schengenavtalet i praktiken…

Jag skulle önska att schengenavtalet reformerades.

Jag anser att den fria rörligheten inskränktes. När man pratar med unga människor som rest i Östeuropa, fostrade i den västerländska gästfriheten och där rasism anses som något fult och extremt, med hänsyn taget till lagar och uppfostran,

Förföljelse av zigenare, muslimer och judar är inget ovanligt i östeuropa. Jag anser att unga människor från västeuropa inte klarar av den hårda attityd som krävs i östeuropa. Att resa i östeuropa kräver en viss kunskap i låt oss kalla det hieratiskt tänkande.

Vi har nått längre i västeuropa i oliktänkande. Vi har en olik historia, och ett anorlunda skolsystem som påverkar våra åsikter om vad mänskligt är.

Att byta ut spriten mot vatten i minibaren är inte ett västereuropeiskt beteende, emedan man i baltikum tycker det är ett roligt skämt. Vi kan diskutera alkoholpolitik och tiggeri på gatan men i ett perspektiv av värdighet.

Machokulturen har havererat , och den östeuropeiska manen har förlorat fotfästet.

Under mitt år i östeuropa och under mina år i sverige har jag träffat starka och kloka kvinnor med rötter i östeuropa, älskade för sin klokhet och sin stabilitet. Älskade för sin stabilitet och alltid uppmärksammade av sin omgivning. Dessa kvinnor behöver ingen champagne och inga rossor. De vet sin plats, och vi älskar dem för detta.

Och om dessa kvinnor inte fanns, skulle östeuropa utplånas. Varför skall euroepiska unionen betala renoveringen av slotten för att dessa skall bli konferenshotell, när befolkningen inte vill ha turister, inte läser utländska tidningar och anser att turister är leksaker,

Jag har tröttnat på den barnsliga attityd som östeuropeiska befolkningen har visat, och tro mig eller ej, jag är inte ensam.

Svenska välgörenhetscontainers töms, cyklar stjäls, knark och prostitution enligt maffiatendenser från östeuropa. Beskydd.

Svensk arbetarklass behöver inte tigga, har aldrig behövt och kommer aldrig behöva. Svensk arbetarklass har sina egna hjältar, och de är inte av östeuropeiskt ursprung.

Man pratar till folk som tänkande människor i sverige, i arbetarklassen i sverige, inte som mindre vetande. Vi har obligatorisk grundskola i sverige, och har haft detta sedan mitten av artonhundratalet, och vi behöver inte österuopeisk analys av samhällsutvecklingen. Vi takcar kolonialmakterna för kaffet, och säger. Ursprungsbefolkningens intressen går före din egotripp. That´s it. Vi trakasserar inte ursprungsbefolkningen, gypsies, judar och assyrier, kurder och ackakineser i vårt land.

Och fattar man inte det så kan man dra. Havet til estland är öppet. Kan du inte simma är det ditt problem inte mitt, det ingår i svensk grundskoleutbildning.

Jag anser att Östeuropas befolknings förmåga till tolerans falerar. De har egna lojalitetsregler, egna analysramar vad som är normalt, accepterat och intressant. Och dessa ramar är för snäva att passa in i det västerländska systemet. Rasismen är för dominant. Nationalitet och det slaviska språket prioriteras före ekonomi och naturresurser. Detta ger en snedfördelning av tidsresurser inom den europeiska unionen som är en förhandlingspartner i den globala världen, import och export av varor och tjänster, även valuta är det system vi har i den globala världen, och det har inget med lojalitet att göra. Oavsett om du är beduin, nomad, muslim, zigenare, eller jude så är säljandet av tjänster det primära.

Är kvalitén i östeuropa sämre på grund av tradition, okunskap varför skall vi dra lasset? De har egna skolsystem. De har egen press och egen television. Och kan själva på sitt eget språk ifrågasätta, eller kritisera sin information. Att vi i väst skall stödja denna inskränkthet och intolerans beroende på snäva toleransnormer är ofattbart.

Tolerans vilar i kunskap, förståelse vilar i kunskap. Om man inte ens klarar av att öppna dagstidningen, varför skall man bry sig. Vi har i Europa sagt att analfabetism är ett icke-fenomen, jag håller inte med.

Schengen avtalet skall reformeras. Den fria rörligheten skall inskränkas.

Jag är trött på att se västeuropeiska ungdomar agera leksaker åt sketna östeuropéer, utan hjärna. Unga flickor bryter samman, när deras packning undersöks, man pissar på deras kläder, bara för att man skall ha något att berätta i kamratgruppen.

Tuffa på hemmamark. Jag har själv fått min symaskin förstörd i en betald lägenhet i kroatien och vi ska inte gå in på detaljer i hur man visar respekt och tolerans frö främlingar i östeuropa.

Och hur ser min bakgrund ut.

Dotter till en högt uppsatt militär, visserligen civil och dotter till en datorexpert från IBM och detta ka man i österuopa leka med, skära söner skor, pissa på kläder och försröara symaskin och dator.

Apor skall vistas i bur, och jag anser att östeuropa skall in under annat styre. Detta kallas i den demokaratiska världen, med eget ansvar, för diktatur. De är för impulsiva. Omogna och med dåligt språk. Kan inte ta ansvar för sina egna handlingar.

och jag älskar balett….

Ryssland.

Man blandar lätt ihop forna sovjet med dagens ryssland. Och sovjet är brost, vodka, röda armén och sibiriens arbetsläger. Sovjet är transsibiriska järnvägen och betongkomplex med undernärda människor utan framtidstro.

Och kremel och pravda. Dispotiska ledare som dompterar sin befolkning till högre höjder.

Och ryssland är bolsjojteatern. Ryssland är balett. Mitt i allt detta finns den lilla ballerinan, som alltid är orolig för sina fötter. Som offrar så mycket för sin dans. Sitt yrke. Vikten skall hållas, positionerna skall hållas, och öva, öva, öva.

Hon är så rädd om sina fötter, och hon är så försiktig med sina tåspetsskor, att de ska vara hela och rena så hon kan premiärdansa. Och inget får störa uttrycket.

Alla känner igen och alla berörs av denna lilla, späda varelse som flyger över balettscenen. I ryssland. Det tänker man inte alltid på.

Dagens unga i ryssland är ett kraftpaket. Ifrågasättande av gamla ideal, gamla traditioner. Och rubeln är stabil.

varför har man tshirts som souvenirer

Jag har gjort mina yogakläder. I prövandet av vad man kan göra av en semestert shirt med ett märkligt motiv på magen. En tshirt som i sig inte är värd mer än sina minnen, och därför oersättlig.

En massproducerad vara, som genom att säljas i en tid i ett rum blir så fruktansvärt viktigt. Jag finner det märkligt.

En semestertshirtkollektion.

Och nu skall det bli yogakläder.

Och det säger jag, när jag travar i i yogasalen utför man sina yogaövningar, lyssnar på sin inre röst och hittar sin inre harmoni, och detta skall ske exakt. Annars

Så blir man ett med världssjälen, brahman. Och, det ges inga genvägar till reinkarnation. Där är yttersta gränsen.

Nu är jag trött på trams och flams och daltande med olika kulturer. Är detta uppfattat.

Lettland i backspegeln.

 

Tio dagar i lettland och två år senare…

Mycket har hänt. Lettisk design med rötter i det konstruktivistiska formspråket har gått in i en återvändsgränd.

I en jämförelse med litauen blir detta mycket tydligt. Litauen har samma ryska influenser men det folkliga uttrycket var starkt och levande, träsnideriet och smidet vilket ger den litauiska designen ett större utrymme i folkets medvetande. De känner sig inte främmande inför de moderna miljöerna då de alltid har inslag från den folkliga kulturen och det finns en dialog mellan formgivare och brukare. Och detta måste anses vara designens uppgift. Att brukaren skall förstå uttrycket.

Riga är en stor stad med många arkiteturer och designlinjer vilket ger en levande och dynamisk värld. Alla barnen trivs i riga.

Men konstruktivismen i lettland har gått in i en återvändsgränd och uttrycket har tystnat.

Extra tydligt blev detta i jurmala. På det fyrstjärniga hotellet ser man en uppiffad förort från warsava eller zagreb. Och de gäster som besökte hotellet kände sig hemma. Man kommer från förorten och känner sig genast hemma. Som hemma men lite större och lite dyrare material. Och här kan man leva sitt semesterliv i full frihet. Träningsoverall och flipflop. Man har tagit över. Man är säker. Man utnyttjar spaanläggningen och får luft under vingarna. Man besöker den uppfräschade enarmade banditen från hemstadens café i det casinot.

Lite mormors tillåtande attityd.

Man känner sig hemmastadd och går in i rollen som erövrare, och ser nedlåtande på personal och andra gäster. De bildas en grupp som anser sig äga stället. Och gränser tänjs och semesterns highlight är att få tips och idéer från de avvikande turisternas resväskor. Man går in i den ryska ockupantens fotspår och ser inte vad man gör. Man är hemma.

Kör och basar med personal och skojar med andra gäster. Det hela ger ett oanständigt intryck. Billigt och ganska töntigt.

Om man hade hängt de flätade ljuskronorna inspirerade av de lettiska håruppsättningarna tillhörande folkdräkterna hade scenariot sett helt annorlunda ut. så snävt formspråk har balkan i baltikum.

Lettländarna blir en minoritet i sitt eget land då inavsionen av polskor och kroater på semester skall lära lettländaren hur den skall leva sitt liv. Man glömmer tvätten över badkaret i det dåligt upplysta badrummet i warsava, man klär upp sig i acetatsiden i en kopierad västerländs festklänning, och man är högljudd. Och åker i en pappersblompyntad bil till casinot för man har höga klackar. Som när mormor är barnvakt. Man ser sig i spegeln och anser sig vara attraktiv. Casino, massage och höga klackar, gränslöst och tillåtanden som när mormor är barnvakt. Som västeuropée känner man sig lite kastad bakåt.

Vi vet att lettlands ekonomiska tillväxt är i en stagnationsfas. Vi vet att valutan inflationeras, och vi ser tecken på stagnation i design, konst och musik.

Och vad händer i Jelgava. Detta eu finansierade projekt att bygga promenadstråk längs floden. Ett stort utbud av rysk arkitektur som är i stort behov av renovering.

Det finns en bristande information och kommunikation i detta lilla land. deisgn och brukare förstår inte varandra. Balkan och baltikum förstår inte varandra, och ekonomin är baserad på en liten förmodligen devalverad valuta. Och om detta vet warsavas och zagrebs respresentanter från förorten ingenting, ty detta visas inte på deras tvskärm.

Vad gjorde jag i jurmala, på det fyrstjärniga hotellet.

Jag rockade med det konstruktivistiska formspråket, tog in folkliga element samt flashade på med en semester t shirt från ed hardy. Recycling.

Nu var det stickningar som jag hade och hade väl en idé om havet, strande därav färgvalet. Hade jag gjort den på lats hade jag inspirerats av skiffergolvet och IKEAlamporna, fast uppiffade.

Nog om detta.

Tyskland. Det nya tyskland , efterkrigstidens tyskland. Den effektiva människan. Den goda medborgaren. Lyssnar på minsta signal från marknaden. Man är effektiv och man arbetar mer än man ska. Man uppfostrar sina barn. Man ser över jordbrukspolitiken och uppdatarar varor i livsmedelsaffären av hälsoskäl. Man ser till nationens bästa.

Till detta vill jag bara säga. Kära kamrat.

Jag tycker du ska ta ICE tåget eller den guldlackerade BNW.n, med fjärrlås . Åka till denna magnifika, outstnading byggnad kölnerdomen. Gå in där och ställ dig frågan

Vad kan man göra med en tyllgardin. Hur kan man ta tyllgardinen till en ny nivå.

Vad tycker jag är vackert?

Hur vill jag ha min privata miljö till skillnad från den offentliga miljön?

Och jag lovar. Där i kölnerdomen kommer den tyska kamraten ha en hissnande upplevelse. Man kommer att få kontakt med sig själv.

Den offentliga miljön. Uppdaterad, funktionell med minimalistiskt formspråk och med en tvist. Man är effektiv, lyhörd och man kan sin fria marknads spelregler.

Men man glömmer sig själv. Av rädsla eller av tradition. Och jag lovar man tillåter sig att vara människa, man kommer aldrig att hamna i den lilla världen som grannen i östeuropa äger. Den lilla världen utan dagstidning, utan tidningar på engelska, franska, tyska . där världen är kvarteret och man själv är kung. Kung i barnen. Kung för en dag.

Man kommer aldrig att hamna där. man har mer på fötterna. Det har den unga tyska generationen sett till. Gatans parlament med ansvar. Barn av proleteriatet i dess rena form. 2012 effektivt och sanningsenligt.

Denna diskussion skulla jag aldrig starta i östeuropa. De skulle aldrig förstå. Så snäva ramar har de för vad som är fint och vad som är fult. Vad som är okej och vad och vad som inte är passande. Nu förstår alla vad jag hade för mig i östeuropa under mitt år där. och det hände grejer. Och det förstördes grejer. Ohboy. Ohboy, ohboy.

Vad är en linje.

I studiet av rysk arkitektur som formspråk i främmande land, hittar man roliga grejer. Konstruktivismen, ett stramt och tydligt avskalat språk med tydlig funktion. Och i främmande land kan detta bli ett maktspråk.

Hur kommer man till rätta med detta. Landet har en egen historia och jag anser nog att man som husbyggare måste visa hänsyn till folklig konst och folkligt uttryck i sin rena ism.

Att vara formgivare är ett yrke, och det är ingen direkt uppfostringsapparat. Att tala om för folk vad de ska tycka är vackert. Här i lettland har man en rik folklig tradition av dräkter, musik, litteratur och konst.

Och dessa uttryck är inte konstruktivistiska, utan autentiska och igenkännande. Kanske trygghetsfaktorer. De ljuskronor som visas i engelska designsalonger med inspiration från den lettiska håruppsättningen tillhörande folkdräkten, folkdansen och folkmusiken gör att man i dagens blonderade, slitna kastande med håret, får avsmak. Det är en märklig konstruktion och den är inte vacker. Går man dessutom i för höga klackar i en syntetklänningkopierad från väst, är tragedin ett faktum. Det var en sorgens dag då balkan skulle rocka casinot i jurmala. Den uppiffade enarmade banditens högborg, och konstruktivistisk inredning.

Jo, det är fint där.

Man känner sig hemma, från warsavas förort eller zagreb. Det är töntigt. Det är för mycket grandma, tillåtande, släppa loss, inga hämningar. Det är billigt.

pink floyd på youtube

eftersom jurmala är en regnig plats, och reklamparaplyet som jag fick av en arbetskamrat inte är med på resan, så blir det mycket dator och lite stranden.

jag hittade en pink floydkonsert två timmar lång på youtube. PULSE från nittiotalet. melodiskt och med en fantastisk ljussättning.

svårt att toppa.

det var en dröm. och jag rekommenderar inga att försöka kopiera dessa legender. det vore en skandal. man kan ju alltid hyra ett par skridskor och åka lite griller. om man har en arena vill säga.

lookbook>latvia>riga

språklig debatt om tillträde i eu:s arbetsmarknad

vi läser i le Figaro tjugoandra augusti att debatten om romer på europeisk arbetsmarknad eskalerat. denna grupp har tidigare arbetat svart eller varit så kallade egna företagare, men diskussionen gäller om denna grupp, tvåspråkig och med otillfredsställande skriftspråk, enligt fransk tradition har rätt till arbete. frågan fortsätter om de utan adekvat utbildning och oförmåga att tillgodogöra sig skriftlig information kan tänkas arbeta i banker, socialkontor, arbetsförmedlingar och skolor. jag har en åsikt i detta men redogör inte för det här, dock anser jag att Sverige bör följa den europeiska debatten om arbetets kvalitet. passa tider, läsa arbetsinstruktioner, juridiska skyldigheter och sekretessen innan man sätter sig på stolen i en svensk bank, ett svenskt bankkontor eller socialkontor osv.

denna debatt förs vid varje svenskt köksbord men inte i tredje statsmakten, så märkligt.

och i dagens dn läser vi att en utomeuropeisk språkgrupp inte får den uppmärksamhet de anser sig ha rätt till och stannar hemma från skolan. fermefors. det åligger varje förälder att redogöra för sitt barn om skoltimmar, schema, klocktimmar, sitta still på stolen, inte avvika från skolområdet innan skoldagen är över. samt kanske man bör komma ihåg att för lågstadieeleven i sverige är fröken eller den manlige läraren gudomlig. detta är en svensk sedvänja, och den obligatoriska skolgången med den starten blir en trevlig och lärorik tid för de flesta barn om man fokuserar läraren istället för enskilda elevers önskemål om uppmärksamhet.

språket som informationsbärare, kommunikationsbärare och en spegel av den sociala struktur som råder i närområdet. kultur och religion kanske man kan lämna till hemmet. och den svenska skolan har av tradition skolavslutningar i en närliggande protestantisk kristen kyrka. en sedvänja från bondesamhället. bondesamhället, då ekonomin var beroende av skörd och avsalu av överflöd. bondesamhället då piga var piga och husmor var chef. men det var länge sedan vid artonhundratalets början gick vi in i industrisamhället, har gått in i tjänstesamhället och en del menar att vi är i informationssamhället. hur definierar man information, tid, rum och närvaro i dagens skola?

och i sevilla dansar man flamenco, av tradition och sedvänja.

with love from the streets of berlin

den tyska toppmodellen har i flera säsonger roat oss med sina nya amerikanska designer, och detta tackar vi för.

så jag gjorde en kjol som väller ur en påse med knappar. och i denna ensemble finns en drottningknapp.

lite symboliskt, men jag funderar ändå på om inspiration är en social konstruktion. de amerikanska formgivarna hittar alltid sin inspiration utanför rummet. långt bort och de skissar, och de handlar tyg efter sin budget.’ett europeiskt mönster kanske med rötter i bondesamhället hittar sin inspiration i det allra närmaste. kyrkan, hästen gården huset osv. är inspiration en social konstruktion, något som vi lär oss. och i så fall, hur lär vi oss inspiration?

novell:anständighetens altare är rättvisans offer

när man anländer till riga två år efter första besöket.

2010 ser man en uppåtgående trend. det finns infrastrukturella problem, och det finns en optimism och framtidstro för detta lilleputtland med ett eget språk och en egen valuta. man renoverar sina slott för att göra konferens hotell med eus bistånd.

man ser välklädda barn och tåg, bussar, spårvagnar är välskötta. man har tydligen en attityd av aktsamhet för gemensam egendom. en god egenskap.

man ställer sig frågan. tar man för givet att lettländaren alltid tar hand om sitt eget beteende, eller belönas denna ordning samhet, uppmärksammas denna ordentlighet, av att vara aktsam om gemensamma ting. lekplatser, busshållplatser osv.  det  är självklart att detta är en ekonomisk vinst.

två år senare kommer jag tillbaka. jag har läst le figaro och förstår att allt inte är som det ska.

och ser människor klädda i begagnade kläder av icke politiskt korrekt ursprung. att lettländaren inte är en fashionista men man har tidigare varit intresserad av linjer, snitt och funktion. detta av speglar sig även i inredningen i offentlig miljö. men inte nu. barnarbete och farliga färgningsprocesser i kläder från åttiotalet  uppsydda i något asiatiskt land och vi anar.

vi anar att likätarna har anlänt.  troligen från sverige. där man kämpat för rättvisa i egenskap av politisk flykting. man har muddrat välgörenhetscontainrar och sålt av restlager i lettland. likt en frälsare hjälper man varandra- i rättvisans namn. dessa likätare som grillar en lettiska korven på skeletten från de omkomna indianbarnen. efter explosionen i naturgasutvinningen i nationella regi. man har tagit över. skelettdelarna av de inrasade gruvorterna där stöttorna var ruttna och barnen dog. är detta rättvisa.

man kom som politisk flykting till sverige och har väl inte riktigt gjort sig ett namn, man kämpar för rättvisa. ett manligt privilegiesystem där kvinnan är ett hembiträde och barnen är tysta och uppmärksamma.

och de stulna containerkläderna säljs på svarta marknaden för en billig penning, totalt avsaknad för världens ögon.

jag mår illa när jag ser dessa kläder. det är osmakligt och jag kommer aldrig att återvända hit.

vi lever i en tid av internet, facebook, tv och tidningar. det åligger alla som deltar i demokratier och fria marknaden att hålla sig informerad.

och vad händer när raggsockorna och pärlhalsbanden inte blir sålda eftersom man har turistbojkott. var tar man vägen när den lettiska plånboken tryter. tillsverige kan man inte återvända. det är en ny regim där.

jag ska till milano. jag har varit där förr. förföljdes av lettiska man var orolig för fyra meter linnetyg som jag köpt helt lagligt i affärer i estland, lettland och baltikum. det var som jag stulit kronjuvelerna.

dörren är stängd.  inför arabiska invandrare som ägde hotellet spelar man upp en scen som världen sällan har skådat. och detta är inte okej. arabvärlden har sin egyptiska bomull, har sitt kapital och har sina informationskällor och detta bör man hålla i minnet.

likätarna kämpar för rättvisa. och informerar det lettiska folket om de oförätter som begåtts i sverige.

och man stjäl garn, man använder mitt enkelrum som rökrum, man vet inte vad schengenavtalet innebär men man vet var jag förvarar mina hygienartiklar och drar sig inte för att stjäla av kakan. man kämpar för rättvisa. och att se letter spela gatuteater, en slags modellteater i dessa kläder, är mer än pinsamt. jag har mina storebröder. de är med mig överallt. de håller min hjärna klar, antändigt klädd och låter mig förstå att det som kommer ur munnen kan ha betydelse för framtiden. man skall vara mycket försiktig i sina uttalanden i främmande land, särskilt om man äter lik.

och när jag ser den familj bestående av man , fru och två okammade barn som vältrar sig i sin egen präktighet. de ska städa hos lettland. bort med homosexuella, kommunister, singelmammor, och intellektuella. fram för en ledigare livsstil, billiga kläder, sluta tvätta sig och inte läsa tidningar. man skall flyta frm och uppleva, vara glad, sjunga och dansa på gator och torg som i latinamerika.

free food och free clothes. och en stor portion fascism. då är man likätare.

le figaro

idag 12 08 22 har figaros magasin madame en tendens i vinterns mode, och även om man inte pratar ett ord franska anser jag at tman bör se de trettiosex bilderna. bara för att…

le figaro eller överhuvud taget franska tidningsvärlden är något i särklass. de franska journalisterna vet allt innan det händer. detta kallas god internationella relationer. och det krävs många förhandlingar om pressetik innan man når den nivån. vad är politiskt korrekt. vems åsikt skall man framföra. en fransk journalist är en gud. han är mer än en skribent. glöm aldrig detta.

årets IKEAkatalog har kommit…

årets IKEAkatalog har kommit, finns att läsa online.

man satsar på aktivitet i år. aktivitet och hobbies i hemmet. med klatchiga färger. lite för svenskt för min smak, men det ska sägas. alla har en relation till IKEA. ett världsomspännande företag med unga tongivande formgivare.

och aktivitet i hemmet är arbetsytor. arbetsytor för symaskinen, barncykeln, rita och måla etc. köken är generösa med arbetsytor, och de öppna planlösningarna ger en känsla av hjärta. köket som hemmets hjärta. de små barnen i skjortor som dekorerade matplatsen piggade upp.

kaoslyrisk metod

jag är så nöjd med min metod. kaoslyriken. de är så fantastisk.jag hittar nya språkliga möjligheter hela tiden.

disposition

innehåll, tolkningar

allt blir fragment som kan fogas samman eller dras isär- dikt och verklighet har samma värde. och ords värde kan förskjutas, förringas eller uppblåsas till jetset.

kaos blir till kosmisk ordning. inspiration från fragment av dataspel, drömmar blandas med verklighet och vardag. bilder och liknelser får olika innebörd i sammanhanget eller i dispositionen. en frigörande och spännande övning. levandegör språk, information och kommunikation.

som ett slags språkligt graffitti.

jag har mina tre domäner

bibliotekarien

vägvisaren

maskens väktare

hämtade från den nya ryska samhällskritiska sci fi litteraturen.

exempel vägvisaren

Denna natt kom vägvisaren på besök. Jag hade sovit mycket, kanske för mycket, och ätit dåligt, kanske för dåligt. Det blir så ibland.

Vägvisaren visade en spegel och spegeln visade mig och en kyrka. En rysk ortodox kyrka med lökkupoler i blått och med guldkors högst upp. Och så hade jag en lökkupol som en mössa på mitt huvud, och i spegeln kom en blixt och slog ned i mitt huvud, men jag dog inte men korset uppe på mössan flög iväg, bröts av och på kyrkan fanns korsen kvar men inte på min lökkupolsmössa.

Vad innebär detta ?

REM sjunger

loosing my religion.

Är det så, har jag förlorat min religion eller var korset enbart en onödig symbol. Det var taket som var det viktiga. Tak över huvudet, värme och beskydd.

Jag vill inte riktigt acceptera att religionen skall vara praktisk. Jag vill ha religionens symboler, mystik och dunkla svar.

Det dunkla sagda, det dunkla tänkt, såsom i en spegel.

Hur som helst, för att minnas kyrkan och drömmen tillverkade jag en lökkupolmössa, en blå med guld och satte inte dit ett kors. Jag funderar i olika banor på det jag sett. Jag äter nu.

förorten…

i sverige har de störa städerna begåvats med miljonprogrammets områden. en storstasning med höga ambitioner som blev, vad det blev.

och en del finner detta som en livsfarlig plats, en plats för hot och våld och vill hest inte vistas där över huvud taget.

en del finner detta som en behaglig plats, normlöshet ger en frihet. vill man inte så vill man inte. den mångkulturella platsen ger möjlighet till något nytt. man inspirerar religion, språk, kultur och mixar och ser vad det blir.

en del finner det mångkulturella samhället som ett område av zoner. araber, svenskar, finländare osv. man vandrar ut och in i olika zoner och tar sedan dit man kommer.

en dagen. man äter memma, lyssnar på finsk tango och dricker Koskenkorva.

nästa dag man äter kebab, lyssnar på orientalisk musik och diskuterar situationen i syrien.

osv.

rent generellt är arbetslösheten högre än i övriga sverige, och antal studenter på universitet lägre. man kanske börjar en studie, men avslutar den inte av olika anledningar.

och mitt i allt detta finner man två saker

man pratar om varandra, inte till varandra.

den språkliga konventionen är otydlig. genom alla språkliga experiment och lattjande, är den bild som kopplas till ordet olika hos olika individer. man har olika definitioner för samma ord. och samtalet blir en trasslig väv av associationer. kommunikationen som kan kopplas till information är underordnad, lustifikationen. lek med betydelse av ord.

förorten består av centrumpersoner. människor som har en informell position och periferimänniskor med en underordnad eller  osynlig roll i samhället.

i detta samhälle, med denna språkliga miljö bildas en informations mur mot övriga världen. dagstidningar, politisk litteratur, debattartiklar i politik, ekonomi och religion läses inte. men man har en mängd kanaler på TV. filmer, naturprogram, tecknande barnprogram dygnet runt.

och i detta, i samtalet med de osynliga periferimänniskorna finner man ytterst välformulerade, väl definierade och kloka livsval. man har fått hjälp utifrån att formulera och definiera sin livsstil. oavsett om man är ensam mamma, eller tar till flaskan lite för ofta för att vara okej.

dessa osynliga människor vandrar ut och in genom informationsmuren. och runt centrumpersonerna råder total förvirring. kroniskt. man hittar på, man skyller från sig och man tar till hemlandets kultur. men man söker aldrig en samhällelig definition, eller konvention. och kopplar fel i informationen.

vad innebär detta?

är detta något nytt, innovativ eller är det lathet och dumhet?

i dessa miljöer är den så kallade tvåspråkigheten ett faktum. att alla barn i svenskt skolsystem lär sig engelska från mellanstadiet är ett oviktigt faktum. det bortrationaliseras. det är ett icke bekvämt argument.

i förorten kan man genom sin centrumposition säga i tvs direktsändning

ja, vi från den språkgruppen är sådana, det bara är så.

om jag satte mig i lettisk tv och på knackig lettiska sa

ja vi i norden är sådan, det bara är så. vi ska äta ärtsoppa på torsdagar och vi dricker mycket vodka, så skulle reaktionen bli

jamen då tycker jag att du ska åka hem och utveckla din personlighet. du passar inte här, du är inte flexibel. eller hur.

varför kan man inte se den språkliga leken med ord i ett sammanhang och det formella språket som man använder i det offentliga samtalet som ett annat sammanhang.

ofta i det formella, offentliga samtalet säger man i förorten,

ursäkta mig, jag tänkte på något annat,

ursäkta mig jag måste ringa ett samtal

ursäkta mig, men nu var jag inte riktigt med här, kan vi ta detta en gång till.

och detta är inte acceptabelt. eller hur.

eller den grupp innanför informationsmuren som anser att olovandes undersöka grannens skåp och lådor, kylskåp eller källarförråd, det är den information de behöver. man kränker trygghetszoner, privatliv och man fattar inte att det är det man gör. och urskuldar sig med att man inte kan läsa, eller var nyfiken.

man kan inte förväxla, mångkultur med normlöshet. man kan inte leva sitt liv som i hemlandet.

och i nittionio fall av hundra, utvecklar individen från främmande land en personlighet som han flydde från. han blir sin egen bödel.

alla eliter i ett samhälle, intellektuell, ekonomisk, politisk eller social bildar en spänning i samhället, man kan kalla det dynamik eller man kan kalla det oroshärd. det finns en ojämlikhet, inte en orättvisa. och hur intressant är det att utjämna detta faktum. för att bilda ett statiskt konformistiskt samhälle.

detta är min analys av förorten i svensk storstad.

veckans hjälte..

busschauffören i östeuropa och i paris har ju intagit platsen som hjälte i min värld. nu har listan utökats med en ny kategori.

rigas renhållningsarbetare. här pratar vi inte körskicklighet. här pratar vi magi. hur är det möjligt att i dessa gränder ta sig in och därefter in på bakgården och hämta stora ja ofantliga containers. kanske fulla med glasflaskor efter en festande helg. över kullersten, genom porten och så tillbaka. och för att påminna om denna yrkeskategoris strävan att hålla staden ren, inga sopor i floden och inga råttor går jag i mina två nummer för stora underground. en engelsk arbetarkänga med stålhättor, med plats för den lettiska raggsockan i den kalla vintermorgonen.

här får foten plats, stöd och vristen får stöd för det hårda underlaget, kullerstenen. och i vintertid ofta isbelagd. och jag tittar ner och ger mina hjältar en tanke av beundran.

min bild…

detta är min bästa bild, hittills. ljuset var där då och endast då. den är tänkvärd och öppnar många dörrar för tanken.

och den är inte manipulerad.

riga ,jelgava med rysk arkitektur

besöket i riga fick avbrytas av helgens musikarrangemang då hela staden är involverad, och personligen finner jag detta fullständigt ointressant.

jelgava söder om riga är en mindre stad med ett nyrenoverat slott, ett euprojekt, och har nu en ansiktslyftning vid floden som nästa eufinansierade byggprojekt.

en bro och flodbankarna fylls upp och är väl tänkt för promenader och restauranger. och enligt receptionisten på hotellet är jelgavabon mån om sin flod. man använder den i det dagliga livet, för rekreation som strövområde osv.

floden flyter sakta genom staden och den nya bron har stoppat flödet betydligt.

jelgava har en inte helt obetydlig samling av rysk arkitektur. dels i “formella maktpalats”, men även i kyrka och bostäder. detta ger kanske staden en kärv karaktär, men alla grönytor som finns gör staden till ytan stor och passar den unga smaken.

hotell jelgava är ett ståtligt trestjärnigt hotell. och här kan man inspireras till lyrik, noveller, klädesplagg eller bara vara.

lökkupolen inspirerar till en virkad basker.

garnet ger mig trådar, till strukturer….

Eftersom jag köpt nytt garn, och för mig är det viktigt, så tillbringade jag dagen på hotellrummet. I rummet bredvid vistas en grupp latinamerikaner. Fler än två. De pratar så högt att man hör orden.

Och jag vistades en tid i dalsland. Jag var intresserad av vad den här turistsatsningen bestod av.

Och det visade sig att vandrarhemmet inhyste socialfall från chile som längtade hem. Jag har väl inte de allra högsta tankar, då jag fått min lägenhet genomsökt och färsk mar utbytt mot sämre som man rotat i soptunnor efter. Men man kan inte dra alla över en kam, så jag väntade ut besöken då jag var ute ur mitt hyrda rum. Det är märkligt att invandrargrupper liksom sätter sig över lagen. Man gör kaffe. Tar mitt garn och kanske en mössa för att man längtar hem. Man tar mat och man tar tvättmedel. Och det får man göra. Detta var en turistanläggning. Det var inget kulturellt reservat för indianer.

En svensk turistanläggning och frågan är om socialen skall använda turistanläggningar för sina vårdberoende. Jag är tveksam till detta.

Personalen hade en praktikant och det är få människor som väljer dalsland för sexturism, och jag gör det definitivt inte. Jag skulle skriva. Jag fick datorintrång och fick mitt wordprogram delvis förstört. Och detta tillåter man sig i dalsland. Man liksom ställer sig över lagen och skall ha turister för arbetstillfällena försvinner. Jamen det är inte svårt att förstå.

Mitt i alltihop kommer man och säger man skall ha fest, så vistelsen fick avbrytas. Jag tog för givet att hela anläggningen var bokad för detta arrangemang och jag deltar inte i lantliga fester. Aldrig i livet.

Så jag avvek. Och nu visade det sig att under tiden jag var i tyskland försvinner 6.ooo kronor från mitt konto, och jag kopplar detta till nordea banken i vänersborg, och dalsland som turistort är en tveksam kombination. Brålanda vandrarhem är en katastrof, utan värdighet eller respekt. Frågan är vem som skall förklara för brålandaborna att de tillhör sverige, de är inget reservat med egen flagga eller lyder under diplomatisk immunitet. De är bönder som lever i en trakt där arbetstillfällena försvinner för arbetskraften inte kan läsa och förstå reglerna.

Man kallar det ” att hjälpa varandra”.

Och när blev sverige ockuperat av latinamerika? Att dessa brålandabor inte förstår innebärden i självständighet och respekt är tråkigt, men att isolera hjälper inte. De har levt isolerade länge nog. Och det är tråkigt. Varför kan man aldrig lära sig att man leker inte med amerikanska bolag, man leker inte med kapitalet. Och att när et lilla svenska företaget inte klarar av situationen tar man in kapitalets spelregler.

Ingen reser till dalsland som sexturist, och den säng jag betalar för och de kläder som finns i mitt rum är mina, inga sexassecoirer för impotenta bönder.

jämställdhet är respekt…

När jag här i riga fick mitt nyinköpta garn stulet på en restaurang, i ett obevakat ögonblick var klåparen framme så startar tankarna.

Garnet var inte dyrt men det kändes förtretligt att gå hela vägen tillbaks. Och vi får väl anta att den turist som snattade garnet ansåg kunna sätta sig över lagen. Han var väl man.

Och tanken kommer, ja, det är nog så det är här i Riga.

Kvinnornas arbete likosm räknas inte. Det är få kvinnor som tar sig en fika på caféerna. De dricker sitt kaffe hemma och det är ganska vanligt att man har ett handarbete. Det kostar inte så mycket men man använder sitt handarbete, alla gör så, att samla tankarna, hitta en harmoni eller planera upp dagen, eller bearbeta det som hänt. Och alltid rör tankarna familjen.

Och då frågar jag mig hur kan man vara så respektlös. Jag kan tänka mig att kösutrustningen, kylskåp, spis eller redskap inte har så där fruktansvärd hör prioritet i familjens budget. Man kräver att hon skall vistas dagligen i köket men säkert har bilen och TV,n mobiltelefonen större prioritet än en ny kastrull, nytt vardagsporslin och så kan man ta hennes inköpta garn bara för att man ville det.

Västeuropa har haft en kvinnlig frigörelse och vi har svårigheter att hålla den jämlikheten i och med att vi har nya invandrargrupper som ser som sin uppgift att återföra sverige till ett primitivare stadium. I sverige har kvinnor rätt till högre utbildning, det kan var lite svårt att förstå detta för de nya männen, de har ju inte bytt identitet bara för att de flyttat hemifrån. De är densamma, och nu svajar logiken.

Men lettlands kvinnor var under den kommunistiska perioden likvärdiga. Arbete åt alla. Och nu är jag inte fullständigt informerad om lettisk kvinnorörelse, men jag finner att de på de två år sedan jag var här har kvinnans roll förskjutits till hemmet, passiv och hembiträde,

Den ryska kvinnokämpen alexandra kollontaj säger

”kvinnor skall ha smala maskiner och männen skall ha breda maskiner” i ett uttalande om rysk textilfabrik. Och det kan tyckas lustigt, men det betyder att både man och kvinna skall arbeta vid maskinen. Det är inte så att kvinnan har en underordnad roll i tillverkningen.

Alexandra säger vidare

”det anstår varje arbetare att hålla rent runt sin maskin”

Enkla budskap som innehåller mer än orden. Innebörden ger oss en antydan om förhållningssätt till maskin och människa.

Vart tog detta vägen.

Och är det inte så att kvinnans roll i familjen är bara, bra att ha. Man kan inte begära att kvinnan dagligen skall förhandla om mänskliga rättigheter. Att hon skall förhandla om att få ha sina arbetsredskap om det så bara handlar om ett garnnystan.

Och lettland är ett litet land och det ligger inte i sakens natur att nedvärdera kvinnan eller hennes arbete. Detta är något nytt och det passar sig inte.

Sverige har halkat mycket längre ner i jämlikhetssträvan. Där är kvinnorna måna om att bevara sin kvinnlighet. Vilket kan få de mest bisarra konsekvenser. Och det är en helt annan historia.

ett litet land, en liten språkgrupp och univeristetet

Och medan den lettiska unge mannen sitter hemma och läser ekonomiska teorier med familjens support springer balkanturisten runt och busar.

Och vem vet kanske får vi se en lettisk doktorand på ekonomisk.historiska institutionen i lund. Det ser i fram emot.

Dock kan man kanske påpeka att svenskt universitet är neutralt och ryssar sitter jämte Ukrainabor.

Vi diskuterar ideologier, inte enskilda åsikter.

I samtal med rumäner säger de:

Barnen lär sig inget i skolan. Jag kan enbart hålla med. I vår jämlikhetssträvan där alla oavsett härkomst skall klara den obligatoriska skolgången ger detta ett svagt skolsystem. Glapp mellan gymnasium och universitet blir stort. Då universitetet har en internationell referens och grundskolan och gymnasium har en nationell referens.

Vi ser inga polacker eller kroater som ekonomiska doktorander och jag anser att deras skolsystem är för svagt. Lättuggat. Kanske en konsekvens av delningen av forna jugoslavien.

Baltikum har ett annat utgångsläge med den sovjetiska referensen, då många anser att sovjetiska skolan var bäst i världen. Deras pedagogik var långt före övriga världen. Det kan ma också fundera över i ett litet land med eget språk. Källor, information.

Bosnien, monte negro och bulgarien har bärkraftiga skolsystem det är min åsikt.

I Riga….

 

Jag har varit här förut. Efter att rest tre månader i balkan länderna kom jag så till baltikum. Jag reste en månad i estland, en månad i lettland och en månad i litauen. Självständiga och med egen flagga.

Då jag kom till Riga kändes det befriande att slippa alla sexshopar. Att slippa se dessa spända kvinnor som lägger locket på för husfridens skull. Läget var tämligen spänt i dessa länder.

Och detta kan bero på många olika saker.

Men i Riga danns inte sexshopen. Här, liksom i alla minoritetsfolk, gifter man sig tidigt eftersom man vill hålla sin befolkning vital. Man är noga med barnen och skiljer sig inte av tradition. Och detta är dels en praktisk institution och dels ett sätt att undvika inavel.

Man mötte praktiska människor. Klädda i kvalite där funktion prioriteras före mode, samhället var avskalat av sexuella signaler. Man gick normalt, var normal och hade ofta bråttom.

Och barnen hade tillträde till stadens livsrum. Bilar körde med försiktighet och alkoholen fick vänta till kvällstid. Det var mycket turister från hela världen och alla fann det behagligt att vistas i denna lite gammeldags moralmiljö. Det var kul och annorlunda.

Riga bon var kvick och intelligent. Man fattade snabbt, även om man inte kunde kommunicera på alla språk.

Denna gång är bilden något förändrad. Besökarna kommer inte från hela världen utan från balkan, och kvinnorna är spända, för höga klackar och för blonderade.

Samhället har sexuella signaler och informationen är skvaller, lögner och förtal.

I tre dagar bevakde man mig utanför hotellet för att komma åt den ryska officersmössa, man visste låg i resväskan. Detta visste balkans invånare, kroater. Men man visste inte så mycket om lettlands historia.

Jag är moskvatrogen kommunist. Det är ingen hemlighet. Men militärmössan används på berlins klubbar intepå Rigas gator.

Berlin har en musikkultur som är hård, industriell och suggestiv. Den kräver tydliga markeringar för att publiken skall hållas på mattan, därav mössan. Den typen av klubbar finns inte i Riga. Man har en annan musik och en annan umgängeskultur.

Just nu studeras jag ung rysk litteratur, och självklart är baltikums åsikter mycket intressanta som motvikt i en ideologisk debatt. Balternas minnen, traditioner och självständighetskamp för frihet.

Men det är inget man vältrar upp i hotellreceptionen. Det gör man bara inte.

I balkan kan man få de mest märkliga frågor om privatlivet. Man har inte de gränser som ett samhälle i respekt kräver. Kanske det är därför kvinnorna är spända , har för höga klackar och är för blonderade och agerar lite explosivt emellanåt.

Man kränker trygghetszonerna.

Och även här ser vi kläder tillverkade med icke tillåtna metoder. Barnarbete och otillåtna färgningar. Europa har tagit steget från den typen av ekonomiska metoder. Vi lever i ett humant samhälle och det är vår strävan. Att inte exploatera barn, kvinnor i ekonomiskt syfte. Vi förhandlar i detta samhälle, och vi förhandlar för de svagas rättigheter. Och detta börjar luckras upp på Rigas gator.

Varför skall jag acceptera detta? Och skall jag acceptera detta?

jag besökte aldrig gotland….

I nynäshamn dök en grupp göteborgare upp. Kavat och frejdig och med en tolerant attityd smaskade de glass och konsumerade upplevelser. I sin lilla båt huserade de och enligt göteborgsk, folklig båtmaner var allt på sned och tio centimeter diff. Som vanligt.

Det finns en politisk elit i göteborg, arbetare som luttrade ser utvecklingen skrida fram och åter.

De besöker förortens karneval och ser de kläder och varor som tillverkats i barn fabriker, som innehåller förbjudna ämnen och som marknadsförsäljarna använder för att ”kolla läget”.

Och förortens barn dansar sin hemlands danser visserligen förvanskade till oigenkännlighet, men de har gjort något.

Mitt första möte med förorten var att man gått in i min lägenhet, låsta lägenhet och kolla läget. Min trygghetszon var kränkt, och det kan inte accepteras.

Med omdömet som översexuell och alkoholiserad lämnade jag denna stad. Denna stad där man utan betänkligheter vrålar sin barnuppfostran från balkongen. Man vrålar från balkongen, hot , tillsägelser och utdelar bestraffningar till barnen, högt och ljudligt .

Nu var de i nynäshamn och på sjön använder man de små bokstävernas språk. Men inte dessa kavata och folkliga representanter, med båten förtöjd på end. Seglet hade rasat ur masten men man var vital. Man utdelade sin vånda på hög volym och nynäshamnbon gick med sänkt huvud därifrån.

Det finns vissa regler på sjön. Till frukost erbjöds kaffe, glass, eller uppvärmt pulvermos ur en odiskad kantin i hamnkiosken.

Det var inte acceptabelt.

Och de bofastas båtar låg oklanderligt förtöjda. De bofastas trädgårdar var pedantskötta och husen var målade, eller rappade.

Jag är demideckare…

Det var inte acceptabelt.

nynäshamn i backspegeln…

Jag behöver se horisonten, där hav möter himmel och jag är i balans.

Nynäshamn lever i popularitetsskugga av gotland, och har väl funnit sig i sitt öde. Två eller fler underbara hotell och varför inte sträcka ut säsongen. Hösten med stormande hav. Eller en matresa för att handla julbordets läckerheter.

Sommarens båt turister var en enda cirkus av glasstrutar, ogräs, kaffe, brodyrklänningar och skrynkligt klädda turister.

Men detta lågbudgetarrangemang väcker tanken om att styra upp det hela.

Pelle Pettersson i nautiska magasinets regi ställde upp sin innovativa box för klädförsäljning. Men var fanns birkenctock, ed hardy, osv.

Lite stramare, lite exklusivare.

Tanken vandrar till engelsk badort, och till fransk badort.

St tropez eller bretagne. Det blir frågan.

Rökeriet i hamnen serverar sina havstallrikar oavsett väder och vind i öppen miljö. Rustika träbänkar och parasoller, och här backar jag.

Jag sitter inte i hamnen på en träbänk och inmudigar en trerätters. Det funkar inte för mig.

Vad har hänt. Fel turister och fel sortiment. En trött stad efter hundraårsjubileet av os-seglingar.

Kanske man vill ha kompensation efter sommarens invasion av utbölingar. Och kanske turisten inte skall enbart konsumera utan tillföra något- att utbyta energier och information. En dialog i ett dynamiskt flöde.

Att jag skulle ta färjan över till gotland är otänkbart. Det är för kommersiellt och turistigt för att passa mig. Tillgängligt och andas postorder.

För den inbitne landkrabban kan turen till havet innebära två saker.

Fylla, otrohet och familjetragedier

Eller att låta havet skölja bort stress, oro och strama upp liv och leverne. En ren själ i en ren kropp. Likt den forna tidens kurort.

Och självklart skall man utnyttja närheten till havet i alla väderlekar.

Dock skall turismen vila i ett tema av information, kommunikation och social struktur.

Pendeltåget till stockholm går även sommartid men var har väntsalen tagit vägen. Och om pendeln går fem noll fem och caféet öppnar tio och det regnar och åskar, hur påverkar detta mitt humör.

Var fanns fiskrestauranger med skaldjurspate, boullabaise och musselcasserollerna. Eller sjötunga, eller makrill eller vittling.

Badhuset med tångbad, ångbastu och utsikt över havet.

Var fanns det. nej ,uppvärmt pulvermos ur en kantin i en tunnbrödsrulle med räksallad som guldkant är inte min grej.

Och kanske man skulle titta över sortimentet i biblioteket. Barnens hörna.

Det är ju så att all kommunal verksamhet beräknas på invånarna. Och man tar ingen hänsyn till sommargäster. Kanske man borde tänka på detta. Att det faktiskt finns barnfamiljer som en regnig dag tillbringar en del av dagen i biblioteket för att komma ur en regnig båt. Lite kompensativ verksamhet. En x box eller dataspel för nynäshamnsbornas gästfrihet. En bonus som inte kommer av privat välgörenhet, en fattigdomsfaktor, utan finns i den kommunala budgeten.

Ett svenskt konditori. En konst eller konsthantverksutställning gärna fotografier. Utan solnedgångar och båtmotiv.

Men jag tackar för att jag fick se utsikten konferenshotell utan konferenser. En genomtänkt arkitektur inspirerad av antroposofernas ideal utan att vara övertydlig.

Jag har sett det förut och kommer att se det igen. Och jag är inte imponerad.

Os i london 2012

Svensk tv har varit fylld av tv och sändningar från os, och även om man inte är sportintresserad har man fått en inblick i olika sporter.

Personligen startade os och slutade os med hopptävlingarna där sara algotsson tog silver på sin vita skimmel. En fantastisk uppvisning. Den var mer än en uppvisning, det var en manifestation. En vacker häst och en god ryttare. Det var en kvalitativ ridning och en rivning, spelade absolut ingen roll. Det var en magnifik uppvisning av den högre skolan.

Svensk tv har varit fylld av tv och sändningar från os, och även om man inte är sportintresserad har man fått en inblick i olika sporter.

Personligen startade os och slutade os med hopptävlingarna där sara algotsson tog silver på sin vita skimmel. En fantastisk uppvisning. Den var mer än en uppvisning, det var en manifestation. En vacker häst och en god ryttare. Det var en kvalitativ ridning och en rivning, spelade absolut ingen roll. Det var en magnifik uppvisning av den högre skolan.

kyrkan på landet, vad betyder den för invånarna….

Landsortskyrkan är ofta stängd.

I samtal med kyrkliga människor visar det sig att landsortskyrkan ofta är låst på vintern och man anser inte att det är lönt att elda för kråkorna. Kanske landsortsförsamlingen inte är så stor och prästen ambulerar mellan olika kyrkor söndagen då det är högmässa. Detta är glesbygdens realitet.

Även om man inte är kyrklig, så vill man ha kyrkan kavar i byn, det är en självklarhet. Man är döpt, konfirmerad och gift där och troligen kommer man att begravas i kyrkan.

Den är där för att den ska vara där. Den har alltid funnits där. Och i alla kyrkor finns orglar av olika format och modell. Orgeln är känslig för temperaturväxlingar.

Och kanske finns det andra saker i den lilla kyrkan som också är känslig för temperaturväxlingar.

Vad skulle hända om man till den lilla landsortskyrkan kopplade ett vindkraftverk som enbart värmde upp kyrkan? Den snurrade där och elen var betald.

Skulle någon anse att vindkraftverket störde bilden av kyrkan? Kanske.

Skulle kyrkans vindkraftverk vara en motor till förändring i byn? Man fick en ny teknik att fundera över.

Jag är panteist och i detalj gå in på vad detta innebär är inte intressant i den här artikeln. Men jag erkänner inte gudsgestalten. Vi vill gärna se gud , skaparen som en fadersgestalt och jag finner bilden lite löjlig.

Men erkänner det gudomliga. Och anser att gudskraften är en del av min verklighet. Gud finns i allt.

Och någon säger, var och en är salig på sin tro, och någon säger så kan man inte tro. Det är fel.

Men panteism är en del av den kristna läran och har sina anhängare.

Men skall man acceptera att orgeln förstörs i glesbygdskyrkan bara för att man anser att vindkraftverket är fult?

Om jag skulle installera ett vindkraftverk i landsortskyrkan skulle snurran vara högre upp än kyrktornet. Bara som en markering. Men jag förstår att det inte skulle vara acceptabelt. Skaparen, gud är överst, närmast himlen, med klockan som inte restaurerats på väldigt länge i glesbygden. Så tvistad är jag när jag väntar på att få åka till riga på semester.