osteuropa i backspegeln

mina tankar runt östeuropa.
efter att ha vistats i balkanländerna i åtta månader, är jag nu i Italien. Italien med de alternativa pedagogikerna.
montesorri, regio emilia. i östeuropa, om man jämför med sverige, känns allt trögt. många onödiga frågor och den information man får behandlas inte korrekt. man fokuserar hela tiden fel saker. man ställer sig aldrig frågan, vad behöver jag vet? vilken information är viktig för min utveckling, samhällets utveckling osv.
till exempel jag säger:
jag är aldrig sjuk. denna information behandlas med avundsjuka och man skall ändra på detta faktum. så kom vintern, kylan och ingen hade frågat hur klär man sig för att undvika kylan. det enda man fick ut av den informationen var att jag skulle få smutsiga glas, sova i kalla rum osv.
det svenska skolsystemet är uppbyggt av logiska lagar. det kroatiska språkprogrammet är
upp byggt enligt logiska lagar. från det enkla till det avancerade och man behöver all information som ges. så är språket uppbyggt.
och alla dessa kvinnor. spända, med ett spänt drag runt munnen, alltid på sin vakt och alltid med en undertryckt ilska. varför? finns det i familjebilden? hur är relationen mellan man och kvinna, förälder och barn?
och jag ser inte att andra generationen tar sitt ansvar. vilket barn ställer sig upp och försvarar sin mamma, ber sin pappa att dämpa sin förvridna humor därfr att moderna inte är trygg i detta?
dessa kvinnor är otrygga. min uppfattning om familjen i österuropa är att man pratar gärna om sin familj men aldrig till personen. det normala är att man håller kritiken inom familjen och föräldern pratar och visar barnen personligen. det är ett märkligt system att få en tillrättavisning i samhället, för något man gjort i hemmet. för mig handlar der om feghet, konflikträdsla och det är ingenting som jag vill delta i eller veta mer om.
bristfällig information och konflikträdsla präglar relationerna. detta är inte ett samhälle i utveckling, det är stagnation.

debatt i kroatien> sverige genusdebatt

i mitt sökande efter vad är kommunikation, hittar jag fler och fler infallsvinklar, point if view.
kommunikation kan vara orättvis. detta fick jag lära mig under de två månaderna på kroatiska landsbtgden.
en småstad med kommunikation till stora staden? hur kommunicerade de egentligen. den fysiska kommunikationen var bil, tåg eller buss. men hur kommunicerade man egnetligen?
ungdomar bussas till storstadens skolor i gamla bussar med energikrävande motorer, dåliga material. de färdas förbi ett skrotupplag av gamla bilar som förfaller. floden svämmar över och träden faller och får ligga så. hur sker kommunikationen? de ser dagligen förfallna, övergivna boningshus, de ser klottret ta över. hur kommunicerar man egentligen.
vi vet att Kroatien bytt regim från en toppstyrd organisation till en demokratisk plattform, med parlamentarism och flerpartisystem.
men hur definieras demokrati.
hur sker kommunikationen i denn odefinierade demokrati.
i en toppstyrd organisation är kommunikationen enkelriktaduppifrån och ner. toppen definierar allt.
man kan kalla det ansvar. hur definierar man ansvar?
vem lär dessa unga människor i den gamla bussen ansvar.
samhället eller familjen?
och hur lär man den unga människan att bli en god medborgare med den skolvägen?
det finna inga pengar?
det finns inga pengar till infrastrukturell utveckling?
är landet överbefolkat, är skatterna för låga, är räntorna för låga, eller är detta en skröna?
men är det en demokrati om den infrastrukurella utvecklingen ger ett orättvist system?
om man överger den toppstyrda organisationen där samhället tog ansvar för individens kunskap i dagehm och skolor, om man överger den och ser familjen som uppfostrare, men vardör tillåter man att barnen får en sämre kollektivtrafik än storstaden. man låter sina barn dag efter dag åka i gamla bussar, överfulla bussar i rusningstrafik. det tar tid.
i en demokrati, där man själv får bestämma.
varför skall man då ha ett kollektivt kommunikationssytem i en demokrati? för barn och gamla, eller.
är detta ett befriande system som gör landet mindre beroende av oljepriset på världsmarknaden.
är det kollektiva kommunikationssystemet en faktor som gör att man kan tilägna sig stadens kultur, oberoende av ålder.
är det kollektiva kommunikationssystemet en hörnsten i stadens demokratibegrepp, i definitionen av demokrati sett ur ett tätortsperpektiv.
för familjer i fertil ålder är det kollektiva kommunikationssystemet definitivt en frigörande faktor. miljöaspekt och tillgänglighet.
man kan ha barnet med sig.
hur definierar man kommunikation?
i en demokrati har man fredliga kampmetoder. man påvisar en orättvisa, man förhandlar.
Barnen berättar om den situation som råder på bussen, och enligt de demokratiska spelreglerna skall förälderns som fullvärdig medborgare med rösträtt klara att påvisa denna orättvisa för makten,
barnen klottrar på tågset, gamla spårvagnar som en acceleration av att det finns en orättvisa.
men det blir ingen reaktion. i en demokrati används tvåvägskommunikation, dialog.
det är ett ansvar man har som förälder att se till att barnens behov tillfredställs. mat och kläder är bara en bråkdel av vad de behöver för att bli fullvärdiga medborgare i en demokrati.
hur definierar man kommunikation?
det är en mors plikt att påvisa för makten att om den indrastrukturella utvecklingen skall innebära att man enbart utnyttar storstadens skolor skall kollektiva kommunikationssystemet vara anpassat, effektivt och ha en kvalitet.
klarar den östeuropeiska modern detta?
hur definierar vi demokrati?
hur definierar vi kommunikation?

debatt i kroatien> sverige

feministiskt initiativ !
jag vistas sedan en tid i Kroatien där en kvinnlig politiker kämpar för de handikappades rättigeter i samhället. kroatien är ett system av inbyggd orättvisa och det finns mång grupper som drabbas. man kan utan att tveka installera en inackordering på sjunde våningen utan hiss och kräver att gäster bär sina väskor och liknande de sju trapporna. detta stör inte servicenivån, man tycker det är roligt.
i de så kallade hostel finns inget miljötänk eller handikappanpassning. detta är en bllig inkvartering som vänder sig till travellers. som västerlänning blir man förskräckt.
hygien i kök och toaletter är bristfällig, och orena lakan inte ovanligt.
detta ger en inblick i denna kvinnliga politikers ingångsläge.
och som kvinna så får hon säkert inte så mycket utrymme på talarlistan osv.
detta för tankarna till sverige.
det finns en liten men dock en grupp i samhället som får ett handikappad barn. denna grupp människor drabbas av en personlig sorg och skall nu slussa in i ett vårdsystem som svensk sjukvårdsförvaltning erbjuder.
denna vård kan se hlet olika ut beroende på vilken region man tillhör.
i göteborgs förort, hittar vi tre familjer med gravt handikappade barn, som vårdas i hemmet av modern mot en ersättning. lägenhetens handikappsanpassas med hjälp av hantverkare och en taxi hämtar och lämnar barnen till skolan.
men detta är barn med olika diagnoser. det är krampanfall mitt i natten, det är vredesutbrott , de klarar inte höga ljud i form av gräsklippare eller liknande arbeten som utförs automatiskt i ett bostadsområde.
varför gör man något så dumt.
de anhöriga tvingas gör avkall på sin frihet, sin utveckling på grund av detta hemvårdande av handikappade barn med assistans.

varför inte erkänna att dessa familjer fått ett handikappat barn vilket drabbar alla anhöriga. bygg bostäder i grupp som är ordentligt handikappanpassad, anställ ett team som finns till hans dygnet runt och inkludera de friska barnen i denna hysteriska våurbulens. se till att alla får sina utvecklingsbehov tillfredsställda av frihet, lugn nattsömn intellektuell stimulans etc.
konklusion:
det finns en orättvisa i vård av handikappade barn i ett territoriellt perspektiv
det finns en orättvisa mot anhöriga i dessa familjer.
och detta är ett genusproblem
detta är ettdemokratiproblem
denna kvinna i kroatien har ett informationsproblem, hon är kvinna, men hon gör det, hon kämpar för minoriteters rätt i det moderna industrialiserade samhället. vad gör ni?

zap en stad i världen.

en sovande stad med väloljande kommunikationssystem. en formell organisation som väl harmonierar med den informella. man löser det mesta
på de lokala festerna eller sammankomsterna. invånarna tar ansvar och staden sköts i samförstånd. man har likartade regler för trädgårdar, bilar, barn och hundar. ett trivsamt liv helt enkelt
billig mark och ekonomiskt uppsving ger exploateringseffekter. nya bostäder projekteras och byggs.
den nya befolkningen skall assimileras till den tidigare ochnu inträder ett ekonomiskt nedgång i kroatiens ekonomi.
lån amorteringar och räntor tar över, och den infrastrukturella utbyggnaden avstannar. kyrkan i byn tar sitt ansvar och bygger en ny ståtlig kyrka med tillhörande verksamhet, kyrkkaffe och syförening.
skolor, sporthallar, kommunikation till zag avstannar. sophämtning med ekologiskt nytänkande avstannar.
ett stagnationsläge i ekonomi som får konskekvenser för den unga generation, som alltid. de bussas till zag:s skolor i ett kommunikationssystem som är överbelastat.
de affärer som etablerat sig under bubblan har svårt att överleva.
en stagnationsfas och hur tar man sig ur den? nya projekteringar av bostäder. och nu blir det lägenheter som säljs ut till underpriser och med detta följer en ny grupp av medborgare.
och denna grupp kommer inte tll dukat bord. kanske finns det politiska krafter i den befolkningen som startar kooperativa daghem och skolor. kanske finns det krafter med folklig organisering som hobby.
men av tradition har östeuropa ingen folklig politisk organiseringstradition. fackföreingar, bostadsföreningar och en allmänn misstro till folkliga självutnämnda ledare.
anarki. kanske trotskij kan vara en lösning för detta ekonomiska tillstånd av stagnation.
just nu råder laissez-faire och den tidiga befolkningen hjälper varandra och har ett gediget kontaktnät och trust i alla ekonomiska sammanhang. det får man komma ihåg.
ja så kan det gå när man leker nyrik. uppkomlingar.

min tidningskarlek

jag har en ny kärlek. kamir rashid, plastdesigner.
ett underbart formspråk med rena städade linjer och avskalade former. en framtid.
jag läste i tidningen, och blev blixtförälskad, som man kan bli i en människa som man bara vet man känner, älskar och aktar.
det blir så ibland.
och så hade han ju designat en cykel, och då faller jag pladask. ekologiskt korrekt. och den var så vacker. inga detaljer bara form, funktion och färg i ett samspel som ger synergieffekt. man vill veta mera.
lite knallgröna köksprodukter, en glassmaskin.
det arabklingande namnet ger associationer.
Associationer av revansch, han drivs av vrede.
Associationer av minoretet, förföljelse,trakasserier.
så är det i min värld. jag vet inte om han eller hans familj har blivit förföljd i sitt hemland, men tanken bara kommer.
i mitt liv har jag stött på så många minoriteter, ständigt förföljda av den skenheliga dumheten. som istället för att försöka förstå enbart provocerar, serverar oförskämdheter med ett hånleende. de är överallt. lever i sin lilla värld där JAG härskar. man förföljer, man särbehandlar, med intriger och lögner skapar man en lojalitet. i en enkel värld av vi och dom.
jag har under min brokiga levnad stött på udda existenser, och funnit dem intressanta, levande.
homosexuella, handikappade, hemlösa,immigranter, konstnärer, dansare, berber, beduiner, samer och alltid finns det ett översitteri i deras närhet.
skaffa dig ett riktigt jobb. du ska gifta dig och skaffa barn. man ger en chokladbit och ler mot den handikappade. ger en peng till den hemlösa och känner sig överlägsen.
vad vet du om livsvillkor? vad vet du om deras historia? vad vet du vad de kan?
man utgår från sig själv, ett tomt och innehållslöst liv utan frågor, utan svar.
var kommer detta beteende ifrån? hemmet eller aporna eller varifrån? ingen aning.
och den fria världen bara föraktar, i ett avståndstagande fördömer man förföljaren och förföljaren bara skrattar och berättar roliga anekdoter. märker de inte tystnaden.
att sätta sig på höga hästar.
jag vet inte men cykel i sin avskalade form och platsen för presentationen ger mig en hint om: här finns inget att ta. ingen ringklocka, ingen lampa, ingen broms eller växelvajer, inget handtag och ingen sadelvärmare. ingenting som du kan pilla sönder, eller snatta. man ger sig rätten att stäla från minoriteter. toalettpapper, cigaretter.
klåfingrig. svårt att skilja på mitt och ditt.
den systematiska förföljelsen av en minoritet under en falsk övertygelse om att man ska lära dem att bli en bättre människa. och även om man i sin högfärd döper det till socialt arbete, experiment, anpassningsprogram eller likannde så är det förföljselse av och respektlöshet mot en kultur.
och vad har du gjort i ditt liv som gör dig till guds ställföreträdare, jag bara frågar?
och var kommer det ifrån. aporna. vi anser oss vara mänskliga med religion, kultur och seder och traditioner.
hemmet. det måste vara fel någonstans när föräldrarna ger tillåtelse till detta vidirga beteende. kan man inte ta hand om sina egna barn skall man inte ta hand om andras, så enkelt är det.
kamratgruppen, men då splittrar man den kamratgruppen.

kroatisk dagstidning under luppen

under den gågna helgen var det kallt i zagreb. snön föll och vi med den.ner i soffan. jag passade på att studera dagstidningar i kroatien. jag köpte tre av de största tidningarna och se....
gediget hantverk. snygg layout, lätt att hitta. siforna flög likt änglavingar i mina händer. nu är min kroatiska vad den borde vara, men de omdömen jag fått av kroatienfödda svenskar är en kraftig besvikelse över de svenska alstren. och det förstår jag.
lördagen är bilafornas dag. klädreportage, matrepotage men även ett magasin med en seriösare inriktning.Obzor. här djupdyker man i aktualiteter och fördjupar debatten. völj eller völj bort, valet är ditt.
jag tyckte det var roligt.
tankarna vandrar i temat tidningar och under min resa från norr till söder har jag inte sett en utländsk tidning. ingen times ingen der spiegel. jag har varit på busstationer, tågstationer, hotell ingenstans.
fattigt kan man tycka.
en tanke man kan ha är den konservativa genderpresentationen. kläder och hygien presenteras av kvinnor. inte ett mansplagg i denna modebilaga. och männen diskuterar allvarliga utrikespolitiska ting.
men detta speglar säkert samhället i stort.
duktiga fotografer med en tvist och udd i bilderna, bra färgåtergivning.
hur läser denna människa egentligen? heltäckande, graanskkansde, kritiskt granskande och inget ungår det tränade ögat.

jag skulle önska att svenska journalister kunde studera europeisk press istället för som skånskan leta nyheter med mobilen. patetiskt. att verkligen snäva perspektivet runt sin egen person. vart är sverige på väg?

jag tackar de kroatiska journalisterna för denna läsupplevelse och ser mig nödgad att bjuda igen.
jag skriver en bok, fragmentarisk, postmodern i det dekonstruktivistska mönstret.
sån är jag och det står jag för.

inspiration>balkan

 

inspiration>balkan

 

 

 

 

inspiration>balkan

 

 

 

inspiration>balkan

 

 

 

 

balkaninpirerade klader

eftersom jag inte kunde resa i Arabvärlden, reste jag i balkan och baltikum. under min resa växte ett beslut fram att inspireras av de folkcostumes man visat mig på de olika ländernas museum. för den oinvigde kanske det är samma sak, men inte för mig. i sitt broderi, skärningar och val av modell, tyg osv finns ett språk, ett uttryck och detta finner jag intressant.
vi kan kalla det etic tailoring.

för att komma så nära ursprunget jag kund i modern tid valde jag att arbeta enbart i dagsljus. med naturliga material och utan måttband, mönster, knappnålar etc.
detta kan tyckas extremt men det ger också en frihet.
jag har i min utövning tre mål
ekologiskt korrekt
etniskt korrekt
etiskt korrekt.
estetiken får sekundär prioritet.

de linnetyger jag valt inköpt i de tre baltiska länderna och producerade där. de kvinnor som sålde dem var stolta över produkten och det var underbara tyger att arbeta med.
nu har jag ingen intention att vandra runt som en historisk gestalt utan var tvungen att anpassa modellerna till den moderna tiden.
men arbetet, tekniken kan ju avspeglas på många sätt.
vad lär man sig här.
det är välorganiserade kvinnor. jag antar att det var kvinnor som gjorde dräkterna. broderierna är strategiskt placerade så de ger en naturlig förstärkning och ger ett prydligt intryck.
organiserade människor med prydlighetsideal. återhållsamhet och detaljrikedom.
man kan tänka sig att arbetet i bondesamhället innehöll ett flertal sysslor. mata höns, passa barn, textila moment, till markanden osv.
detta avspeglas inte i arbetet. rent och svåre broderier. detta tyder på, enligt mitt förmenande att dessa människor var flexibla. och just organiserade.
det ligger många timmar bakom varje dräkt och detta är signifikant för östeuropa. många timmar, krångliga lösningar anses som fint och värdefullt.
detta är ett sätt att se på arbete, arbetskraft och köp och sälj av arbete.
så jag arbetade i en återhållsam form, dova färger och handbroderier. och anser väl att jag har en viss förståelse för det östeuropeiska bondesamhället. och det var mitt syfte och det är uppfyllt.
nästa projekt är art deco hur en tolkades i östeuropa.

ödets ironi

Bilden av den forne Jugoslavien vi får i Sverige är följande:
En familj som värnar om din integritet. Man vill inte gärna ha besök i sitt hem, utan träffas hellre utanför hemmet. På ett cafe eller restaurang. Och detta får man respektera.
Orsaken till detta är en nyfikenhet som är utan gräns. Man besöker enbart för att snoka. En dammråtta växer till oanade proportioner.. och vem bryr sig.?
Man besöker väl en människa i olika faser i livet, ibland glad ibland ledsen. Man besöker väl en individ inte ett fenomen.

Den bild vi får i Sverige är att man vill inte gärna ge ut sina cigaretter.
-kan jag få rn cigarett, bjuder du på en cigarett?
Ses inte med blida ögon. Man tigger.
Och detta får man väl respektera.

Men man har lite svårt att säga nej. Och orsaken till detta är:
Det finns en outtalad regel i det östeuropeiska samhället att man inte tar ett nej.
Vid ett avvisande inträder en mekanism som säger, detta tål inte jag. Jag skall minnsann…..
Man vill gärna retas och testa gränser.
Detta kanske härror från ett toppstyrt system eller också en fix idé.
En känsla av makt för den lilla människan.
Det rimmar dåligt med de demokratiska spelreglerna vi har.

I vårt samhälle, ett ekonomiskt styrt, där köp och sälj är de spelregler vi har. Byte av varor sker via det monetära systemet. Vi byter varor mot pengar. Varan byter ägare.
Men att säga nej, du får inga cigaretter av mig, det är svårt att säga. Varför?

Den östeuropeiska mannen vill ogärna låna ut pengar. Och det får man respektera.

De östeuropeiska familjerna i Sverige säger det är fel på SFI. De blandar olika kulture, och detta är fel..
Och detta får man respektera.
De jugoslaver vi har i Sverige kommer från ett skolsystem där mycket repetitiv inlärning förekommer. Man gynnar utantillkunnandet. Och kräver snabba korrekta svar.

Medans den demokratiska skolan inte lika gärna ser till en sanning. Man kan ha olika åsikt i en fråga och detta ses som en kunskapsoptimering. Man visar inte samma respekt för tanken, metoden att finna kunskap.
Man leker i skolan.
Det moderna samhället kräver en flexibilitet. Att man kan skilja en toppstyrd organisation från en mer demokratisk från botten styrd organisation. Man bör kunna spelreglerna i båda.
Man bär kunna byta territorium och fatta att man gjort det.
Så fungerar det i det moderna samhället.
Det moderna samhället kräver att individen skall kunna sätta sina egna gränser, vara informerad i olika kulturer, religioner och ideologier.
Och för detta ända mål har vi skolsystem.

Beträffande språket. Svenska elever kan tillägna sig ett främmande språk utan att föräldrar talar detta. I svensk skola lär man ut ett officiellt korrrekt språk som inte är fyllt av slang eller andra språk. Det finns i sverige ett slags invandrarsvensk, man har ett eget språk och detta kan tyckas charmigt, men det tycker inte jag.
Den traditionella invandraren föredrar att umgås med sin egen språkgrupp och har en attityd av vi och dom.

En vanlig metod att skaffa sig kunskap är att bli presenterad för en person som skall kunna ämnet, man använder ogärna tidningar, databaser eller andra skriftliga källor.
Utan frågar sig fram.

Man har sällen en morgontidning och läser inte gärna kvällstidningar. Nyhetsförmedlingen sker via TV spontant.

Och denna information tar jag med mig till Balkan. Jag går inte in i privata hem. Jag köper mina cigaretter själv. Jag köper min mat, mna hygienartiklar. Jag köper de biljetter jag behöver.

Här tolerans dock ingen privat sfär. Man skall bjuda på cigaretter, man skall få sina ägodelar, sitt hyrda hem genomsökt. Man kallar sig agent. Man kollar upp saker.

Mina informationskällor säger att sommaren 2011 skall bli extremt varm.
Jag följer dock den utstakade turistfåran. Och söker mig till Mellanösterm och Arabländerna, Iran, Assyrien. Orienten lockar mer än detta.
Det finns inget att göra. Det finns inget att se.

I den by jag hyr en lägenhet tillfälligt är det bara infrastrukturella problem. Snöröjningen fungerar inte. Bussar blir försenade. Livsmedelsleveranser blir försenade.
Vattenledningar grävs av, av en tillfällighet.

De stora modehusen är inte representerade, och det finns inget eget mode. De kläder som finns i affärer har funnits i väst i tio år.

Balkan vill inte ha turister. De vill prata sitt eget språk, och umgås med sina egna. Och så får det bli.
Man tigger ju inte om att få svara på dumma frågor, eller få dumma svar. Det känns olustigt.
Att få kläder och skor förstörda. Så meningslöst.
Folk följer efter en på promenaden, stirrar och denna eviga mobiltelefon.
Om någon av mina barn ägnade sig åt en så meningslös verksamhet, jag skulle genast stoppa beteendet och sätt ungen i något mer intressantare än att amatörspana på en turist som besöker stadens offentliga museer.

Och man kallar detta rollspel. Med en rollspelsledare som har utsett ett objekt. Så ljuger ledaren ihop historier och dessa människor ska söka indicier.
Det får bli orienten. Jag har aldrig sett en öken. Bara på vykort.

Man måste även om man vistas bland dessa lydiga patienter att individen har en egen vilja, och vill inte följa rollspelet. Inte jag i alla fall.
Rollspel används i väst för att rehabilitera knarkare, återfallsförbrytare och andra med defekter i sin anpassning till det moderna samhället. Och så här i Östeuropa förstås.
Jag har nu i åtta veckor inte fått tillgång till språkundervisning utan varit föremål för diverse practical jokes. Och det är tråkigt.
Det kan man ju tänka på när man lämnar sitt barn till daghemmet eller skolan där en främmande fågel möter upp. Det är tråkigt. Han kan inte förklara, jan kan inte läsa en saga. Han kan bara göra små hyss, sitta och sy i en sko eller nåt. Och detta är inte dålig kvalitet, det är ödets ironi.
Tack sveerige.






.

tur och retur till Rijeka

under en tredagarstur till rijeka i vintermörkret, det är vinter i Kroatien, fick jag en del uträttat.

efter en vacker höst kom då vintern, snö och minusgrader, och livet gick in i en ny fas.

Det hade varit en del lek och kontroll i den lägenhet jag hyr, så jag passade på att sova, äta vitaminer och söka adresser för språkskola.

jag kunde visa min balkaninspirerade garderob för folk i branschen och jag kunde få inspiration i köket.

jag har under min sju månader långa resa studerat balkans folk costumes, och det har varit på de etnografiska museerna här i balkan. arbetet har enbart varit nöjsamt, inspirerande och ett kalas i färg och form.

resandet i de baltiska städerna gav mig en inblick i linodlingen. ryssland och kina är de stora producenterna men lettland och Litauen har egna fabriker och stolt visade expediten upp dessa produkter.

de är vackra. och visst finns det en potential i det grova naturligt färgade linet. jag hade även möjlighet att få stoltsera med min valkningsteknik av ulltråd.

ja, projektet är avslutat och jag hoppas att linet kan få en plats bredvid denimen som är tråkig, jag tycker det.

det jag har framför mig i kläder är art deco. västeuropa har sitt uttryck och östeuropa har sitt uttryck, så det kan nog bli en spännande utmaning.

Rijeka är en hamnstad med gammal bebyggelse och yngre bebyggelse, en charmig stad med ett uppdaterat promenadstråk.

hamnen för sig och staden för sig. man vistas inte naturligt i hamnen om man inte arbetar där, detta kanske man kunde fundera på.

också var det naturligtvis gatuarbetare som grävde av vattenkabeln. någon kabel grävdes av. illa.

åtta veckor utan språk…

ja, så sitter jag här i Rijeka, åtta veckor av min ettåriga vistelse helt spolierade av en hostelvärd med storhetsvansinne.

han och hans vänner skulle stoppa mig.

och detta var roligt.

helt utan bräcken går man igenom mina tillhörigheter, stjäl eller förstör min mat. förstör telefoner, kamera, mp3spelare.

som apor. får dessa gå lösa eller,

och vilka föräldrar har satt dessa djur till världen.