jag läser i hemslöjden nr 5 2012 att fyra hälsingegårdar tagits upp på UNESCO.s världsarvslista. och det känns fantastiskt, men jag blir lite tveksam. att bygga bostäder av trä finns i flera länder. skandinavien, baltikum och ryssland. kanske de också har intressant arkitektur i trä. den ryska dachan. den finska timrade bostaden.
och frågan blir. är hälsingegårdarna så extrema. kanske de är det. de är vackra, och de ligger vackert, i en harmoni med omgivande landskap. jo de är bra.
jag tycker den tatueringstävling. sveriges ink master som går just nu på tv6 är riktigt intressant. juryn har attityd och deltagarna är innovativa och skickliga.
man kan tycka vad man vill om tatueringar, men de finns och är här för att stanna. just nu har jag en billogga på vänster arm, men jag funderar på om jag inte skall utgå från de svenska folkdräkterna, använda en broderad eller spetsdetalj och tatuera. för mig skulle det ah en särskild betydelse, på resande fot. något att relatera till när man är i upp och nervända världen. alla platser är inte som nynäshamn. tro mig. detta skulle kännas självklart mör mig. ett kvinnligt uttryck, med rötter i svensk kulturhistoria, allmogens uttryck i ny kostym. och kanske man kan associera till tribetatueringen, men lie mer sofistikerad, lite mer diskret. jag funderar och som alltid när man besöker en subkultur så finns vissa oskrivna lagar, allt är inte okej. och man vill ju inte verka töntig.
kockarnas kamp i fyran är tyvärr slut. österlen, så vackert och alla dessa tävlande med olika specialiteter, men alla en elit. ett välproducerat program. vackert filmat och bra flyt i filmen. inga överraskande zoomningar, inga märkliga klipp. allt var ett flöde av kvalitet. men man kunde kanske önska att det var något tävlingsmoment från det ryska köket. Den ryska mattraditionen är en vit fläck på den gastronomiska kartan. men inte helt oävet. råvaror, tillagning och tillbehör ger en ny fräschör till middagsbordet.
när det gäller östersjön är jag överkänslig. öresundsbron, byggandet av denna bro medförde protester. och nu skall norvikshamnen byggas i nynäshamn. jag betvivlar inte en sekund på att hamnen blir den bästa av alla hamnar, det jag reagerar på är omgivningen. hur påverkas omgivningen av detta mastodontbygge.
idag finns en gigantisk marina, en färjehamn för gotlandstrafik och skärgårdstrafik. det finns den sk oljehamnen och nu gods hamnen. hur påverkar detta den sköra skärgårdsfloran och faunan. jag vet inte. och hur påverkar det vattenkvalitet, vattenströmning och undervegitation på en större yta.
kanske är jag nojad.
nynäshamn är en 15 tusen invånare. och man har flera stora hotell. tre och fyrstjärniga. och hotellen är tjusiga och med spa anläggningar. utsikten meeting har 400 rum. och jag tänker mig att alla dessa gigantiska hotell under tre månader är fullbelagda. kanske är jag nojad. men klarar infrastrukturen detta. pendel, vatten, avlopp sophantering. och hur skall dessa tusen besökare sysselsättas. i en kommun av femtontusen invånare. och detta är ett tecken i tiden.
och här blir referensen bohusläns skärgård. där skärgårdsborna skuttar runt på klippor och bryggor. hanterar vant sin lilla båt med utombordare och förtöjer båten samtidigt som man hanterar motorn. man är motoriskt fulländad. rörlig och har en kroppskontroll som anstår en sjöman, och detta oavsett kön eller ålder. öborna hävdar sin strandrätt , bevakar sina fågelöar och man får inte gå iland under förbjuden tid. det är så annorlunda synsätt mot denna ostkustort, som har enligt restaurangen “aya beach” ambitioner att likna st tropez. en jetsetbardort i frankrike.
kanske, man skall landa i den sörmländska verkligheten. kanske man skall titta lite på förutsättningar, livsvillkor och anpassning till verkligheten.
jag ser att någon av reklamkanalerna skall visa ett program där falugruppen mando diao skall tolka fröding. jag kan i nuläget inte tänka mig ett större magplask.
fröding var poet- en poet arbetar med språket som verktyg för att tolka olika känslor och emotionella tillstånd. en mycket själslig, men framför allt en mycket sensibel syssla. men måste vara sensibel lyhörd och framför allt kunnig för att lyriken inte skall falla platt till marken. och det är inte alla förunnat.
perspnligen hade jag mando diao i mp3spelaren i östeuropa. jag tycker väl att de platsar i den östeuropeiska populärmusiken. vackra silikondamer som sjunger pop. mando diao, tondöv, enkla rim och billiga lösningar hade säkert kunnat skapa sig en nisch i denna värld, östeuropa där de seriösa musikerna flyr, eller börjar spela klassiskt i symfoniorkester för att överleva mentalt.
mando diao en fartig och kaxig grupp från landsbygden. spontanspelar i kulturlokaler i förorten då de kommer till stora staden. för att ha något att göra.oops.
jag tror de skulle matcha kroatiens unga popstjärnor eller polens kvinnliga dynamitesingers.
men att ge sig i kast med fröding många gånger snåriga lyrik. det kräver en större grad av förståelse. allt är inte som det synes vara.
lyriken kräver ett större sammanhang en placering i tid och rum, därför säger regissören. stycket har aktualitet än idag, eller stycket har en förnyad aktualitet. attityder, åsikter och känslor flödar genom människa och samhälle, den uppstår, transformeras och försvinner, ty vore den statisk då var det ingen attityd då var det en fördom, en inskränkthet eller ett uttryck för intolerans.
ett annat magplaskprogram är eb kvinna som reser runt i världen med en röd väska och intervjuar kändisar. med en folklig och avspänd attityd klampar denna dam in i hemmen och ställer frågor, dålig tajming och en skandalhungrig blick,
om denna unga dam studerat ophrah istället för sin egen spegelbild, eller sitt eget fotografi. vem vet det kanske hade blivit intressant.
men den unga damen tycker att det är roligt. att hjälpa till. edward blom, varför kan ingen skicka iväg edward istället. så jag fick roligt. edward kommer hem till dolph. då skulle det hända grejer.
vad gör man om man är doktorand i främmande land. man kommer från ett ryskt skolsystem och är van att diskutera samhället. man har en turbulent historia, Sibirien. intellektuella, Uralbergen, och ett begränsat språk. alla pratar inte ryska i främmande land. men man måste hålla sin hjärna igång. man kommer ju hem till ryssland igen.
jag tror att man skriver en bok. inte så avancerat. man behöver inga källor och man kan vandra fritt i historien. det ger en frihet. man kan även göra egna tolkningar, utan att det blir fel eller uppfattas som slarv. en liten bit varje dag. kanske man finner ursprungsbefolkningen lite ytlig, enkel. kanske man tröttnar på öldrickandet i nationens uppiffade lokal. man är väluppfostrad och pratar inte om pengar eller smak.
man är diskret, men måste hålla hjärnan i trim, eftersom man skall hem till Ryssland.
och boken blir bra. man har tid. inte så långa resvägar som i moskva. man använder tiden väl. och på föreläsningarna gör man dispositioner. håller språket levande. det är så det fungerar, i en tvåspråkig miljö. hur det fungerar i en halvspråkig miljö? ja det blir inga böcker skrivna. man har svårigheter att läsa lappar. trots vodkan har man en intellektuell tradition i ryssland. man kan sina ryska mästare. använder dem som vägvisare i livet. det går fortare att hitta rätt. rätt väg.
och så tittar man på TV. föredrar de engelskspråkiga programmen och ser reklamen mest som ett uttryck. för sexism, men man är så väluppfostrad att man avstår att kommentera. det spar man tills man kommer hem. till ryssland.
jag hittade under mitt tvtittande en ny kärlek. kaptenen på forskningsfartyget Tara. ett franskt program där detta fartyg med marinbiologer skall undersöka alla världens hav och kaptenen på skutan är så snygg.
forskningsteamet är fransktalande och kapten en talar med en välmodulerad stämma och en utsökt franska. han är kompetent och har en modern look. och när forskningschefen förklarar strategin för kaptenen förstår han alltihop och kan med sin kompetens tillföra forskningen en finess. denne kapten inser att han inte är marinbiolog men kan tänka ut hur forskningen skall bedrivas. man besöker en virvel, man besöker kroatien osv. och forskningsteamet pratar samma språk, har ordentliga kläder med reflexer och den senaste utrustningen. så jag är lugn.
frankrike och jag har en särskild relation. det kanske man inte vet om, och jag är inte den skrytiga typen. men jag har rest i Frankrike jag har franska vänner i sverige och vet det mesta om frankrike, genom att studera deras dagstidningar. och har läst deras litteratur. klassik och modern, poeter osv.
och havet angår oss alla, särskilt för brettonarna. inte sant. det franska programmet som sänds i tv om gatukonst har precis den fragmentariska, moderna och underliggande kritik som jag tycker om, fräschör, inte övertydligt. ju mer man kan, ju mer förstår man. annars kan man ju alltid se på vackra bilder. det är ju så, massmedia fungerar. en medium som når alla samtidigt. kanske en upplysning som svensk tv kan ta till sig, när man skickar hälsningar till enskilda personer. det är smärtsamt pinsamt, och så förort. det är min åsikt , så får andra ha sin åsikt, eller sitt privilegiesystem, för det är det vi pratar om. att utnyttja sitt privilegie eller utnyttja yttrandefrihet är två helt olika saker, två skilda fenomen. och det kan man fundera på, det lär väl ta en stund.
i värmland är man mycket ekologiskt orienterad. den kollektiva kunskapen är hög om miljö och ekologi. och naturligtvis är vänern bland andra slöar av största intresse. oavsett om man badar eller seglar eller fiskar så har pappersmasseindustrierna varit en väckarklocka, och vatten är en viktig ingrediens om man väljer universitets- eller högskolestudier.
till min förvåning hittar jag inte samma intresse i nynäshamn. man har flera hamnar. färjeterminalen, oljehamnen och en ny hamn planeras. småbåtshamnen är mer än överdimensionerad, på öarna ligger sommarbostäder.
men hur stort är intresset för marinbiologi. vad vet man om havet och vad lär man sina utomeuropeiska invånare om östersjön, om skärgård, båtar och historia.
jag är inte invandrarvänlig, ärligt talat jag bryr mig inte om du är zigenare, ryss, algerier men om jag bodde i nynäshamn skulle jag nogsamt och med djupt allvar informera om allmogens båtar, havet och hur man beter sig med ursprungsbefolkningens båtar, och detta på ett sådant sätt att alla skal förstå.
att min dotter skulle nöja sig med att stå i ett café och springa ärenden åt den äldre manliga befolkningen. hon skulle få stryk. jag skulle låta mina barn förstå att deras vilja var ekologi med marint tema.
men kan man inte sin foucault, så blir man ett lätt byte för kapitalet.
när det gäller foucault är jag en expert.
under helgen har en arena invigts. men höll den budgeten? det gjorde den nog.
när i nynäshamn har en höstmarknad gått av stapeln under helgen. jag besökte inte den, och fick informationen muntligen. jag besökte inte den eftersom jag anser att ursprungsbefolkningen bör lämnas ifred. den tjugofjärde oktober var FNdagen som påminner om mänskliga rättigheter. inklusive rörelsefrihet och rätten till sin egen kultur. men en fråga dök upp i huvudet, malmöoperan. hur går det n med denna kulturella företeelse. eller göteborgsoperan. jag är ganska övertygade om att de besökare från dessa regioner som helt plötsligt skulle besöka nynäshamns höstmarknad, som ett självutnämnt jetset bevista denna lokala företeelse och ha markservicen ordnad. vet de hur dessa institutionella kulturfenomen fungerar. i ett internationellt perspektiv. relationer, kompetens osv.
personligen anser jag att det är för mycket pengar och naturkänsliga områden för att outbildade politiker skall få utrymme. för mycket rysk roulett, felaktiga spekulationer och allmänt töntigt.
och att jag skulle engagera mig i denna regions sociala struktur. aldrig. jag föredrar människor som är läskunniga. gärna moderna ryssar. de är uppdaterade, drar spår till historien och de ser ruskigt bra ut. hur vet jag det. tja.
det har varit en reklamkampanj för min stora dag. där barn med problem kan få en dag som de själva bestämmer.
och så funderade jag på hur min dag skulle vara.
jag skulle åka limousine i österlen mellan tio och fyra på dagen med markus schenkenberg, eller jonas superstilist. om någon av dessa skulle vara sjuka den dagen och ersättaren hette hockeymålvakten lundquist, han svor i tv när han fick pris, glenn hysen eller pugh rogerfeldt, skulle jag avsäga mig hela arrangemanget. jag har ingenting att tillföra deras liv och de har ingenting att tillföra mitt liv.
om dessa tre skulle välja att tillbringa en dag med mig under dessa omständigheter, vad skulle jag gör då? om jag var tvungen att tillbringa en dag med någon av dessa tre människor, vad skulle vi prata om? ibland får man en hint om sin litenhet. om att ens önskningar inte är lag. eller hur tv4
edward blom är en av mina stora kärlekar. han är inte i TV nu men gav ett oförglömligt intryck i sina program. med jan öwind swahn och ett sightseeingprogram. vi kommer aldrig att gifta oss, eller ens umgås men han är en stor kärlek.
och så säger edward att han brukar ibland tillbringa en tid i kloster, en reträtt. en tid av kanske rannsakan, själslig rening, eller bara en paus i det som vi kallar den biologiska klockan. och jag undrar varför en människa måste söka bakom klostrets murar för att nå sinnesfrid.
jag uppfattade det hela så. som ett läge där alla hjul snurrat för fort, för länge.
och så undrar jag. vilket samhälle tillåter detta. att en intellektuell människa först fjärmar sig från det profana samhället för att konkret söka sig till klostret. det hela hänger ihop. och jag kan tänka mig ett flertal förklaringar. samhället är för ytligt. samhället är för ointressant. och när man nått den intellektuella nivån som edward blom har nått kanske man inte tar de endimesionella analyserna av livskvalitet som självklart.
jag har stannat här i nynäshamn och är förundrad.
man har stora hotellkomplex som genom sin kostnad per natt vänder sig till en kräsen, kanske internationell publik. men vad erbjuder denna stad med ca 20 tusen invånare. aktiviteter som vänder sig till en fritidsgård. man möts av den överårig mannen som hittat sin unga hustru, blond. man erbjuds ett beachparty med armarna i luften och hög musik. man erbjuds glass och kaffe i hamnen, eller en färjetur till gotland. man kan göra en dagstur till en ö eller relaxa på beachen. pizzeria och kebab, och skulle alla hotell var fullbelagda under en tremånadperiod skulle hela infrastrukturen raseras. de människor med invandrarbakgrund som visas upp har så dåliga språkkunskaper i svenska att ett djupare samtal är omöjligt. man ska bygg en hamn för större fartyg och godshanteringen skall forslas på befintlig landsväg och järnväg, och man står förundrat i gathörnet och stirrar tomt framför sig. edward blom, var är du? och jag tänker skall jag söka mig till klostret. där finns åtminstone en logik, där finns åtminstone läskunniga kvinnor. min inkvartering är en stuga på en höjd och man ser höstfärgerna, man skymtar havet, man ser alla mossor och lavar som tyder på en ren luft, och man ser de nynäshamnsbor som skall besöka caféet lördag och söndag, ditkommenderade av nynäshamns trendsetter, som i sitt arbete på hotellet ser som sin skyldighet att informera sina medmänniskor om de besökare som kommer. att trestjärniga hotell inte kan läsa hotellets instruktioner för sitt arbetes utförande är illa nog, men att inte kunna behärska sin nyfikenhet är osvenskt. det är samma konversation som i brasiliens stora städer, kåksstadsområdet. gänget. gängledaren, skapar en kult runt sin person, hemliga spaningsuppdrag. gängledaren pekar ut en person som ser skum ut och i sin isolerade verklighet, har man rätt att testa olika grejer, kanske nuddar man vid ord som maffia, makt osv.
man blir kontrollerad i affären. städerskor byts ut utan att ledningen får reda på detta. man leker på hotellen. och personalen på restaurangen måste ha två livvakter vid serveringen. som spejar och registrerar varje blick, allt gästen säger. detta är inte svenskt.
eftersom jag har så stor respekt för edward blom, så beslutade jag mig för två saker. jag ska skriva en bok där jag kritiserar den kristna etiken, en djuplodande sanning om människors beteende i kristenhetens namn. och jag ska skriva sagor för barn med essens. så de fattar hur verkligheten hänger ihop. så att dessa barn skall kunna ge edward blom och hans vänner en match. det kan de behöva. så de stannar i samhället, på sina egna villkor.
alla kan inte sväva i en patriarkalisk, fåordig, privilegievärld där endimensionella lösningar och analyser om vad som är viktigt i livet, och denna viktighet är omedelbar tillfredställelse av mannens behov. en gnällgris som tigger uppmärksamhet, pengar och mat för att slippa diska. det är inte svenskt. det är smärtsamt pinsamt.
svenska ung artister
jag har två kärlekar, två artister som jag finner intressanta. erik saade och darin. de ser bra ut, sjunger bra och har energi på scenen.
och de är populära. denna kärlek är helt platonisk, och det skulle vara mer än pinsamt om jag gjorde anspråk på att ha dem nära. ingen skulle acceptera ung pojke och äldre kvinna.
och ingen skulle tycka det vore romantiskt om jag gifte mig med någon av dessa unga män i ett reklambaserat bröllop, som jag sålde till hänt i veckan. och ingen skulle riktigt tro på historien att den unge mannen skulle dra ner eller avsluta sin karriär för att agera smakråd till mitt författarskap. lyssna på mina erfarenheter om showbiz. charterresan till ibiza, alla vilda parties på discon sverige över, och kompensationen för en avlutad karriär skulle vara mina färdigheter i sänghalmen.
det skulle vara osmakligt. om jag träffar någon av dessa två unga män, hoppas jag att de förstår detta. att jag aldrig i livet skulle på något sätt ge dem sämre möjligheter att utvecklas för att jag tyckte om dem eller vill umgås med dem. ha kontroll.
och om de skulle visa mig sin uppskattning, skulle jag rekommendera att inte sätta sig i en tvproduktion med ålderstigna rockartister, utan göra en insats för fred eller miljö, gärna i hemlandet. men om jag får välja musik, väljer jag helst elektronisk. remix eller komponerad vid datorn. ingen kult och ingen svartsjuka.
och att mina erfarenheter på ålderns höst skulle vara särskilt unika, att en ung människa skulle välja bort utbildning, karriär för min skull verkar inte särskilt troligt. mina discobesök har gjorts av hela den generationen, eller hur mariette.
under min resa ägnade jag mycket tid åt kusterna, trevligt med hav men även för att se hur olika länder hanterar detta med övergången från vatten till land. jag anser att detta är en kompetens.
och så återvänder jag till sverige, och ser trelleborg, karlshamn, oskarshamn, malmö, helsingborg, nynäshamn och göteborg. i dessa hamnar möts olika nationaliteter och här möts olika yrkesgrupper.
och så tänker jag, hur uppfattas detta av internationella gäster. hur ser man på svenska arbetare, som inte läser dagstidningenfärgglada tidningar, för det inte är värt pengarna. som i sina humörsvängningar i sitt arbete. som förlitar sig på en fackföreninga som det inte betalar fackavgiften till. europas dyraste arbetskraft per timma, om man inberäknar arbetsgivaravgifter, kläder och löneförmåner. hur uppfattar man deras arbetsprestation. som långtradarchaufför, som turist eller som besökare. amerikansk, tysk, fransk eller rysk journalist.
hur ser det ut i hamnen, städning, klotter, överförandet av god från fartyg till lastbil eller tåg. och i dessa städer, vad vet vanliga människor om hamnen, hur allmänbildade är de?
och så tittar man på svensk TV. hallåor som gör grimaser, använder sin presentation till att ge små antydningar om pikanta detaljer i privatpersoners liv. inredningsprogram som går säsong efter säsong, matlagning av amatörer och modeller och designers som låses in i hotellrum och föses till olika uppgifter säsong efter säsong. i dessa tävlingsprogram ingår en självvald isolering, av olika anledningar och man får inte använda olika hjälpmedel i till exempel design.
och hur ser man som amerikansk, rysk eller tysk journalist på detta. de har varit här, jag lovar.
och hur ser man på arbetsprestationen i hotellet, eller resturangen där man har egen vikarietillsättning. där personalen som anställd anställer sina egna vänner då man inte har tid att vistas på arbetsplatsen.
hur uppfattas detta utifrån ett internationellt perspektiv.
och hur uppfattar man vår invnadrarpolitik, där man inte ens behöver kunna läsa, skriva eller ens förstå arbetets art, dä man är sexig. man är blond och liten eller har tränad överkropp.
och detta skulle göra att man står över alla världsliga påpekande. man diskar inte porslinet, man gör inte rent kaffemaskinen, har sätter inte upp håret i livsmedelssammanhang och man vet inte vad produkterna man säljer heter.
och man tål inte en tillsägelse för man är blond. hur uppfattas detta i ett internationellt sammanhang.
tjejmaffian som följer efter folk, söker i hemmen, källaren eller hotellrummen efter små detaljer. hur uppfattar man denna lek av hemlig agent i ett internationellt perspektiv. eller snatterierna från hem och hotellrum. hur uppfattas det?
vilket rykte har nynäshamn, man skulle kanske luska lite grann, vad folk tycker. som har besökt staden, kanske arbetat i hamnen, och har arbetat i andra hamnar. vad tycker arabvärlden om nynäshamn? vad kan man om olja? eller oljor.
vad tycker världen om uppkomlingar. dessa individer som tjatat till sig en högre position och som de använder all tid att behålla i stället för att utveckla. de drar tillbaka samhällsutvecklingen, eller företagets utveckling eller individens utveckling, den de hänger sig fast på.
vad anser man om detta. den outbildade arbetskraft som befolkar de större arbetsplatserna, skolorm sjukhus och industrier, med total avsaknad av kompetens och anständighet.
vad anser man om detta?
jag vet, jag har pratat med folk från hela europa och de besökare som jag mött, och bilden är ganska komplex. man vet mycket om sverige, man läser dagstidningar och tidskrifter, och anser det vara värt pengarna.
efter besöket i lettland, där jag köpte garner och tyger, blev det inte mycket tid till att se på TV.
men det finns en musikkanal som sänds i balkan och baltikum.
mycket sexistiska signaler, mycket dålig populärmusik, som körs om och om igen. många av dessa videor är tveksamt om de över huvud taget får visas i svensk tv.
jag har besökt lettland två gånger detta år. i sugisti var det strax före en stadens festival i riga, och denna musikkanal hade laddat upp med riktiga brudar. det var bikinis, erotiska danser, avklätt och sexigt. kanske som en uppvärmning inför festivalen.
besöket i oktober var i anslutning till de franska feministerna som rasar på paris gator över den ökade prostitutionen, och om detta hör vi inte ett ord i sverige än mindre i lettland.
att balkan har en öppen handel med sexshops är ingen hemlighet och detta har nu även nått riga.
och varför upprör jag mig då över detta. folk gör väl som de vill. lettland, ett litet folk, två miljoner invånare som 2010 var ett land i uppåtgående. musik, traditioner, konst och design hade ett specifikt uttryck och var tekniskt skickligt, har idag bytts ut mot en amatöristisk kareokeestatus, ett hantverk som liknar målarböcker, medan designen stått still. intressant men vi har sett det förut.
samtidigt har riga svämmats över av kvarstannande turister. man har blivit illegal invandrare, och det är för många för en stad av rigas format. svenskar inget undantag.
unga svenskar som anser att riga är en trendig stad. det är häftigt att hänga där, och man uppehåller sig i hotellen och restaurangernas närhet. man tigger helt enkelt . och en stad u uppåtgående teknologisk utveckling klarar inte av människor i det antalet som konsumerar häftiga upplevelser. man behöver människor som tillför en kompetens. det bildas onödiga spänningar mellan elit och bas, och den kollektiva kunskapen sänks. ingen vet något.
och att i detta öka prostitution och handel med sex är inte lyckat. det är min analys. turismen har brister. allmänna kommunikationer är ålderdomliga, barnvänliga turistmål har inte prioriterats. badorter och stränder är långgrunda och har sand, men inga kanske mer barnaktiviteter. en märklig satsning.
mitt första möte med en tatueringsstudio var minst sagt blandat. även om jag inte är tatuerad förut finns bildanalys, sidenmålning, batik med i mitt bagage.
och det är självklart att man i mötet med olika tatuerade människor frågar och diskuterar. man har en teoretisk kunskap.
och det är självklart att innan man går in i en tatuering studio har läst den litteratur som finns tillgänglig. tidskrifter och böcker.
mitt motiv var en enkel 12 x 7 centimeter bild i två färger. en logga. i rött och svart.
den tog en timme att utföra och kostade tusen kronor, och den var inte bra.
jag hade förväntat mig klarare färger och att man använde den liksom utsuddade tekniken i arbetet. nu blev det inte så.
jag hade dessutom gett direktiv om att man sitter ner och är tyst. detta infriades inte.
och denne unge man, som gillar festivaler och har fyra barn.
jag rekommenderar honom att riva pigment, att själv blanda ihop sina färger. det kan vara en spännande upplevelse för en nyfiken människa att se hur färgpigmentet sakta och i olika former upplöses och blandas med vätskan. och så kan man fundera på hur det kan komma sig att det liksom flyter ihop under omrörning. och detta tar en stund.
att lägga sig på mage i denna nynäshamnstudio och utföra en trettio timmar ryggtatuering är inget jag rekommenderar, tyvärr.
att denne bestämda och kavata herre inte skulle anse att mina kommentarer var värda att lyssna till, får man ta seriöst.
på tv6 går nu en ny serie ink master sverige där man går igenom tatueringens grunder och bygger vidare. komposition, nålar, tekniker och anpassning.
effektivitet, kvalitet och anpassning.
vad gjorde jag så i en tatueringsstudio. jag frågade om motivlackeringar, att måla på tapeter och textilier. om man kunde använda motiven i inredningssammmanhang.
över huvud taget är nynäshamn en märklig plats. lite old shool, och lite slöseri med resurser. man ska ha roligt.
som lars frölander sa under helgens simning i eriksdalsbadet
“det viktigaste är att man har roligt, lite teknik också, lite träning, men man ska ha roligt”.
en mycket svensk kommentar. ironi och understatement, som kan vara svår att uppfatta,om man har en egen kultur, eller leker.
Vi läser i gp att rättegången mot 19 hells angels medlemmar skall ställas inför rätta. De hade stört en fest. Bråkat och kastat flaskor. Men fy.
Jag hoppas att alla förstår att detta är en minoritet och jag skulle inte råda att isolera dem. De är en minoritet.
Eftersom de inte vill gå i skolan bör de får utbildning inom företaget. Låna uniformer. Kanske hjälpa till i köket, servera och var behjälpliga inom administrationen. Lära sig hantera en dator osv.
Vi måste förstå att denna minoritet bör behandlas med yttersta varsamhet. Då de känner folk.
Jag vill inte påstå att de är känsliga, men de bör behandlas med varsamhet och respekt.
Vid eventuella våldsamheter bör de rådas att gå och lägga sig. Det vet ju alla hur de nadra är. De får det de förtjänar.
Svenska interner bör behandlas som kvinnor. något man använder som sparbössa, äter hos och slår och skriker på. För att komma igång.
USA är ju minoriteternas land. Här finns människor från jordens alla hörn. Från mexiko, equador.
Som liksom i sverige, hänger sig åt arbetsbyte. Man har i sverige, liksom USA upphört att vara anställd vid ett företag utan ser sig mer som en egen företagare, med egen personal. Inga försäkringar gäller.
Swedbank i malmö t ex , där ser helt plötsligt stadens invånare helt nya ansikten, i egenskap av minoritet, fyller de upp kassorna. De skall lära sig och kontrollera hur mycket pengar det finns.
Kanske har de sorg efter flytten från hemlandet för trettio år sedan eller är andra generation invandrare som försöker att länka det kommersiella med det ideella.
Och vi hälsar de internationella observatörerna som kontrollerar att minoriteters rättigheter upprätthålls. Religiösa böcker, cigaretter och avsaknad av droger innanför murarna.
Och detta skall nog gå bra. Vi antar att de amerikanska investerarna står i kö för att få investera i sverige. I göteborg, i malmö och i stockholm. Särskilt efter minoriteters framfart i svenska administrationene.
Vad kan man göra?
Jag skulle råda göteborg och malmö som stad att frångå stadsdelsreformen. Då de politiska representanterna ibland kan utsättas för påtryckningar för att folkets vilja skall genomföras. En festival, en musikfestival med utländska förtecken. Där amatörband utövar sina konster inför publik och skall ha betalt.
Med en central ledning kommer dessa musikevenemang att fördelas på ett helt annorlunda sätt.
Jag är i lettland, och det finns mycket man kan säga om dess invånare, två miljoner till natal. ,men ingen lettländare med självaktning skulle ställa sig på en scen med den nivån som svenska amatörband har. Man är musiker inte pajas.
Jag skall efter lettland till gotland. En kulturell och historisk miljö, och har fått höra att minoriteter trampar på ursprungsbefolkningens historia. Åh fy.
Nu var inte jag närvarande på festen som avbröts abrupt. Men det finns kockar från minoriteter som har egna kryddblandningar, som kryddar mat och kaffe med egna recept för att ha lite roligt.
Och jag skulle inte rekommendera någon att urinera i handfat eller skor, om man har tänkt sig ett aktivt sexliv i framtiden, beyond. Man kan ju ha en framtid som sagoberättande dagisfarbror, men de flesta vill nog kunna visa sin manlighet i en annan dager.
Och vem vet. Efter ett gediget samhällsprogram i rehabilitering kanske dessa unga män med mc, blir lärare i lund. Internationella relationer. De känner mycket folk.
Och det är ingen hemlighet att jag har en viss insyn i det som sker i de kvinnliga fängelserna. Genom att etablera en kontakt med malmös hemlösa kvinnor. vi har alla en historia, som ursprungsbefolkning. Och vi gör alla ofrivilliga val och frivilliga val.
Och det som jag visade världen var lite för mycket, för att plats i ett modernt, civiliserat samhälle. Malmös folkliga vilja kanske bör revideras.
Under min två åriga resa har jag även visat upp dessa tendenser i hela europa. Och inga klockor ringer. Om denna grupp som skor sig på hemlösa i malmö har en egen gudomlig bubbla eller är likställd med djur, är inte min sak att avgöra.
Och det kanske är dags att landa i verkligheten. Hur ser detta ut utifrån? Vem vill se en lekande invandrare med talsvårigheter? Är detta en svensk turistattraktion?
och rätt spelat kan detta leda till en maktförskjutning i den s k undre världen. med lite trix och fix kan man omfördela domäner, makt och inflytande. och då gör vi det.
Vi läser att bokmässan i gbg 2012 hade 90.000 besökare och temat var rumänska författare. Man uttryckte dock en viss besvikelse över att de översättningar som fanns var ringa till antalet.
Detta folk som har så mycket att förtälja världen. Detta folk som med sin egen analysmetod betraktar världen och låter myndigheter och privatpersoner få ta del av deras version av det som händer.
Ja, men detta måste vi ta seriöst. Och så har de fått en nobelpristagare, muller. Bosatt i tyskland men med rötter i östeuropa. Detta folk som har tagit på sig uppgiften att lära oss västeuropeer hur livet bör levas.
Hur man behandlar zigenare och homosexuella. Hur deras barns daghemspersonal skall behandlas och läraren i barnens skola. Och detta folk som i sin gnistrande intelligens och med egna metoder undersöker grannar behöver ingen utbildning, ej heller behöver de språkkunskaper. Man använder tablåer eller hittar på. Och nu fick de spela huvudrollen på bokmässan.
Jag tycker det var fint av göteborgs intellektella att uppmärksamma detta observanta folk som ser så många detaljer i sin omgivning. Små detaljer i sina grannars uppförande, släktforskar åt grannar och ser över deras ekonomier.
Men kunde inte rumänska ambassaden översätta en del litteratur, bara som en gest av understrykande, eller överstrykande. De kan ju så mycket liksom av sig själva.
Och nu när den rumänska befolkningen har nått status som intellektuell elit kanske vi kan se den rumänska befolkningen återvända till sitt ursprungsland. Där man pratar rumänska. Och utifrån sina erfarenheter i sverige undersöker sina grannars källare och vindar. Ett så belevat folk har väl vett att gå i tid. När de blir tillsagda. Inte sant.
Jag har svårt att se mig själv ta del av den rumänska litteraturen.
Endimensionella analyser av samhället, lite för mycket barbara cartland, sockrat med fortryck och en hemlig polis som stör familjens angelägenheter. Men de har säkert sin publik. Och så är huvudpersonen alltid sjuk, deprimerad eller ett offer för omständigheterna. Lite banalt kan man tycka. Men det är rumänskt.
Och vem vet , kanske de nybyggda bostäderna återtar sina normala proportioner, och tomtpriserna återtar sina normala prisnivåer. Så vanligt folk har råd att bo. Man vet aldrig.
Vi läser att bokmässan i gbg 2012 hade 90.000 besökare och temat var rumänska författare. Man uttryckte dock en viss besvikelse över att de översättningar som fanns var ringa till antalet.
Detta folk som har så mycket att förtälja världen. Detta folk som med sin egen analysmetod betraktar världen och låter myndigheter och privatpersoner få ta del av deras version av det som händer.
Ja, men detta måste vi ta seriöst. Och så har de fått en nobelpristagare, muller. Bosatt i tyskland men med rötter i östeuropa. Detta folk som har tagit på sig uppgiften att lära oss västeuropeer hur livet bör levas.
Hur man behandlar zigenare och homosexuella. Hur deras barns daghemspersonal skall behandlas och läraren i barnens skola. Och detta folk som i sin gnistrande intelligens och med egna metoder undersöker grannar behöver ingen utbildning, ej heller behöver de språkkunskaper. Man använder tablåer eller hittar på. Och nu fick de spela huvudrollen på bokmässan.
Jag tycker det var fint av göteborgs intellektella att uppmärksamma detta observanta folk som ser så många detaljer i sin omgivning. Små detaljer i sina grannars uppförande, släktforskar åt grannar och ser över deras ekonomier.
Men kunde inte rumänska ambassaden översätta en del litteratur, bara som en gest av understrykande, eller överstrykande. De kan ju så mycket liksom av sig själva.
Och nu när den rumänska befolkningen har nått status som intellektuell elit kanske vi kan se den rumänska befolkningen återvända till sitt ursprungsland. Där man pratar rumänska. Och utifrån sina erfarenheter i sverige undersöker sina grannars källare och vindar. Ett så belevat folk har väl vett att gå i tid. När de blir tillsagda. Inte sant.
Jag har svårt att se mig själv ta del av den rumänska litteraturen.
Endimensionella analyser av samhället, lite för mycket barbara cartland, sockrat med förtryck och en hemlig polis som stör familjens angelägenheter. Men de har säkert sin publik. Och så är huvudpersonen alltid sjuk, deprimerad eller ett offer för omständigheterna. Lite banalt kan man tycka. Men det är rumänskt.
Och vem vet , kanske de nybyggda bostäderna återtar sina normala proportioner, och tomtpriserna återtar sina normala prisnivåer. Så vanligt folk har råd att bo. Man vet aldrig.
Enligt svenska journalister skriver svenska folket böcker. Amatören tar upp kampen mot etablissemanget. Och detta kan ses som en kritik, eller detta kan ses som en självklarhet.
Om det är en kritik, så bottnar den väl i att man har tröttnat på den etablerade litteraturen och kanske vill söka nya vägar att använda språket, söker nya berättelser eller nya sätt att observera verkligheten.
Om det är en självklarhet får man väl anta att svenskar har mer tid. Arbetslöshet eller sjukdom kan vara en anledning. TV:s utbud känns kanske ointressant eller man har strukturerat sin tillvaro på sådant sätt att uteliv och semester inte är intressant. Fritiden spenderas i hemmet och man ägnar en stund varje dag att utveckla sina skrivartalanger. Och varför inte.
Vem skulle annars berätta deras historia. Kanske en rumän. Eller väljer man att berätta sin egen historia, med egna ord. Bra val i så fall, anser jag.
Tolkningen av en människa kan se olika ut. Vi lägger fokus på olika saker och vi har olika syfte med betraktelsen. Och frågan är hur mycket ursprungsbefolkningen skall behöva visa upp för den pratglada immigranten. Kylskåp, frysar, brev och paket. Skåp och lådor, källarförråd och vindsutrymmen. Kanske man kan tycka att dessa är privat egendom. Och kanske man kan se det som olaga intrång.
Kanske ambassaderna kan upplysa om vad som är privat egendom. En cykel, tvätt i tvättstugan, eller kläder och böcker i källarförråd. Kanske man kan tycka att mjölken i kylskåpet är privat, kanske man kan tycka att kaffet i kaffeburken är privat.
Vi har alla en uppfostran att ta till. Vi kan hävda kulturella skillnader, och vi kan hävda ideologiska skillnader.
Kanske man bör se till territoriella lagar, nationsflaggan eller officiellt språk och religion, och undvika sin kultur.
Och inge skall diskrimineras utifrån sin etnicitet, genus, religion eller politiska tillhörighet. Och kanske man kan se ursprungsbefolkningen som en del av denna lag. Ett sätt att undvika konflikter.
Kanske man kan se verkligheten ur ett mer strukturerat perspktiv. Information, kommunikation och socialstruktur med hänsyn tagen till en större population, inte specialstudera enskilda individer. Det kan uppfattas som lite efterblivet. Detta är ingen kritik, utan mer en åsikt. I åsiktsfrihetens namn. Yttrandefrihet.