hlördag 30 januari 2010
iklädd sjalar och långa kjolar
Linje 4
De kliver på vid bostadsområdets hållplatser.
Det är så tydligt. De är annorlunda, de vill vara annorlunda och har sin identitet i det annorlunde, att var lite egen.
De har sjalar runt håret. De har blonderat hår och långa kjolar, av ull sliten ull. De slitna ullkapporna kommer från andrahandsorteringen och skall verka antifåfängt.
Det blir bara fattigt och lortsverige. Hela attityden av ovårdad arrogans, gör att det vänder sig i magen.
De lever i en lojalitetsbubbla, av att hjälpa varandra, isolerade från den övriga debatten.
Fokus vilar runt en lokal hjälte vars åsikter är avgörande om man är på ute-eller innelistan.
Detta trasproletariat som ger sig själva makten och viljan att göra som man vill. Man står utanför lagen som ett slags reservat.
Man spelar trumma på en gräsmatta under sommarhalvåret. Man mår dåligt. Man har tråkigt.
Det finna en slags kissnödig längtan after att vara alternativ. ”Fronta storstadspulsen”, att vara storstadens stora kroppspulsåder utifrån alla trender, alla värderingar alla nya politiska vapen bör utgå från denna grupp i låga kjolar med trumman på gräsmattan, men det gör inte det. Häar skapas inga nya trender, här blir trenden en postorderkampanj, som landsorten redan nosat på och ansett vara för billig.
Och det är inte dessa trasinlindande romantiska väna spröda kvinnor som håller föreläsningar för flera hundra personer om sitt bostadsområde ur ett socialantropologiskt perspektiv, men de älskar sitt område. De är födda där och man känner varandra och hjälper varandra i livets svåra stund.
Här är det svårt att leva. man mår ofta dåligt. Dåligt med pengar. Oro för pojkvännens vrede.
Och när man mår dåligt går man hem till någon. Ligger på soffan och äter, efter ett par dagar lånar man duschen får nya kläder och vandrar ut i världen, helad.
Efter tre, fyra hållplatser kommer sportiga brudar. Inga sjalar inga kjolar. Det är som livet återvänder efter en utflykt till 1800-talets fiskarhustrur eller paris prostituerade, i industrialismen begynnelse.
Och sjalarna vandrar fram i sitt bostadsområde, kontrollerar och ringer varandra om minsta avvikelse från tristessen. kanske bevakar man sin position. Att rapportera det som sker är en viktig del av vandringen.
Man offrar sig för kollektivet.
När bussen passerar sjalarnas område får chauffören något spänt i anletsdragen. Luften är sämre, rykten och lögnerna fler. Okunskapen som en bottenlös sjö.
Här är anpassad studiegång inte ovanligt. Här tänker man inte man lyder, minsta impuls. Hundar skall gå i koppel inte sant?
Om man skulle härleda detta utifrån en litterärgenre skulle det bli förromantiken. Den heter lite olika i olika länder. I tysklad hette det ”sturm und drang” fokuserade mycket på lidanden, olycklig kärlek, förbuden kärlek mellan äldre kvinna och yngre man> ”den unge Werthers lidande” här är kastrationsångesten ett tydligt inslag i ett steg mot vuxenvärlden, med fasta värden.
-nej, nej, säger Werther jag vill inte bli stor, jag vill leka, leva och söka rosor bland det svåra, det ångestladdade.
I frankrike går man ännu längre. Äldre man rymmer med yngre man och knarkar och super. Men sjalarna har fastnat i en engelsk purtianism. Kastar den slita sjaen av ull runt axlarna och vandrar till torget för att tigga et par apelsiner, köpa lite tomater och ett par potatisar till en enkel måltid med sinälskade.
Vägen till torget är kantad av umbärande. Det råder snöstorm, men hon kämpar, för hans vackra ögons skull.
Att vara tillsammans, att vara hemma, vad mer kan man begära av livet i staden, där linje 4 passerar och busschauffören har ett stramt uttryck och en bekymrad rynka mellan ögonen.
De kliver på vid bostadsområdets hållplatser.
Det är så tydligt. De är annorlunda, de vill vara annorlunda och har sin identitet i det annorlunde, att var lite egen.
De har sjalar runt håret. De har blonderat hår och långa kjolar, av ull sliten ull. De slitna ullkapporna kommer från andrahandsorteringen och skall verka antifåfängt.
Det blir bara fattigt och lortsverige. Hela attityden av ovårdad arrogans, gör att det vänder sig i magen.
De lever i en lojalitetsbubbla, av att hjälpa varandra, isolerade från den övriga debatten.
Fokus vilar runt en lokal hjälte vars åsikter är avgörande om man är på ute-eller innelistan.
Detta trasproletariat som ger sig själva makten och viljan att göra som man vill. Man står utanför lagen som ett slags reservat.
Man spelar trumma på en gräsmatta under sommarhalvåret. Man mår dåligt. Man har tråkigt.
Det finna en slags kissnödig längtan after att vara alternativ. ”Fronta storstadspulsen”, att vara storstadens stora kroppspulsåder utifrån alla trender, alla värderingar alla nya politiska vapen bör utgå från denna grupp i låga kjolar med trumman på gräsmattan, men det gör inte det. Häar skapas inga nya trender, här blir trenden en postorderkampanj, som landsorten redan nosat på och ansett vara för billig.
Och det är inte dessa trasinlindande romantiska väna spröda kvinnor som håller föreläsningar för flera hundra personer om sitt bostadsområde ur ett socialantropologiskt perspektiv, men de älskar sitt område. De är födda där och man känner varandra och hjälper varandra i livets svåra stund.
Här är det svårt att leva. man mår ofta dåligt. Dåligt med pengar. Oro för pojkvännens vrede.
Och när man mår dåligt går man hem till någon. Ligger på soffan och äter, efter ett par dagar lånar man duschen får nya kläder och vandrar ut i världen, helad.
Efter tre, fyra hållplatser kommer sportiga brudar. Inga sjalar inga kjolar. Det är som livet återvänder efter en utflykt till 1800-talets fiskarhustrur eller paris prostituerade, i industrialismen begynnelse.
Och sjalarna vandrar fram i sitt bostadsområde, kontrollerar och ringer varandra om minsta avvikelse från tristessen. kanske bevakar man sin position. Att rapportera det som sker är en viktig del av vandringen.
Man offrar sig för kollektivet.
När bussen passerar sjalarnas område får chauffören något spänt i anletsdragen. Luften är sämre, rykten och lögnerna fler. Okunskapen som en bottenlös sjö.
Här är anpassad studiegång inte ovanligt. Här tänker man inte man lyder, minsta impuls. Hundar skall gå i koppel inte sant?
Om man skulle härleda detta utifrån en litterärgenre skulle det bli förromantiken. Den heter lite olika i olika länder. I tysklad hette det ”sturm und drang” fokuserade mycket på lidanden, olycklig kärlek, förbuden kärlek mellan äldre kvinna och yngre man> ”den unge Werthers lidande” här är kastrationsångesten ett tydligt inslag i ett steg mot vuxenvärlden, med fasta värden.
-nej, nej, säger Werther jag vill inte bli stor, jag vill leka, leva och söka rosor bland det svåra, det ångestladdade.
I frankrike går man ännu längre. Äldre man rymmer med yngre man och knarkar och super. Men sjalarna har fastnat i en engelsk purtianism. Kastar den slita sjaen av ull runt axlarna och vandrar till torget för att tigga et par apelsiner, köpa lite tomater och ett par potatisar till en enkel måltid med sinälskade.
Vägen till torget är kantad av umbärande. Det råder snöstorm, men hon kämpar, för hans vackra ögons skull.
Att vara tillsammans, att vara hemma, vad mer kan man begära av livet i staden, där linje 4 passerar och busschauffören har ett stramt uttryck och en bekymrad rynka mellan ögonen.
onsdag 27 januari 2010
linje fem vem blev rädd?
Linje 5
Den känsliga kommunikationen
Den överkänsliga kommunikationen, utan ord.
När man läser om terrorismens offer som 200 döda i en bombattack mot tunelbanestation i Barcelona.
200 oskyldiga dödas, helt utan mening. Det finns ingen förklaring till att just dessa 200 skulle drabba.
Våldet är inte riktat, det bara är.
Detta leder till
Tidningsrubriker
Ökad flygtrafik
Ökat tunnelbyggande för att lösa trafikfrågan i städerna.
Men vem blir rädd?
Linje fem far fram i tunneln. Den tunneln där ingången pryddes av en graffitimålning, utförd av en amatör.
Det offentliga rummet börjar bli billigt. Eventaffischer och graffiti byts mot skulpturen, och vem blir rädd?
Denna känsla av ”maid i taiwan” / hembiträde i taiwan sprider sig som en magsjuka av gammal mat som åkt ut och in i frysen.
Strukturomvandlingen av den offentliga sektorn går in i strukturaliseringsfasen. Nu skall allatjänster maximeras till en minimerad kostnad.
Billig personal, gärna outbildad, mindre öppettider,och mindre antal.
Lokalintegreringar
Verksamhetsintegreringar.
Daghem, skolor, bibliotek gör sig överflödiga, för att vara lojala i ett välfärdssamhälle, som inte längre finns.
Privata lösningar?
Och vem blir rädd?
Vad genererar dessa neddragningar, sanktioner av ekonomisk art?
Den kommunala förämringen innebär ökad administrativa kostnader för privata företag vilket gör att nyetableringar av företag i regionen uteblir. Inga jobb.
Ge folket gratisbiljetter till stadens nöjesfält eller träningskort till arbetslösa ungdomar, för att hålle dem glada, på gott humör.
Om kommunen ändå expanderar genom byggnadssektorns exploatering innebär detta att östatsmänniskor utan familj, de sk gästarbetare används och de östtatare som bor här har ett handikap genom de ökade administrativa kostnader beroende på dåliga daghem, dåliga skolor osv.
Varför baltikum. NUTEC arbetar med välgörenhet för att generera handel.
Och vem blir rädd?
Detta genererar inte ökad flytrafik, fler tunnlar eller fler tidningsrubriker.
Linje 5 forsar ut ur tunneln och dagsljuset strömmar in i vagnen, och ingen blir rädd?
Den slängda metron på golvet säger att det varit terrorattack i pakistan, en bilbomb.
På nittiotalet var PKK i ropet och en svensk diplomat hade infiltrerats av kurdiska terrorister. Av dessa tidningsrubriker genererades en panik mot kurder.
Kunde man släppa sina barn tillett daghem där det vistades kurdiska barn, eller.
Hur sjukt som helst.
Men då var strukturomvandlingen i sin omvandlingsfas så det var ingen som tänkte på vad detta innebar.
Att peka ut oskyldiga barn från en etnisk minoritet och kalla dem terrorister.
Vem blev rädd?
Min konklusion blev av den resan att kommunikation är en underlig soppa av tillfälligheter placerade i tid och rum vilket färgar åsikten till dumhet.
Den känsliga kommunikationen
Den överkänsliga kommunikationen, utan ord.
När man läser om terrorismens offer som 200 döda i en bombattack mot tunelbanestation i Barcelona.
200 oskyldiga dödas, helt utan mening. Det finns ingen förklaring till att just dessa 200 skulle drabba.
Våldet är inte riktat, det bara är.
Detta leder till
Tidningsrubriker
Ökad flygtrafik
Ökat tunnelbyggande för att lösa trafikfrågan i städerna.
Men vem blir rädd?
Linje fem far fram i tunneln. Den tunneln där ingången pryddes av en graffitimålning, utförd av en amatör.
Det offentliga rummet börjar bli billigt. Eventaffischer och graffiti byts mot skulpturen, och vem blir rädd?
Denna känsla av ”maid i taiwan” / hembiträde i taiwan sprider sig som en magsjuka av gammal mat som åkt ut och in i frysen.
Strukturomvandlingen av den offentliga sektorn går in i strukturaliseringsfasen. Nu skall allatjänster maximeras till en minimerad kostnad.
Billig personal, gärna outbildad, mindre öppettider,och mindre antal.
Lokalintegreringar
Verksamhetsintegreringar.
Daghem, skolor, bibliotek gör sig överflödiga, för att vara lojala i ett välfärdssamhälle, som inte längre finns.
Privata lösningar?
Och vem blir rädd?
Vad genererar dessa neddragningar, sanktioner av ekonomisk art?
Den kommunala förämringen innebär ökad administrativa kostnader för privata företag vilket gör att nyetableringar av företag i regionen uteblir. Inga jobb.
Ge folket gratisbiljetter till stadens nöjesfält eller träningskort till arbetslösa ungdomar, för att hålle dem glada, på gott humör.
Om kommunen ändå expanderar genom byggnadssektorns exploatering innebär detta att östatsmänniskor utan familj, de sk gästarbetare används och de östtatare som bor här har ett handikap genom de ökade administrativa kostnader beroende på dåliga daghem, dåliga skolor osv.
Varför baltikum. NUTEC arbetar med välgörenhet för att generera handel.
Och vem blir rädd?
Detta genererar inte ökad flytrafik, fler tunnlar eller fler tidningsrubriker.
Linje 5 forsar ut ur tunneln och dagsljuset strömmar in i vagnen, och ingen blir rädd?
Den slängda metron på golvet säger att det varit terrorattack i pakistan, en bilbomb.
På nittiotalet var PKK i ropet och en svensk diplomat hade infiltrerats av kurdiska terrorister. Av dessa tidningsrubriker genererades en panik mot kurder.
Kunde man släppa sina barn tillett daghem där det vistades kurdiska barn, eller.
Hur sjukt som helst.
Men då var strukturomvandlingen i sin omvandlingsfas så det var ingen som tänkte på vad detta innebar.
Att peka ut oskyldiga barn från en etnisk minoritet och kalla dem terrorister.
Vem blev rädd?
Min konklusion blev av den resan att kommunikation är en underlig soppa av tillfälligheter placerade i tid och rum vilket färgar åsikten till dumhet.
fredag 22 januari 2010
att ha en uppsatt position i samhället
Linje 6
Att ha en uppsatt position i samhället
I staden finns sju linjer för kollektiv kommunikation
Den här linjen går från centrum till ytterrområdet och på vägen dit händer ….ingenting. En ung mamma sitter med sin barnvagn i en halvtom vagn. Hon sitter tyst och betraktar de övriga resenärerna då en ny mamma med vild blick kliver på. Hon uppmanar den sittande mamman att flytta vagnen för hon skulle ställa sin vagn just där. Mamman nekar och hänvisar till motsatta sidan där man också kan ställa barnvagnar. Mamman med den vilda blicken ser inte sin egen aktivitet som oförskämd. Hon har sina rättigheter, hon är väl van att styra och ställa i sin omgivning, kanske har hon mesiga föräldrar.
Den nya medresenären ställer motvilligt barnvagnen på tilldelad plats och tar fram mobilen. Två hållplatser senare flyger en ny krigare på genom bakdörren och stirrar på mamman i skinnjackan som nu lyfter fram ett sovande barn som var orsaken till att hon inte ville flytta sig.
Den nekade mamman hade ringt till en väninna som skulle ”titta till” situationen och hjälpa den nekade modern. Det hela blev bara pinsamt och den unga damen hade gjort sig skyldig till en tjuvåkning.
I min bok skulle man skicka den nekade modern till stadens nöjesfält och när tornet fritt fall nått högst upp stänga av strömmen.
Där kunde hon sitta ett antal timmar och ringa till sina vänner, studera sitt imperium från ovan. Känna makten, sin betydelse, och tidningarna skulle skriva om mardrömmen att vara översittare.
Henne eller situationen?
Och hur gör man med fuskåkare? Vi var på väg till stadens centrum ett plats för högmod, uppblåsthet och själviskhet, och vi åkte kollektivt. Så motsägelsefullt.
Att ha en uppsatt position i samhället
I staden finns sju linjer för kollektiv kommunikation
Den här linjen går från centrum till ytterrområdet och på vägen dit händer ….ingenting. En ung mamma sitter med sin barnvagn i en halvtom vagn. Hon sitter tyst och betraktar de övriga resenärerna då en ny mamma med vild blick kliver på. Hon uppmanar den sittande mamman att flytta vagnen för hon skulle ställa sin vagn just där. Mamman nekar och hänvisar till motsatta sidan där man också kan ställa barnvagnar. Mamman med den vilda blicken ser inte sin egen aktivitet som oförskämd. Hon har sina rättigheter, hon är väl van att styra och ställa i sin omgivning, kanske har hon mesiga föräldrar.
Den nya medresenären ställer motvilligt barnvagnen på tilldelad plats och tar fram mobilen. Två hållplatser senare flyger en ny krigare på genom bakdörren och stirrar på mamman i skinnjackan som nu lyfter fram ett sovande barn som var orsaken till att hon inte ville flytta sig.
Den nekade mamman hade ringt till en väninna som skulle ”titta till” situationen och hjälpa den nekade modern. Det hela blev bara pinsamt och den unga damen hade gjort sig skyldig till en tjuvåkning.
I min bok skulle man skicka den nekade modern till stadens nöjesfält och när tornet fritt fall nått högst upp stänga av strömmen.
Där kunde hon sitta ett antal timmar och ringa till sina vänner, studera sitt imperium från ovan. Känna makten, sin betydelse, och tidningarna skulle skriva om mardrömmen att vara översittare.
Henne eller situationen?
Och hur gör man med fuskåkare? Vi var på väg till stadens centrum ett plats för högmod, uppblåsthet och själviskhet, och vi åkte kollektivt. Så motsägelsefullt.
torsdag 21 januari 2010
sju linjer> kommunikation
i staden finns sju kollektiva linjer.
- nummer 7
den sjunde linjen går från centrum ut till gråzonen mellan stad och land.
När man kommer in i denna vagn råder likgiltighet.
de trötta människorna med de trötta frisyrerna tittat inte upp. de river långsamt sönder sina biljetter och släpper dem ned på golvet i vagnen.
någon tänder och släcker en engångstndare och det entoniga ljudet stör inte, provocerar inte. det bara är.
staden är ond, staden är god, staden är
vagnen är på väg till slutstationen och du kan inte låta bli att undra.
vad händer om vagnen inte ta sig upp för backen, om bromsarna släpper och vagnen skenar bakåt?
och krashlandar i en annan vagn.
och alla skadade människor och allt blod och krossat glas.
du tänker på all uppståndelse somskulle ske.
ambulansen och stadens sjukhus.
där man har katastrofberedskap, krisberedskap.
den största katastrofen är väl i så fall personalens hjärnor.
kläder och träskor från 60-talet.
gamla stora element, som samlar damm under de höga dragiga fönstrena.
inget har renoverats sedan 60-talet, och dammet yr kring föttrena när personalen springer i sina träskor, äckligt.
och förlossningstekniker som är ännu äldre. alla följer tidningar och media utom personalen som lever i sin egen lilla bubbla där allt är som det alltid har varit.
det är tryggast så. tryggast för vem?
och hur skall man förklara, och klara den olyckan, det kan man inte.
vagnen knirkar sig upp för backen och klarar det denna gången också. gratistidningarna ligger slängda på golvet, en hund står skakande på de nedskräpiga golvet, hunden står bland pappersflagor efter sönderrivna biljetter.
vagnen åker genom en tunnel och den kvinna som sitter mtt emot svär då telefonen tystnar.
hon kan inte prata i tunneln. kommunikationen är tillfälligt bruten.
vi åker mot likgiltigheten, genom en tunnel som omöjliggör en kommunikation. vi åker kollektivt och detta är en del av stadens kommunikationsnät, det finns andra nät men dtta var ett.
- nummer 7
den sjunde linjen går från centrum ut till gråzonen mellan stad och land.
När man kommer in i denna vagn råder likgiltighet.
de trötta människorna med de trötta frisyrerna tittat inte upp. de river långsamt sönder sina biljetter och släpper dem ned på golvet i vagnen.
någon tänder och släcker en engångstndare och det entoniga ljudet stör inte, provocerar inte. det bara är.
staden är ond, staden är god, staden är
vagnen är på väg till slutstationen och du kan inte låta bli att undra.
vad händer om vagnen inte ta sig upp för backen, om bromsarna släpper och vagnen skenar bakåt?
och krashlandar i en annan vagn.
och alla skadade människor och allt blod och krossat glas.
du tänker på all uppståndelse somskulle ske.
ambulansen och stadens sjukhus.
där man har katastrofberedskap, krisberedskap.
den största katastrofen är väl i så fall personalens hjärnor.
kläder och träskor från 60-talet.
gamla stora element, som samlar damm under de höga dragiga fönstrena.
inget har renoverats sedan 60-talet, och dammet yr kring föttrena när personalen springer i sina träskor, äckligt.
och förlossningstekniker som är ännu äldre. alla följer tidningar och media utom personalen som lever i sin egen lilla bubbla där allt är som det alltid har varit.
det är tryggast så. tryggast för vem?
och hur skall man förklara, och klara den olyckan, det kan man inte.
vagnen knirkar sig upp för backen och klarar det denna gången också. gratistidningarna ligger slängda på golvet, en hund står skakande på de nedskräpiga golvet, hunden står bland pappersflagor efter sönderrivna biljetter.
vagnen åker genom en tunnel och den kvinna som sitter mtt emot svär då telefonen tystnar.
hon kan inte prata i tunneln. kommunikationen är tillfälligt bruten.
vi åker mot likgiltigheten, genom en tunnel som omöjliggör en kommunikation. vi åker kollektivt och detta är en del av stadens kommunikationsnät, det finns andra nät men dtta var ett.
tisdag 19 januari 2010
måndag 18 januari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)