaux och Toulouse är roliga städer, och Bretagne är Bretagne. Men salade dieppoise , det är en kvalitetsprodukt. Jag måste kolla upp chef de cuisine i Dieppe.

Salade dieppoise, om denna tallrik kan jag skriva tusen ord på en kvart.

det finns mat, sa han, och han var svensk….

Jag tycker maten skall vara fri. Det finns mat.

Detta är en åsikt som figurerar i det svenska samhället, som en konsekvens av det mångkulturella samhället.

Vi får anta att det är en provokation, tagen ur luften.

Men om vi tittar på vad det innebär.

Staten producerar maten, alla bönder blir jordlösa. Och detta är ett steg tillbaka.

Individen behöver 2200 kalorier per dag men om man inget gör 1800 kalorier, eftersom man ska vara smal.

Detta innebär fem påsar nutrilett, bantningsprodukt med chokladsmak, samt en bit tårta som guldkanten i tillvaron och en cocacola.

Detta innebär ca 1800 kalorier. Och hur skall vi se på de livsmedelsproducerande länderna. Skall dessa ockuperas, eller skall de frivilligt ge upp sin mark.

Slaveriet har upphört men om samhället skall servera maten, återvänder vi till slavsamhället.

Och detta är en åsikt som florerar i förorten. I sin iver att vara tolerant så drar man samhällsutvecklingen tillbaka, och vem är hjälpt av detta?

Vi får väl anta att det finns krafter i förorten som inte anser att detta är en åsikt man bör sprida.

Vi får väl anta att det finns dem som anser att dumhet är provocerande och blir förbannade.

Det är en skrämmande dumhet som finns i svenska samhället, bland unga människor.

Och hur blev det så.

När dessa människor kommer ut från sin skyddade miljö och skall vistas i verkligheten ute i europa, blir de avvikande.

Chartres har besök från malmö, som låtsas prata franska. Det är en tragedi. Servicenivån sänks, då dessa individer har en uppfostran som är mer än märklig.

Efter att i rosengård ha boxats med Dallas för att få självkänslan, och tiggt tröjor hos grannen är man avvikande när man kommer ut i europa. Att låtsas prata franska, hjälper inte. Man är förort.

Och det får man väl ställa upp på.

är man masochist då eller… man väntar på en smäll

När man sitter på ett café i Malmö, och det kommer fram en person och ska låna min tändare, så säger jag nej. Att personen har invandrarbakgrund intresserar inte mig. Konventionen i svenska samhället säger, man stör inte gästerna utan frågar personalen om det är något som man är intresserad av.

Vem har lärt dessa människor att om man inte får låna tändaren så ställer man till det. Man pratar med kamratgruppen och det utbryter en störtflod av förfrågningar om tändaren.

Vem har lärt dem detta?

Och varför gör man så.

Det finns ingen lag i Sverige att vi ska låna ut tändare till andra generationers invandrare.

Däremot finns det lagar om ägande och integritet.

I det nya Sverige har man en tendens att gruppera sig i gäng. Man har lojalitet emot varandra, och ställer upp på varandra. Hjälper varandra.

Och så kan man provocera. Är man masochist ?

Man ska vara jävlig. Och ger sig inte förrän man får en smäll.

Och man kallar det att ta över, man kallar detta att påverka.

Obildade människor utan folkvett skall inte vistas i samhället. Vi kan inte bygga upp ett samhälle som passar dessa intellektuellt efterblivna gängmedlemmar, med egna lagar, och skall tvinga människor födda i landet att utföra olika saker.

Vi kan inte bygga upp ett modernt samhälle med sadism – masochist tendenser.

Vi måste skydda omvärlden från dessa kreatur. Bilda reservat eller något.

Det finns nekande och det finns jakande svar i svenska språket.

Dessa masochistiska tendenser finns i andra världsdelar och bör stanna där. detta är inget som kommer ur det ekonomiska eller politiska systemet, detta är enbart obildade människors behov av självhävdelse, och detta är inget som intresserar mig.

Om en vuxen människa provocerar för att få stryk, det är sjukt. Maschokister och detta har med en felaktig sexualitet att göra. Vi kan inte bygga upp ett samhälle ur impotens.

Och nu går jag ner till stranden och promenerar längs havet och trivs med detta.

Och stickar inga tröjor för att en vuxen karl vill detta. Och lånar inte ut tändaren för att någon skall få en anledning att tvinga mig till detta. Och umgås inte med människor som inte har ett språk.

Och med klockan på armen, inköpt för egna pengar på en resa av impuls.

Hur svårt kan det vara.

Och jag går inte hem till franska människor och tigger tröjor, eller ska pröva deras grejer. Det är oförskämt och leder till masochistiska tendenser. Man får stryk.

Inom all militärtjänstgöring lär man sig persedelvård, inklusive hur man håller sina egna skor rena, man behöver inte dra in i hotellen och låna gästernas kläder för detta ändamål. Man är malaj,

Da har man frisedel, un enfant terrible.

Och barn skall inte larva runt på hotellen utan vårdares närvaro, de ska vara i skolan om man kan öppna dörren vill säga, och detta får man inte lära sig i militärtjänstgöringen. Det förväntas man klara. Att vara ett enfant terrible medför en del avståndstagande.

Man blir lätt en löjlig figur, men man är ju van att leva utanför samhället i sin kultur. Spelar trumma och dansar barfota. Billigt.

hotellpersonalen har gjort sitt arbetsbyte…

Veckan i nantes var mer än pinsam. När man går på gatan dyker orden securité upp. Det är svenskar som låtsas prata franska. Man agerar i förortens anda och kontrollerar upp sina grannar, vad de har för sig. Stillöst. Bristande uppfostran.

Och den personalen som arbetade på hotellen, har aldrig varit på ett hotell i hela sitt liv. Och man fattar inte att det upplevs provocerande att man är så fruktansvärt handlingsförlamad att man inte ens vet hur man får ut brandsläckaren ur upphängningsanordningen eller hur man använder den.

Skitiga hotellrum, och snokande svenskar som skall duscha på ett hotell.

Och man pratar om säkerhet.

Att över huvud taget skicka ut dessa människor i arbetslivet är en säkerhetsrisk. I verkligheten anses dumhet som en provokation. I verkligheten anses bristande logiskt tänkande som provocerande. Och detsom i förortsgänget anses som fräckt, blir en tragedi i verkligheten.

Blonderad eller ej, man är en grå mus.

chartes en måndag

hela denna stad är som en bilderbok, överallt hittar man vackra, intressanta blickfång, nya vinklar. det är en vacker men framför allt tänkvärd stad.

och som en magnifik juvel har vi katedralen med alla sina glasmålningar.

i guiden första klass läser jag att under båda världskrigen så monterades varenda glasfönster ned för att föras i säkerhet, och nu pratar 2600 kvadratmeter fönster.

för att beskriva denna upplevelse så räcker inte ord som vacker, välgjord, oavsett om man är ateist eller har en religion så förstår alla att detta är mer än en kyrka, en katedral, ett målat fönster.

detta är någonting annat-

jag läser i guiden att pilgrimer vallfärdar till santiago del campostella och på sin väg vandrar man genom delar av frankrike, men jag anser att katedralen i chartres är lika värdefull.

staden är vacker och de blomsterarrangemang som pryder stadens offentliga rum är välkomnande.

en vacker stad med attityd.

lookbook>france> chartres