2
Dag 2 i Prag började klockan fem för min del. Jag hade sovit hela natten så när de andra kom hem vaknade jag och var redo att hitta Prague Castle. Dock fick jag lugna mig tillklockan sju då frukostn serverads. Men detta fann jag som en bra start för min söndag.
Det kapell som utgör huvudattraktionen i slottsområdet har tydligen samma influenser den arkitekt som byggt Malmös börshus vid stora torget. Svulstigt och maktfullkomlighet. Och vad jag har förstått finns dt gott om slott i Tjeckien, härstammar från feodaltiden, troligtvis.
Och som alltid finns det individer i samhället som har till huvuduppgift att ”jävlas lite”. Det skall spridas unkna dofter, man ska vara i vägen osv. så också denna dag.
Vem har begärt att dessa människor skall se slottet, ingen. Dessa självutnämnda, maktfullkomliga individer i billiga kläder, säkert sydda av barnarbetare vandrar runt i samhället som offer och luktar illa. Tycker synd om sig själva kanske. Det är inte dessa människor som driver utvecklingen framåt. Det är inte dessa människor som designar spårvagnar så att barnvagnar och rullstolar lätt skall komma på och av och öka friheten för dess brukare. Misslyckade individer som skall lukta illa.
Detta med spårvagn/ tram fick jaglägga ned på ett tidigt stadium och satsa på metro. Tre linjer, röd, gul och grön, det räcker för mig.
Man blir lite bortskämd med EU. I Berlin var det inga problem med elkontakter, bara att plugga in men här är det lite besvärligare. Och då fick jag rådet i Sverige att köpa en universaladapter. Gjorde jag det. Inte.
Köpte jag en GPS., Inte.
Och tangentbordet hade inga åäö som vanligt.
Efter Prague castle sitter jag här och dricker Bohemian sekt och känner mig lite grann som Kafka. Enligt den nyinköpta guiden levde och verkade Franz Kafka just här i Prag, in the kingdom of Bohemien.
Nu kan inte jag skryta med att vara en påläst person om tjeckisk litteratur, men jag kan ana att Kafka har sin hand över det mesta i Prags kulturliv.
”Bohemien kingdom” var inte alls så dekadent som jag trodde. Det var helt enkelt Böhmen.
När jag promenerade ut på söndagskvällen hittade jag ett köpcentrum som var öppet till midnatt. Och så fick jag ju köpt mitt 24timmars kort till kollektivtrafiken, så nu känner jag mig klädd.
I morgon skall jag verkligen försöka mig på den astronomiska klockan och den äldre delen av staden. Som naturligtvis ligger på världsarvslistan.
söndag 28 februari 2010
dag ett i Prag
halvsex pa morgonen landade vi i Prag med den oranga bussen. pa bussen fanns en chauffor men ocksa en vardinna som hjalpte passagerarna med olika bekymmer. trevligt.
Prag klockan sex pa morgen vid Florenc busstation heter McDonalds och kaffe.
sa fick jag traffa en del ungdomar som hade festat hela fredagsnatte. precis som hemma i Goteborg.
underbara ungdomar. lyhorda, energiska, nyfikna och smarta. aldrig ivagen bara till gladje. med den typen av ungdom hemma har man aldrig trakigt.
jag hittade till slut ett hotell arpacay hostel. har fanns rum och accomodation for alla budgetar.
intressant.
jag overfolls aven trotthet och tankte att jag skulle val titta pa/ Prague Castle / men vid sparvagnen tog jag fel riktningoch hamnde i en av satellitstaderna Barrandov/ med reservation far stavning/ och dar hittade jag Caplin cafe och dar kunde man kopa en kopp choklad.\vit choklad mork choklad ljus choklad. Det fanns sakert femtio olika smaker och pa kvallen Chokladfondue. jag fick trendvittring.
detta kunde vara nagot for trotta malmoebaristas.
jag vaknade till och hittade ater en mening med livet.
arkitekturen runt /tramstation/ var futuristisk och ja, det var fantastiskt.
tramtillbaka till city och nu mindes jag.
jag kanner inga tjeckiska familjer men andra osteuropeiska familjer.
och dar ar det sa:
barn alskar sin /vati/ /papi/ och jag sager men din mamma, jaja.
pappan ar oft en oansenlig sur gubbe som sitter och piper vid koksbordet.
men plotsligt sa gnistrar allt till. och vati ger barnen en magisk upplevelse, en utflykt en roterande julgran eller en plasma.
en oforutsagbar handelse som ger magi at vardagen.
sa var mitt besok pa chaplins cafe.
men som sagt jag var trott, sa sedan sov jag hela lordagkvallen.
det ar tre saker svensken kannerom Tjeckien
bakelser
pilsner
lukas bauer
sa jag fick en uppdaterad cafekulturuppleelse.
nar jag var tjugo oppnade jag pubarna och stangde nattklubben tre kvallar i veckan men nu har jag vaxt upp. lite sightsseeing och en bakelse bara.
Prag klockan sex pa morgen vid Florenc busstation heter McDonalds och kaffe.
sa fick jag traffa en del ungdomar som hade festat hela fredagsnatte. precis som hemma i Goteborg.
underbara ungdomar. lyhorda, energiska, nyfikna och smarta. aldrig ivagen bara till gladje. med den typen av ungdom hemma har man aldrig trakigt.
jag hittade till slut ett hotell arpacay hostel. har fanns rum och accomodation for alla budgetar.
intressant.
jag overfolls aven trotthet och tankte att jag skulle val titta pa/ Prague Castle / men vid sparvagnen tog jag fel riktningoch hamnde i en av satellitstaderna Barrandov/ med reservation far stavning/ och dar hittade jag Caplin cafe och dar kunde man kopa en kopp choklad.\vit choklad mork choklad ljus choklad. Det fanns sakert femtio olika smaker och pa kvallen Chokladfondue. jag fick trendvittring.
detta kunde vara nagot for trotta malmoebaristas.
jag vaknade till och hittade ater en mening med livet.
arkitekturen runt /tramstation/ var futuristisk och ja, det var fantastiskt.
tramtillbaka till city och nu mindes jag.
jag kanner inga tjeckiska familjer men andra osteuropeiska familjer.
och dar ar det sa:
barn alskar sin /vati/ /papi/ och jag sager men din mamma, jaja.
pappan ar oft en oansenlig sur gubbe som sitter och piper vid koksbordet.
men plotsligt sa gnistrar allt till. och vati ger barnen en magisk upplevelse, en utflykt en roterande julgran eller en plasma.
en oforutsagbar handelse som ger magi at vardagen.
sa var mitt besok pa chaplins cafe.
men som sagt jag var trott, sa sedan sov jag hela lordagkvallen.
det ar tre saker svensken kannerom Tjeckien
bakelser
pilsner
lukas bauer
sa jag fick en uppdaterad cafekulturuppleelse.
nar jag var tjugo oppnade jag pubarna och stangde nattklubben tre kvallar i veckan men nu har jag vaxt upp. lite sightsseeing och en bakelse bara.
fredag 26 februari 2010
wo bist du? in berlin1
1
Jag var med och väckte staden denna dag. 20100220
8.30 stannade bussen på stadens busstation för långfärdsbussar.
Efter att ha boxat bagaget så tog jag på mig turistkostymen, köpte mitt ”wochekarte” av damen i receptionen på busstationen.
Det finns automater också men så krångligt. Detta är för ursprungsbefolkningen.
Man måste visa respekt för ursprungsbefolkningen.
Urban nomads attack
Denna dag skulle jag undersöka stadens kollektiva kommunikationsnät, det fysiska nätet.
u-bahn
s-bahn
tram
bus
jag åkte med U2>pankow till Alexanderplatz och där hittade jag en fiskrestaurang med ett concept somskulle spassade skånska kuststäderna perfekt.
Seafood.
Diskret inredning.tydlig, ett ställa att improviserat, impulsivt slinka in på.
Menyn hade alla prisklasser, från fish and chipstill traditionella tyska fiskspecialiteter. Kaffeoch vin, sprit. Go fresh bara.
Utsökta råvaror och”alles gescmeckt wunderbar”.
Brandeburger tor var välbesökt och såg precis ut som på turistbroschyren. Man kunde stämpla passet.
Jag åkte till wittenau. Forna östberlin, tror jag.
Ny arkitektur, man kunde hyra lägenhete där. För 5000skr kunde man hyra en 2 med alkong.
Här skulle jag kunna tänka mig att ”miete>hyra” ett halvår, köpa mig ett kök och möta ”die berliner” i vardagen.
Jag har höt att mqn köper sitt kök i Tyskland, jqg vet inte om det vqr så här men.
Det blev mycket u-bahn und s-bahn denna dag, och en plan för morgondagen.
En ”Austellung ” med Dali och en club som hette Dice.
Berlin est sehr gut.
Jag var med och väckte staden denna dag. 20100220
8.30 stannade bussen på stadens busstation för långfärdsbussar.
Efter att ha boxat bagaget så tog jag på mig turistkostymen, köpte mitt ”wochekarte” av damen i receptionen på busstationen.
Det finns automater också men så krångligt. Detta är för ursprungsbefolkningen.
Man måste visa respekt för ursprungsbefolkningen.
Urban nomads attack
Denna dag skulle jag undersöka stadens kollektiva kommunikationsnät, det fysiska nätet.
u-bahn
s-bahn
tram
bus
jag åkte med U2>pankow till Alexanderplatz och där hittade jag en fiskrestaurang med ett concept somskulle spassade skånska kuststäderna perfekt.
Seafood.
Diskret inredning.tydlig, ett ställa att improviserat, impulsivt slinka in på.
Menyn hade alla prisklasser, från fish and chipstill traditionella tyska fiskspecialiteter. Kaffeoch vin, sprit. Go fresh bara.
Utsökta råvaror och”alles gescmeckt wunderbar”.
Brandeburger tor var välbesökt och såg precis ut som på turistbroschyren. Man kunde stämpla passet.
Jag åkte till wittenau. Forna östberlin, tror jag.
Ny arkitektur, man kunde hyra lägenhete där. För 5000skr kunde man hyra en 2 med alkong.
Här skulle jag kunna tänka mig att ”miete>hyra” ett halvår, köpa mig ett kök och möta ”die berliner” i vardagen.
Jag har höt att mqn köper sitt kök i Tyskland, jqg vet inte om det vqr så här men.
Det blev mycket u-bahn und s-bahn denna dag, och en plan för morgondagen.
En ”Austellung ” med Dali och en club som hette Dice.
Berlin est sehr gut.
wo bist du? in berlin 2
2
Denna dag i Berlin kändes sömnig.
Jag ville besöka Daliutställningen och tog mig till Potsdamer platz.
Åter igen förstår jag varför arkitektstuderande i Sverige gråter efter Berlin. Här finns verkligen spektakulär arkitektur.
Utställningen var i två plan och visade skisser och tidigare konstverk. Någon skulptur.
Här fick Dalis skicklighet som konstnär ytterligare en dimension. Förmågan att ”fånga stunden”,
Strecken, linjerna ger en närvaro i bilden som inte på samma sätt visas i de mer kända surrealistiska verken.
Söndagen var sömnig och jag köpte en vego-jumbo >sushi i potsdamerarkaden och åkte till hotellrummet.
Denna dag i Berlin kändes sömnig.
Jag ville besöka Daliutställningen och tog mig till Potsdamer platz.
Åter igen förstår jag varför arkitektstuderande i Sverige gråter efter Berlin. Här finns verkligen spektakulär arkitektur.
Utställningen var i två plan och visade skisser och tidigare konstverk. Någon skulptur.
Här fick Dalis skicklighet som konstnär ytterligare en dimension. Förmågan att ”fånga stunden”,
Strecken, linjerna ger en närvaro i bilden som inte på samma sätt visas i de mer kända surrealistiska verken.
Söndagen var sömnig och jag köpte en vego-jumbo >sushi i potsdamerarkaden och åkte till hotellrummet.
wo bist du? in berlin3
3
Denna måndag efter helgen skulle jag ut på staden och söka nya upplevelser.
Kreuzberg är en pittoresk stadsdel som skall symbolisera det mångkulturella Berlin och har man inte bott i den typen av stadsdel kan deet säkert ha sina poänger. Jag har sett detta för mycket och gick ocha sattemig på bio organic caféet och drack kaffe. Jag väntade på att få ta U-bahn till Lafayette.
Så fantastiskt. Huset ritat av fransmannen Jean Nouvel. Det var en upplevelse av himmelsk karaktär,en bit av himlen kom ner till jorden. Alla designers, all sminkmärken i denna förpackning av Jean Nouvel.
Men nu skull jag simma, motionera och banta bort allt goda bröd som är överallt i Berlin. ”eine Hallenbad besuchen”. 4 euro kostade biljetten. Och jag och hundra berlinare simmade, badade bastu och det var ”Gesundheit”.
Sedan tog jag u-bahn hem till hotellet och sov middag. De tyska barnen fick ta över simskolan.
Denna måndag efter helgen skulle jag ut på staden och söka nya upplevelser.
Kreuzberg är en pittoresk stadsdel som skall symbolisera det mångkulturella Berlin och har man inte bott i den typen av stadsdel kan deet säkert ha sina poänger. Jag har sett detta för mycket och gick ocha sattemig på bio organic caféet och drack kaffe. Jag väntade på att få ta U-bahn till Lafayette.
Så fantastiskt. Huset ritat av fransmannen Jean Nouvel. Det var en upplevelse av himmelsk karaktär,en bit av himlen kom ner till jorden. Alla designers, all sminkmärken i denna förpackning av Jean Nouvel.
Men nu skull jag simma, motionera och banta bort allt goda bröd som är överallt i Berlin. ”eine Hallenbad besuchen”. 4 euro kostade biljetten. Och jag och hundra berlinare simmade, badade bastu och det var ”Gesundheit”.
Sedan tog jag u-bahn hem till hotellet och sov middag. De tyska barnen fick ta över simskolan.
wo bist du? in berlin 4
4
Jag vaknar tidigt här i Berlin, jagsomnar tidigt också.
Jag börjar mer och mer inse att en etta i Vittenau skulle vara helt planenligt att hyra. 500 euro ungefär.
Där skulle jag kunna skriva mina spektakulära romaner om frihet > trygghet. Staden och kommunikation, alla nät som finns i livet.
Denna dag började tidigt. jag brukar köpa kaffe på busstationen här bredvid, så även idag. De öppnar tidigt och det passar mig.
Vid åttatiden åkte jag med u-bahn till Bulow. Inget var öppet men kyrkan var stor och en intressant stadsdel.
Det var kontroll på banan fyra eller fem gånger fick jag visa färdbevis och få mig förklarat att man stämplar bara veckokort en gång.
Ich bin Ausläder. Men hantyckte inte att det var något konstigt eller speciellt med det. Tyckte väl att man skulle fattat.
Denna dag skulle jag ägna åt kyrkor. Den förta kyrkan var Nikolaiviertel, man kunde dock inte gå in i den eftersom de renoverade.
Kyrkan i Bulow låg så märkligt. Liksom inklämd mellan husen och U-Bahn. Men den var vacker, så här tidigt var den inte öppen.
Stadens äldsta kyrka heter Kaiser Wilhelm Gedächtnis-kirche, en ruin visserligen men bredvid har man byggt upp ett vackert kyrkorum av kassetter. Dessa kassetter utgörs av glasmosaiker.
Att besöka den del av muren som är kvar kändess som ett måste, så jag tog U-bahn dit.
Muren revs och detta skulle vara som en symbol för frihet.
Bredvid muren ligger en nybyggd kyrka i stram arkitektur, ”less is more”, och den kändes så äkta, så sann. Den kändes som ett uttryck för det kyrkan skall vara, ja den var kristen.
Vad gör västerlänningar av sin frihet.
Äter kanske. I Berlin finns mat överallt. Och man äter, överallt. Im U-bahn, im Straassse, über alles.
Essen, essen, essen.
Efter klockan midnatt är det lättklädda damer som erbjuder sina tjänster på TV. Är detta frihet.
Eller som i Malmö, en container bara. Att rota i en container, det tycker man är frihet.
I södra Sverige är det sportlov nu. Och snö.
Om man river den fysiska muren, rivs också då alla psykiska murar människor emellan. Jag uppehåller mig mycket vid funderingar om kommunikation.
Nu var tnaken att jag skulle filma ögonblick på ”Potsdamer platz” och ”Alexanderplatz”, men i Bahnhof vid Potzdam finns trevliga små butiker och en gjorde naglar.
Jag har aldrig tyckt att det var någonting för mig men tänkte att det kunde väl vara en trevlig souvenir från Berlin. ibland denna grupp av unga asiater öppnades en ny värld. Kvinnan som tog sig an mina naglar hade små streck placerade övernaglarna och vi pratar nu om nanomillimeter och exakthet. Det var vackert.
Och då fick jag också streck på mina naglar. De är som konstverk. I denn nagelstudio fick man verkligen känna –vi är olika.
Jag kände mig mest som en elefant bland dessa gaseller. Så fingerfärdiga med ett stort mått av koncentration och exakthet.
Det kändes som de tyckte om det de gjorde. Om jag skall fortsätt med detta skulle jag vilja använda kinesisk kallografi som utgångspunkt för nagelkonsten. Att använda tuschpenselns uttryck.
Det kunde man jobba på.
Detta äventyr tog en stund men jag hann med att filma ögonblick från kända platser i Berlin.
Jag hann även till Kreuzberg, Berlins pittoreska område, ” bohemien chic” och fick köpt mitt ullgarn till mina virkade muddar. Man kan inte ha hela vantar när man har så vackra naglar som jag har.
Highligths
Lafayette
Nagelstudion
Kyrkan invid muren
Jag vaknar tidigt här i Berlin, jagsomnar tidigt också.
Jag börjar mer och mer inse att en etta i Vittenau skulle vara helt planenligt att hyra. 500 euro ungefär.
Där skulle jag kunna skriva mina spektakulära romaner om frihet > trygghet. Staden och kommunikation, alla nät som finns i livet.
Denna dag började tidigt. jag brukar köpa kaffe på busstationen här bredvid, så även idag. De öppnar tidigt och det passar mig.
Vid åttatiden åkte jag med u-bahn till Bulow. Inget var öppet men kyrkan var stor och en intressant stadsdel.
Det var kontroll på banan fyra eller fem gånger fick jag visa färdbevis och få mig förklarat att man stämplar bara veckokort en gång.
Ich bin Ausläder. Men hantyckte inte att det var något konstigt eller speciellt med det. Tyckte väl att man skulle fattat.
Denna dag skulle jag ägna åt kyrkor. Den förta kyrkan var Nikolaiviertel, man kunde dock inte gå in i den eftersom de renoverade.
Kyrkan i Bulow låg så märkligt. Liksom inklämd mellan husen och U-Bahn. Men den var vacker, så här tidigt var den inte öppen.
Stadens äldsta kyrka heter Kaiser Wilhelm Gedächtnis-kirche, en ruin visserligen men bredvid har man byggt upp ett vackert kyrkorum av kassetter. Dessa kassetter utgörs av glasmosaiker.
Att besöka den del av muren som är kvar kändess som ett måste, så jag tog U-bahn dit.
Muren revs och detta skulle vara som en symbol för frihet.
Bredvid muren ligger en nybyggd kyrka i stram arkitektur, ”less is more”, och den kändes så äkta, så sann. Den kändes som ett uttryck för det kyrkan skall vara, ja den var kristen.
Vad gör västerlänningar av sin frihet.
Äter kanske. I Berlin finns mat överallt. Och man äter, överallt. Im U-bahn, im Straassse, über alles.
Essen, essen, essen.
Efter klockan midnatt är det lättklädda damer som erbjuder sina tjänster på TV. Är detta frihet.
Eller som i Malmö, en container bara. Att rota i en container, det tycker man är frihet.
I södra Sverige är det sportlov nu. Och snö.
Om man river den fysiska muren, rivs också då alla psykiska murar människor emellan. Jag uppehåller mig mycket vid funderingar om kommunikation.
Nu var tnaken att jag skulle filma ögonblick på ”Potsdamer platz” och ”Alexanderplatz”, men i Bahnhof vid Potzdam finns trevliga små butiker och en gjorde naglar.
Jag har aldrig tyckt att det var någonting för mig men tänkte att det kunde väl vara en trevlig souvenir från Berlin. ibland denna grupp av unga asiater öppnades en ny värld. Kvinnan som tog sig an mina naglar hade små streck placerade övernaglarna och vi pratar nu om nanomillimeter och exakthet. Det var vackert.
Och då fick jag också streck på mina naglar. De är som konstverk. I denn nagelstudio fick man verkligen känna –vi är olika.
Jag kände mig mest som en elefant bland dessa gaseller. Så fingerfärdiga med ett stort mått av koncentration och exakthet.
Det kändes som de tyckte om det de gjorde. Om jag skall fortsätt med detta skulle jag vilja använda kinesisk kallografi som utgångspunkt för nagelkonsten. Att använda tuschpenselns uttryck.
Det kunde man jobba på.
Detta äventyr tog en stund men jag hann med att filma ögonblick från kända platser i Berlin.
Jag hann även till Kreuzberg, Berlins pittoreska område, ” bohemien chic” och fick köpt mitt ullgarn till mina virkade muddar. Man kan inte ha hela vantar när man har så vackra naglar som jag har.
Highligths
Lafayette
Nagelstudion
Kyrkan invid muren
wo bist du? in berlin 5
5
Detta var dagen för byte av hotell. Det skulle var en konferens i hotellet och jag var välkommen att stanna men det kostade det dubbla.
Hur som helst nu bor jag i södra delen av staden. I Malmö surfade jag en del på Berlin, och skulle idag besöka en ung spännande designgrupp, Berlinomat. Och det var ett eget uttryck.
Nu är inte jag någon expert, men i Sverige går trenden mer åt Japan. Gudrun Sjöden har rest i Buthan och Nepal för att hitta nya mönster. Mer färg och organiska former, etnochict. Här i effektiva trygghetssökande Berlinarbetar man medutsökta material och skärningar, gärna i svart och grått.
I love it.
På vägen då jag skulle hämta mitt bagage kom en grupp kindergarten på U-bahn med sina fröknar. Alldeles runda kinder i ansiktet, kavat blick och mede spänd förväntan skulle de på utflykt, eller hade de varit på utflykt . De såg friska och harmoniska ut allihop.
Det var länge sedan jag såg en så homogen barngrupp.
I malmö bodde jag i ”bohemien chic area” och dagmammorna skämdes att ta ut de trötta och okammade barnen. Ingen stad är bättre än sin barnomsorg.
Berlin ist groβ. Men allt är ordnat. Man funderar ju hur i all världen Göteborg och Malmö får hålla på. Stadsdelsreformer. Först trodde jag att det berodde på att det var för stort att administrera en storstad, men Berlin är ett exempel på att det inte är så.
Felet med att allt är så krångligt i Malmö och Göteborg ligger inte i storleken, felet ligger på en psykisk nivå. Man vet inte vad man håller på med helt enkelt, klarar inte av att tänka ut konsekvenser om…
Man har fastnat i ett slags ålderdomlig ”trial-and-error” metod.
Jag kan aldrig tänka mig att man här i Berlin har dessa otaliga omstruktureringar som man har i t ex Göteborg, där kokersketjänster försvinner. Man kan inte ha mat på daghemmen för den försvinner. Det är inte kokerskan som äter eller tar hem den, men det är hon som får gå. Detta kan vara en av anledningarna till att barnen i Sverige inte ser lika friska ut som de tyska barnen.
Och det är en utbildning på tre år på Högskola för att bli förskollärare. I Sverige är daghemmet ett stöd för föräldrarna i situationer som skilsmässa, ett nytt syskon, flytt osv. men om daghemmen fylls upp av outbildad arbetskraft med språksvårigheter finns inte det stödet, tyvärr.
I Berlin andas allting ordning. Vidare trivs jag i områden där det finns en ekonomi och en jämställdhet emellan könen. Jag har lite svårt för det mångkulturella samhället sär grupper skall skapa ett minireservat med hemlandets värderingar och kultur. Jag klarar inte det. Ser det bara som en dålig ursäkt att få förtrycka kvinnan och varför skall jag se detta. Passivt.
Efter att ha släpat min stora väska över hela Berlin checkat in så promenerade jag omkring, köpte lite ”lebensmittel” och tittade på Tv. Jag älskar eurosport och MTV.
Detta var dagen för byte av hotell. Det skulle var en konferens i hotellet och jag var välkommen att stanna men det kostade det dubbla.
Hur som helst nu bor jag i södra delen av staden. I Malmö surfade jag en del på Berlin, och skulle idag besöka en ung spännande designgrupp, Berlinomat. Och det var ett eget uttryck.
Nu är inte jag någon expert, men i Sverige går trenden mer åt Japan. Gudrun Sjöden har rest i Buthan och Nepal för att hitta nya mönster. Mer färg och organiska former, etnochict. Här i effektiva trygghetssökande Berlinarbetar man medutsökta material och skärningar, gärna i svart och grått.
I love it.
På vägen då jag skulle hämta mitt bagage kom en grupp kindergarten på U-bahn med sina fröknar. Alldeles runda kinder i ansiktet, kavat blick och mede spänd förväntan skulle de på utflykt, eller hade de varit på utflykt . De såg friska och harmoniska ut allihop.
Det var länge sedan jag såg en så homogen barngrupp.
I malmö bodde jag i ”bohemien chic area” och dagmammorna skämdes att ta ut de trötta och okammade barnen. Ingen stad är bättre än sin barnomsorg.
Berlin ist groβ. Men allt är ordnat. Man funderar ju hur i all världen Göteborg och Malmö får hålla på. Stadsdelsreformer. Först trodde jag att det berodde på att det var för stort att administrera en storstad, men Berlin är ett exempel på att det inte är så.
Felet med att allt är så krångligt i Malmö och Göteborg ligger inte i storleken, felet ligger på en psykisk nivå. Man vet inte vad man håller på med helt enkelt, klarar inte av att tänka ut konsekvenser om…
Man har fastnat i ett slags ålderdomlig ”trial-and-error” metod.
Jag kan aldrig tänka mig att man här i Berlin har dessa otaliga omstruktureringar som man har i t ex Göteborg, där kokersketjänster försvinner. Man kan inte ha mat på daghemmen för den försvinner. Det är inte kokerskan som äter eller tar hem den, men det är hon som får gå. Detta kan vara en av anledningarna till att barnen i Sverige inte ser lika friska ut som de tyska barnen.
Och det är en utbildning på tre år på Högskola för att bli förskollärare. I Sverige är daghemmet ett stöd för föräldrarna i situationer som skilsmässa, ett nytt syskon, flytt osv. men om daghemmen fylls upp av outbildad arbetskraft med språksvårigheter finns inte det stödet, tyvärr.
I Berlin andas allting ordning. Vidare trivs jag i områden där det finns en ekonomi och en jämställdhet emellan könen. Jag har lite svårt för det mångkulturella samhället sär grupper skall skapa ett minireservat med hemlandets värderingar och kultur. Jag klarar inte det. Ser det bara som en dålig ursäkt att få förtrycka kvinnan och varför skall jag se detta. Passivt.
Efter att ha släpat min stora väska över hela Berlin checkat in så promenerade jag omkring, köpte lite ”lebensmittel” och tittade på Tv. Jag älskar eurosport och MTV.
wo bist du? in Berlin
6
Tordag i Berlin. Dagens uppgift var att besöka et v stadens bibliotek. Men först skulle jag väl besöka Ostbahnhof och se hur de hemlösa bor. De hade ett storthus som en borg, och jag kan tänka mig att det är en kyrklig organisation som ligger bakom. Där dessa människor kan duscha. Å mat pusta ut efter alla strapatser. På borggården fanns husvagnar med eget boende.
Fråga med dessa välgörenhetsinrättningar är om de inte bevarar och legitimerar ett livsmönster. All hemlöshet av vuxna människor bottnar i en protest. All hemlöshet i västerlandet är en bekräftelse på att samhället kan förändras.
I dessa välgörenhetsinrättningar arbetar kvinnor som känner ig värdefulla och är absoluta med att servera kaffe och ta fram handdukar till hemlösa personer.
Det kostar att vara alternativ och ”bohemien chic”.
Detta är stadens pris om man vill ha spektakulär arkitektur. Det kostar.
Nu hade jag tagit fel på Nordbahnhof och Hauptbahnhof så jag kom åter till muren. Frågan är åter igen
Frihet, vad gör man av den?
Och när är tryggheten spöket av svart oro som styr dig.
Jag jämför med den man jag bodde inneboende hos. Han hade två barn hemmaboende, de var ca 25 bägge två. Han arbetade inom vården. När han var ledig festade han med sina polare och det var detta som var livet. Inom vården där han arbetade, intog han sina måltider och visade med all tydlighet att han inte trivdes. Han duschade sällan och hade internetdater med jämna mellanrum, förväntansfulla kvinnor som han lekte med. De två tjugofemåringarna tiggde cigarettpengar och åt vad som fanns i kylskåpet. De spelade dataspel dygnet runt. Det fanns inga jobb.
Var detta friheten?
Till sist kom jag till ett bibliotek och kunde surfa en timme på internet för 50 cent. Det blev ingen utekväll denna torsdag, för de klubbar jag skulle besöka var stängda på torsdagar.
På vägen till biblioteket kom en skolklass som skull åka amma u-bahn. Deras lärare pratade perfekt tyska med sina elever. Jag minns min tid i Göteborgs förorter där kurdiska och persiska barn skulle lära sig svenska med latinamerikansk accent. Det var tider det. Och de fick inte åka skridskor och de fick inte gå i simskola. Det var för jobbigt. Kanske hade dessa barn varit och simmat. I Göteborg har man ofta omstruktureringar där man rensar i personalgruppen, eller i inköpen. Nu var det tvål och toalettpapper som skulle sparas in på. Kokerskorna hade redan försvunnit. Man har lön när man arbetar i svensk barnomsorg, och man har pedagogiska måltider och reducerat pris på träningskort. Svensk barnomsorg är ingen välgörenhetsinrättning, det är en vinstdrivande arbetsplats. Där man lär ut språk bland annat.
Dagen var omvälvande, och man slutar aldrig att förvånas över ekvationen frihet och information. Tysk TV är ingen höjdare beträffande folkbildare, hur den är som opinionsbildare kan jag inte uttala mig om efter en vecka. Det var tomt på biblioteket.
måndag 15 februari 2010
långfärdsbussen passerar....
I långfärdsbussen passerar vi Göteborg. Denna stad där jag bott i tjugo år. Denna stad där snöröjningen är det största problemet av alla.
Och götborgsmodellen
Att göra halva jobbet och betala för hela. Var et inte här en postbil sprängdes. Bilar brann och centralstation bombhotades och polisen kunde inget göra. Var det inte här.
Detta innebär att polis inte kan trygga säkerheten för stadens invånare varken på gator och torg eller i hemmet.
Och denna kvinna som misshandlades till döds på nyårsnatten. Och hur många kvinnor var et inte som misshandlades hemma.
Och polisen har inga pengar. Det finns en logik här, en svår och outgrundlig logik. Staten är inte villig att betala för halva jobbet.
Är det inte så att budgeten läggs utifrån två år gammal statistik och ingen rapporterar för man vet att polisen kan inget.
Och är det inte i Göteborg som försäkringskassa, skola och barnomsorg, vården genomgått en strukturomvandling. Strukturomvandlingen av den offentliga sektorn. Min chef beslutade att jag inte skulle orka den omställningen. Jag var utbränd och fick psykologhjälp. Att var utbränd är inte att var idiot, det är en arbetsrelaterad skada.
I gbg bestod denna omvandling av större resultatenheter, ställde större krav på självständighet och stresstålighet.
Kvaliten var inte intressant.
Men jag undrar efter att studerat hemsidan Göteborg, en sida som jag tror de flesta företagsledare använder i sin studie av ett nytt område. Vilken företagsledare vill etablera sig i ett område där försäkringskassans personal inte kan fylla i blanketter korrekt. Där personalen har en empatisk referensram för utbetalningar. Tycker man inte om, får den personen mindre pengar och information. Jag har påpekat i tio års tid att min ersttning är uträknad på felaktiga siffror. Ingen reaktion. Man ville inte prata.
Vilken företagsledare är intresserad av att etablera ett företag i ett område som inte kan lära grundskoleelever att läsa.
Det är självklart att VOLVO inte kommer att stanna på Torslandaverken. Den infrastrukturella störningen är för stor. Volvos medarbetare är lojala med företaget.
Inom barnomsorgen skulle det ske besparingsåtgärder. Den outbildade personalen som tillsattes fann sparande av servetter och tvål en bra besparing. Man tyckte det hela var löjligt.
Men om det är så löjligt. Starta personalkooperativa daghem.
Detta kände de inte till. Efter halva omvandlingsfasen ansåg personalen att arbetsbördan blivit tyngre, man funderade på strejk.
Budgeten läggs på gammal statistik och har man lekt med siffror och bokstäver så blir belastningen större eftersom man rapporterat stor frånvaro, på lov t ex. personalen skulle vara ledig ,ta komp.
I detta kaos ansåg min chef att jag inte skulle orka. Psykologen och jag förstod varandra , utan ord. Jag var ju så lat och osexig sa den outbildade barnskötaren med invandrarbakgrund, och hade fula kläder.
Detta var göteborg.
Bussen går vidare genom det svenska landskapet.
Och götborgsmodellen
Att göra halva jobbet och betala för hela. Var et inte här en postbil sprängdes. Bilar brann och centralstation bombhotades och polisen kunde inget göra. Var det inte här.
Detta innebär att polis inte kan trygga säkerheten för stadens invånare varken på gator och torg eller i hemmet.
Och denna kvinna som misshandlades till döds på nyårsnatten. Och hur många kvinnor var et inte som misshandlades hemma.
Och polisen har inga pengar. Det finns en logik här, en svår och outgrundlig logik. Staten är inte villig att betala för halva jobbet.
Är det inte så att budgeten läggs utifrån två år gammal statistik och ingen rapporterar för man vet att polisen kan inget.
Och är det inte i Göteborg som försäkringskassa, skola och barnomsorg, vården genomgått en strukturomvandling. Strukturomvandlingen av den offentliga sektorn. Min chef beslutade att jag inte skulle orka den omställningen. Jag var utbränd och fick psykologhjälp. Att var utbränd är inte att var idiot, det är en arbetsrelaterad skada.
I gbg bestod denna omvandling av större resultatenheter, ställde större krav på självständighet och stresstålighet.
Kvaliten var inte intressant.
Men jag undrar efter att studerat hemsidan Göteborg, en sida som jag tror de flesta företagsledare använder i sin studie av ett nytt område. Vilken företagsledare vill etablera sig i ett område där försäkringskassans personal inte kan fylla i blanketter korrekt. Där personalen har en empatisk referensram för utbetalningar. Tycker man inte om, får den personen mindre pengar och information. Jag har påpekat i tio års tid att min ersttning är uträknad på felaktiga siffror. Ingen reaktion. Man ville inte prata.
Vilken företagsledare är intresserad av att etablera ett företag i ett område som inte kan lära grundskoleelever att läsa.
Det är självklart att VOLVO inte kommer att stanna på Torslandaverken. Den infrastrukturella störningen är för stor. Volvos medarbetare är lojala med företaget.
Inom barnomsorgen skulle det ske besparingsåtgärder. Den outbildade personalen som tillsattes fann sparande av servetter och tvål en bra besparing. Man tyckte det hela var löjligt.
Men om det är så löjligt. Starta personalkooperativa daghem.
Detta kände de inte till. Efter halva omvandlingsfasen ansåg personalen att arbetsbördan blivit tyngre, man funderade på strejk.
Budgeten läggs på gammal statistik och har man lekt med siffror och bokstäver så blir belastningen större eftersom man rapporterat stor frånvaro, på lov t ex. personalen skulle vara ledig ,ta komp.
I detta kaos ansåg min chef att jag inte skulle orka. Psykologen och jag förstod varandra , utan ord. Jag var ju så lat och osexig sa den outbildade barnskötaren med invandrarbakgrund, och hade fula kläder.
Detta var göteborg.
Bussen går vidare genom det svenska landskapet.
onsdag 3 februari 2010
projekt kommunikation linje 1 -7
Inledning
Nu är ju inte jag en person som är satt till denna värld för att klappa katter, hundar och små barn på huvudet. Mitt uppdrag är att ifrågasätta och bekämpa fördomar.
Stora ord, javisst.
I denna övning om kommunikation är utmaningarna många. Att använda bloggverktyget i löpande text, innebär att skriva baklänges nedifrån och upp. Vilket ger innehållet och form en ny dimension. Vanligen brukar jag plantera för att blomma ut i senare delar men här blir det tvärtom, spännande
Att gå händelserna i förväg, inspirerande och utmanande om man betänker att form och innehåll skall harmoniera och ge en balans till mötet, kommunikationen mellan skribent och läsare.
Den psykiska kommunikationen, symboliseras av den fysiska kommunikationen i staden som jag skrivandets stund mer ser som containers med värderingar, tyckande, åsikter, trender.
Den psykiska kommunikationen kan konkretiseras i containers.
Dessa psykiska containers är ur vilka invånarna hämtar sina handlingar, inspiration och beroende.
De psykiska containers är produkter av tid och miljö.
Problemet blir om man inte kan klockan eller inte kan läsa kartan.
Om kommunikation får leva i sin tid och miljö skall inga konfrontationer ske, utan utveckling och samförstånd skall råda.
Bakåtstävare och eftersläntrare blir i denna kommunikation energikrävande.
Kollektivtrafikernas linjerna skall ses som fragment, obearbetade skisser eller graffitimålningar som mer är ett uttryck för ”in the mood” än arbetade noveller.
Återkopplingen till resan visar på en rörlighet, dessa fragment gestaltar de attityder som blir giftermålet mellan de psykiska containers och individernas användande – users.
I en ytterligare dimension hamnar man i en värld av dataspråk:
Tänk:-databas, pather, user, network
Och mitt råd till läsaren är
- Lär dig läsa, det är mitt råd och då menar jag läsa. På raderna, mellan raderna, läs författarens intention, läs redskapet/ boken, bloggen eller artikeln, läs tiden, läslivslängden, tolka informationen.
Nu är ju inte jag en person som är satt till denna värld för att klappa katter, hundar och små barn på huvudet. Mitt uppdrag är att ifrågasätta och bekämpa fördomar.
Stora ord, javisst.
I denna övning om kommunikation är utmaningarna många. Att använda bloggverktyget i löpande text, innebär att skriva baklänges nedifrån och upp. Vilket ger innehållet och form en ny dimension. Vanligen brukar jag plantera för att blomma ut i senare delar men här blir det tvärtom, spännande
Att gå händelserna i förväg, inspirerande och utmanande om man betänker att form och innehåll skall harmoniera och ge en balans till mötet, kommunikationen mellan skribent och läsare.
Den psykiska kommunikationen, symboliseras av den fysiska kommunikationen i staden som jag skrivandets stund mer ser som containers med värderingar, tyckande, åsikter, trender.
Den psykiska kommunikationen kan konkretiseras i containers.
Dessa psykiska containers är ur vilka invånarna hämtar sina handlingar, inspiration och beroende.
De psykiska containers är produkter av tid och miljö.
Problemet blir om man inte kan klockan eller inte kan läsa kartan.
Om kommunikation får leva i sin tid och miljö skall inga konfrontationer ske, utan utveckling och samförstånd skall råda.
Bakåtstävare och eftersläntrare blir i denna kommunikation energikrävande.
Kollektivtrafikernas linjerna skall ses som fragment, obearbetade skisser eller graffitimålningar som mer är ett uttryck för ”in the mood” än arbetade noveller.
Återkopplingen till resan visar på en rörlighet, dessa fragment gestaltar de attityder som blir giftermålet mellan de psykiska containers och individernas användande – users.
I en ytterligare dimension hamnar man i en värld av dataspråk:
Tänk:-databas, pather, user, network
Och mitt råd till läsaren är
- Lär dig läsa, det är mitt råd och då menar jag läsa. På raderna, mellan raderna, läs författarens intention, läs redskapet/ boken, bloggen eller artikeln, läs tiden, läslivslängden, tolka informationen.
linje 1
Linje 1
I stadens kollektivtrafik finns sju linjer som utgör stadens kollektivnät. Under de resans gång tänker man. Man minns, man planerar, man analyserar och tiden och rummet blir föränderligt. En lite tid av rörelse i intellekt och i stadens offentliga rum. Det finns hemliga rum i staden, förbjudna rum dit tanken smyger och det finns stängda rum där fantasin är gränsen.
När linje två passerar tandläkarhögskolan minns jag med fasa de besök jag försökte göra för ett antal år sedan.
En häxjakt.
Man får hoppas att de uppskattar den hjälp de fått.
Att de inspireras av de amerikanska designers som syr upp kostymer i olika material, för att få visa upp. Man behöver utklädningskläder när man improviserar i rollspelet.
Att de motiv som barn och ungdomar klottrat utanför utgör kulisser till de improvisationerna med särbehandling och brist på utbildning utgör ingredienser.
Motiven har form av olika kastrationsscener och de hela är tämligen bizzart, men man förstår att skolan inte är populär.
Hela vistelsen i dessa lokaler gjorde mig bara mer övertygad om att det verkligen finns klyftor i samhället där intelligens är klassrelaterat. Det finns en intellektuell underklass.
För ett ögonblick far jordbävningen i Haiti genom hjärnan. Jag råkade fråga om papperslösa flyktingars rätt till tandvård. Detta för att det var en ”het potatis” i tidningar. Och jag vet att dessa människor inte läser dagstidningar, inte efter det svar jag fick.
Denna människa fylld av sin egen förträfflighet, förstod inte fråga. Hon visste uppenbarligen inte vad jag pratade om.
Jag skulle inte vilja möta denna uppenbarelse efter en jordbävningsolycka. Hon var som ett efterskalv av malplacerad humor. Bredvid fanns ett daghem och en skola, samtidigt som grannen bredvid läste en tidning. På förstasidan beskrevs en tragisk misshandel med dödlig utgång av en ung kvinna .
Miljonprogrammet har än en gång visat sin otillräcklig att förvara det mångkulturella tendenserna.
Där kultur och tradition kastats dit av individer utan hänsyn till tid och rum.
Jag känner inte denna kvinna eller hennes familj.
Men minns en annan ung flickvän till en dubbelt så gammal pojkvän . Hon arbetslös och han vikarierade på daghemmet och hon var en flitig gäst. Ganska störande faktiskt. Det var trasiga pennor som skulle kontrolleras på personaltoaletten, det var f.d som skulle titta på när barnen åt lunch.
Det finns läroplaner, arbetsbeskrivningar och arbetsplaner för all kommunal verksamhet även inom miljonprogrammets ram. Jag vet ingen arbetsplats med seriös personal som tillåter gäster.
Det var störande.
Kvinnan hade misshandlats nattetid på väg hem från en fest. Han promenerade ensam.
Det var nyårsafton. hon var inte den enda kvinnan som misshandlades den natten, tro mig.
Inom hemmets väggar. det privata rummet, av kulturell tradition.
Jag vet kvinnor i detta område som vid skilsmässan från den unga mannen, får rådet att leva singel.
- Om jag ser dig med någon annan, svara jag inte för vad jag gör.
Om kvinnan trotsar vidtas åtgärder. Det finns alltid ”spejare” som rapporterar.
En häxjakt i modern tid.
Jag vet inte vad som orsakade åtgärden för den unga kvinnan, men hon var på fest, skulle flytta till en annan stad, pröva sina vingar.
Tanken vandrar sin egen väg.
Kickers, ett ungdomsgäng med kvinnliga förtecken. Ett kvinnogäng med svarta jackor och blont hår som svurit lojalitet mot varandra.
De skall stötta varandra i livets svåra stund. Om de besökte olika miljöer och släppte sin hårda attityd så skulle allt gå mycket lättare.
Det var du och jag mot världen, sjunger en göteborgssångare. Det kunde vara till dem. En fruktansvärd attityd, barn av sin tid och av sitt rum. Dessa kvinnor har aldrig varit utanför bostadsområdets gräns. jag vet, alla vet.
”Det kanske är dags att grilla marshmallows på en blondins hjärna”.
Tankarna vandrar som svart spöken efter hundåren i förorten. Häxjakter på homosexuella,politiskt aktiva och andra starka åsikter.
Varför och hur de uppstår. De är en produkt av tristess, trubbelmakare och passivitet. Isolering från övrig debatt, kultur och religion.
Vem skall bryta mönstret.
De politiker som är tillsatta enligt stadsdelsmodellen, fungerar inte. De är barn av sin tid och är för involverade.
”Alltid retar det nån”
Vi är bara människor, bara lite mer maktgalna , lite mer för mycket kanske.
Men det hjälper inte de unga kvinnor som inte kan starta nya relationer pga kulturell tradition annorstädes.
Jag tro det kallas hedersrelaterat våld. Hedersmord kanske, jag vet inte, ingen vet.
I stadens kollektivtrafik finns sju linjer som utgör stadens kollektivnät. Under de resans gång tänker man. Man minns, man planerar, man analyserar och tiden och rummet blir föränderligt. En lite tid av rörelse i intellekt och i stadens offentliga rum. Det finns hemliga rum i staden, förbjudna rum dit tanken smyger och det finns stängda rum där fantasin är gränsen.
När linje två passerar tandläkarhögskolan minns jag med fasa de besök jag försökte göra för ett antal år sedan.
En häxjakt.
Man får hoppas att de uppskattar den hjälp de fått.
Att de inspireras av de amerikanska designers som syr upp kostymer i olika material, för att få visa upp. Man behöver utklädningskläder när man improviserar i rollspelet.
Att de motiv som barn och ungdomar klottrat utanför utgör kulisser till de improvisationerna med särbehandling och brist på utbildning utgör ingredienser.
Motiven har form av olika kastrationsscener och de hela är tämligen bizzart, men man förstår att skolan inte är populär.
Hela vistelsen i dessa lokaler gjorde mig bara mer övertygad om att det verkligen finns klyftor i samhället där intelligens är klassrelaterat. Det finns en intellektuell underklass.
För ett ögonblick far jordbävningen i Haiti genom hjärnan. Jag råkade fråga om papperslösa flyktingars rätt till tandvård. Detta för att det var en ”het potatis” i tidningar. Och jag vet att dessa människor inte läser dagstidningar, inte efter det svar jag fick.
Denna människa fylld av sin egen förträfflighet, förstod inte fråga. Hon visste uppenbarligen inte vad jag pratade om.
Jag skulle inte vilja möta denna uppenbarelse efter en jordbävningsolycka. Hon var som ett efterskalv av malplacerad humor. Bredvid fanns ett daghem och en skola, samtidigt som grannen bredvid läste en tidning. På förstasidan beskrevs en tragisk misshandel med dödlig utgång av en ung kvinna .
Miljonprogrammet har än en gång visat sin otillräcklig att förvara det mångkulturella tendenserna.
Där kultur och tradition kastats dit av individer utan hänsyn till tid och rum.
Jag känner inte denna kvinna eller hennes familj.
Men minns en annan ung flickvän till en dubbelt så gammal pojkvän . Hon arbetslös och han vikarierade på daghemmet och hon var en flitig gäst. Ganska störande faktiskt. Det var trasiga pennor som skulle kontrolleras på personaltoaletten, det var f.d som skulle titta på när barnen åt lunch.
Det finns läroplaner, arbetsbeskrivningar och arbetsplaner för all kommunal verksamhet även inom miljonprogrammets ram. Jag vet ingen arbetsplats med seriös personal som tillåter gäster.
Det var störande.
Kvinnan hade misshandlats nattetid på väg hem från en fest. Han promenerade ensam.
Det var nyårsafton. hon var inte den enda kvinnan som misshandlades den natten, tro mig.
Inom hemmets väggar. det privata rummet, av kulturell tradition.
Jag vet kvinnor i detta område som vid skilsmässan från den unga mannen, får rådet att leva singel.
- Om jag ser dig med någon annan, svara jag inte för vad jag gör.
Om kvinnan trotsar vidtas åtgärder. Det finns alltid ”spejare” som rapporterar.
En häxjakt i modern tid.
Jag vet inte vad som orsakade åtgärden för den unga kvinnan, men hon var på fest, skulle flytta till en annan stad, pröva sina vingar.
Tanken vandrar sin egen väg.
Kickers, ett ungdomsgäng med kvinnliga förtecken. Ett kvinnogäng med svarta jackor och blont hår som svurit lojalitet mot varandra.
De skall stötta varandra i livets svåra stund. Om de besökte olika miljöer och släppte sin hårda attityd så skulle allt gå mycket lättare.
Det var du och jag mot världen, sjunger en göteborgssångare. Det kunde vara till dem. En fruktansvärd attityd, barn av sin tid och av sitt rum. Dessa kvinnor har aldrig varit utanför bostadsområdets gräns. jag vet, alla vet.
”Det kanske är dags att grilla marshmallows på en blondins hjärna”.
Tankarna vandrar som svart spöken efter hundåren i förorten. Häxjakter på homosexuella,politiskt aktiva och andra starka åsikter.
Varför och hur de uppstår. De är en produkt av tristess, trubbelmakare och passivitet. Isolering från övrig debatt, kultur och religion.
Vem skall bryta mönstret.
De politiker som är tillsatta enligt stadsdelsmodellen, fungerar inte. De är barn av sin tid och är för involverade.
”Alltid retar det nån”
Vi är bara människor, bara lite mer maktgalna , lite mer för mycket kanske.
Men det hjälper inte de unga kvinnor som inte kan starta nya relationer pga kulturell tradition annorstädes.
Jag tro det kallas hedersrelaterat våld. Hedersmord kanske, jag vet inte, ingen vet.
linje 2
I stadens kollektivtrafik finns sju linjer.
Linje tå passerar universitetet, och då måste jag fundera lite på detta. Från universitetets håll menar man att man är så global med utbytesstudenter och interagerar internationellt, men jag vet inte. Samtidigt läser jag Maria bäckmans bok ” miljonsvennar” som knivskarptbeskriver miljonpragrammets bakvatten med stark samhällskritik.
Blonderade bimbos.
Dessa förortskvinnor sm blonderar sitt hår och får barn tidigt. Relationen tar slut och nästa ch nästa, med barn i alla. Efter den obligatoriska grundskolan var det inte tal om att studera vidare. Hon var skoltrött och ville ägna sig åt sin pojkvän. Bli hembiträde på heltid.
Dåligt med pengar och barn som inskränker frihet och möjlighet till rörelse. hon går i förorten med barnvagnen, helt isolerad från övrig samhällsdebatt, kulturdebatt och politisk debatt. Hon underkastar sig hans intressen, hans tyckande osv.
Tills det tar slut, också nästa.
Den blonderade bimbon.
Man har skapat en intellektuell underklass.
I detta land med lagstiftad jämställdhet mellan könen, föses dessa blonderade bimbos in i ett könsrollsmönster som är en förvrängd syn av det mångkulturella samhällets könsdebatt.de invandrande männen har sin ide om kvinnans roll. Den svenska outbildade arbetaren , produkt av förortsskolans grundkoleprogram har sin ide om kvinnans roll, och den är tämlige annorlunda än övriga världens, tro mig.
Vilken normalbegåvad skulle uppfostra fem barn i en trerummare med det argumentet att få vara hemma med barnen.
Hemmafru.
Utan dagstidning, och TV:n ockuperas av barnprogram. Den blonderade bimbon, somkämpar för kärleken.
I denna begränsade miljö skapas en bitterhet, en jargong som jag hittar hos parkbänksalkoholisten. Grov, hänsynslös, klumpig och onyanserad.
Dessa parkbänksblondiner från förorten så blonda, så utanför.
Kommunikation, oavsett om den är fysisk eller psykisk sker genom kunskap, lyhördhet och en ,just kommunikation medmotparten och interaktion medomgivningen. Om detta inte fungerar blir det konfrontation, skilsmässa eller kulturkrock.
Vem kan begära att dessa kvinnor som aldrig varit å fjällsemester eller språkresa, som hela sitt vuxna liv anpassat sig till en kvinnoroll skapad av och för just förorten.
De är inte på universitetet.
Inga antidepressiva medel i världen kan få dessa kvinnor att sitta still i två timmar som en föreläsning kräver.
Bäckman beskriver vidare i ”miljonsvennar” den laglöshet som härskar i detta det mångkulturella samhälle där regler skapas utifrån dagsformen. Olika pappor har olika regler och där omognenhet leder till förvirring.
Ofta slutar det hela i kravall, hemma eller ute.
Och det är som är det är. Det som man funderar på varför har vi lagstadgad jämlikhet i Sverige, när socialkontor, barnavårcentraler, skolor och daghem , legitimerar det som sker, med argment som
Det är så speciellt i förorten
Politiker hämtas ur de egna leden, medargument att
De känner området, de känner människorna.
Och på universitetet har man interaktion av internationell art.
och detta är sjukt roligt.eller?
Linje tå passerar universitetet, och då måste jag fundera lite på detta. Från universitetets håll menar man att man är så global med utbytesstudenter och interagerar internationellt, men jag vet inte. Samtidigt läser jag Maria bäckmans bok ” miljonsvennar” som knivskarptbeskriver miljonpragrammets bakvatten med stark samhällskritik.
Blonderade bimbos.
Dessa förortskvinnor sm blonderar sitt hår och får barn tidigt. Relationen tar slut och nästa ch nästa, med barn i alla. Efter den obligatoriska grundskolan var det inte tal om att studera vidare. Hon var skoltrött och ville ägna sig åt sin pojkvän. Bli hembiträde på heltid.
Dåligt med pengar och barn som inskränker frihet och möjlighet till rörelse. hon går i förorten med barnvagnen, helt isolerad från övrig samhällsdebatt, kulturdebatt och politisk debatt. Hon underkastar sig hans intressen, hans tyckande osv.
Tills det tar slut, också nästa.
Den blonderade bimbon.
Man har skapat en intellektuell underklass.
I detta land med lagstiftad jämställdhet mellan könen, föses dessa blonderade bimbos in i ett könsrollsmönster som är en förvrängd syn av det mångkulturella samhällets könsdebatt.de invandrande männen har sin ide om kvinnans roll. Den svenska outbildade arbetaren , produkt av förortsskolans grundkoleprogram har sin ide om kvinnans roll, och den är tämlige annorlunda än övriga världens, tro mig.
Vilken normalbegåvad skulle uppfostra fem barn i en trerummare med det argumentet att få vara hemma med barnen.
Hemmafru.
Utan dagstidning, och TV:n ockuperas av barnprogram. Den blonderade bimbon, somkämpar för kärleken.
I denna begränsade miljö skapas en bitterhet, en jargong som jag hittar hos parkbänksalkoholisten. Grov, hänsynslös, klumpig och onyanserad.
Dessa parkbänksblondiner från förorten så blonda, så utanför.
Kommunikation, oavsett om den är fysisk eller psykisk sker genom kunskap, lyhördhet och en ,just kommunikation medmotparten och interaktion medomgivningen. Om detta inte fungerar blir det konfrontation, skilsmässa eller kulturkrock.
Vem kan begära att dessa kvinnor som aldrig varit å fjällsemester eller språkresa, som hela sitt vuxna liv anpassat sig till en kvinnoroll skapad av och för just förorten.
De är inte på universitetet.
Inga antidepressiva medel i världen kan få dessa kvinnor att sitta still i två timmar som en föreläsning kräver.
Bäckman beskriver vidare i ”miljonsvennar” den laglöshet som härskar i detta det mångkulturella samhälle där regler skapas utifrån dagsformen. Olika pappor har olika regler och där omognenhet leder till förvirring.
Ofta slutar det hela i kravall, hemma eller ute.
Och det är som är det är. Det som man funderar på varför har vi lagstadgad jämlikhet i Sverige, när socialkontor, barnavårcentraler, skolor och daghem , legitimerar det som sker, med argment som
Det är så speciellt i förorten
Politiker hämtas ur de egna leden, medargument att
De känner området, de känner människorna.
Och på universitetet har man interaktion av internationell art.
och detta är sjukt roligt.eller?
tisdag 2 februari 2010
linje tre
I staden finns sju linjer inom kollektivtrafiken. Detta skall fungera som ett miljövänligt alternativ till den växande biltrafikens avgaser.
I staden måste man visa upp sitt färdbevis annars får man böta.
Under en period var vartenda tågset, buss fullständigt nedklottrat.
Det fanns individer i samhället som bar sin egen betydelse. De skulle på egen hand ta hand om kollektivtrafiken.
Man hade som mål att mellan två hållplatser. Med en spritpenna klottra ned fönster, väggar, säten till oigenkännlighet.
Syftet var att väcka debatt.
Debattens fokus skulle precisera turtäthet, fräschör och kollektivtrafikens räckvidd kapacitet i förhållande till invånarantal och dess utveckling.
Hur var det nu?
Hur gick debatten.
Personligen anser jag detta vara fel väg att gå i en politisk kamp, men förstår spänningen att trotsa. Att vara kriminell för den goda sakens skull.
Tappra hjältar.,
När vi passerar stadens badhus som definitivt inte är en miljövänlig instans, energikrävande och förbrukar sötvattensreserven, men har en effekt på ungdomars idrottsintresse.
Man kan simma, simhoppa eller konstsimma.
Ett sätt att fostra i idrottsföreningens tradition. Och jag anser med följande iakttagelser att badhuset inte fyller den funktion som syftet föreskrev.
Vikarier på vikarier. Insändare på insändare om dålig hygien.
De traditionella språksvårigheterna med invandrad personal.
En grupp äldre motionssimmare som terroriserar motionssimmarnas banor.
Man skall stoppa mitt i banan. Man skall samtal vid kanten. Man skall kissa i vattnet, man skall spänna ut magen och man skall inte duscha innan man går i bassängen.
Jag har simmat sedan jag var fem år. Jag har tagit otaliga barn till simskolan, där simfröken med stjärnstatus lärt alla barn att simma. Hon är en viktig person i barnens liv och hon har 100%-ig framgång. Alla barnen lär sig simma.
Barnen har alla kulörer och olika bakgrund. Även de barn som kommer från ökenländer simmar totalt orädda för vatten. Dessa kloka föräldrar som vet att e bytt världsdel och även om deras barndom inte bestod i skridskoåkning, och simskolor vet de att detta är en verklighet för den andra generationen.
Att se dessa äldre motionssimmare, med sina svinerier är patetiskt, och personalens passivitet i en kommunal förvaltning gör att man helt plötsligt förstår och stöder politikerna som i strukturomvandlingen av offentliga sektorn gör besparingar och minskade budgetar. Helt plötsligt ser man kommunal service som en koloss på lerfötter, man ser samhällets förfall och degenerering. Kommunal service skal fungera som en stabilisator, här skall vissa grundläggande faktorer hållas. Man passar tiden. Man sköter sina uppgifter automatiskt. Man kommunicerar med gäster, brukare och värnar integritet.
Att badhuset blir en privat lekstuga för personalens kamrater är pinsamt.
Att arbeta i en kommunal verksamhet innebär en viss form av mognad och enskilt ansvar. Man lyder under kommunallagen, med tydliga regler om diskriminering och hur man undviker denna patetiska attityd.
Det gäller att kunna läsa. Det finns tydliga arbetsbeskrivningar i all kommunal verksamhet, och man behöver inte ”hjälpa till”.
Personalens skvaller är outhärdligt.
Som besökare med en normalbegåvads kunskap om kommunal verksamhet och miljölagstiftning blir man mållös. Det är så smaklöst.
I staden måste man visa upp sitt färdbevis annars får man böta.
Under en period var vartenda tågset, buss fullständigt nedklottrat.
Det fanns individer i samhället som bar sin egen betydelse. De skulle på egen hand ta hand om kollektivtrafiken.
Man hade som mål att mellan två hållplatser. Med en spritpenna klottra ned fönster, väggar, säten till oigenkännlighet.
Syftet var att väcka debatt.
Debattens fokus skulle precisera turtäthet, fräschör och kollektivtrafikens räckvidd kapacitet i förhållande till invånarantal och dess utveckling.
Hur var det nu?
Hur gick debatten.
Personligen anser jag detta vara fel väg att gå i en politisk kamp, men förstår spänningen att trotsa. Att vara kriminell för den goda sakens skull.
Tappra hjältar.,
När vi passerar stadens badhus som definitivt inte är en miljövänlig instans, energikrävande och förbrukar sötvattensreserven, men har en effekt på ungdomars idrottsintresse.
Man kan simma, simhoppa eller konstsimma.
Ett sätt att fostra i idrottsföreningens tradition. Och jag anser med följande iakttagelser att badhuset inte fyller den funktion som syftet föreskrev.
Vikarier på vikarier. Insändare på insändare om dålig hygien.
De traditionella språksvårigheterna med invandrad personal.
En grupp äldre motionssimmare som terroriserar motionssimmarnas banor.
Man skall stoppa mitt i banan. Man skall samtal vid kanten. Man skall kissa i vattnet, man skall spänna ut magen och man skall inte duscha innan man går i bassängen.
Jag har simmat sedan jag var fem år. Jag har tagit otaliga barn till simskolan, där simfröken med stjärnstatus lärt alla barn att simma. Hon är en viktig person i barnens liv och hon har 100%-ig framgång. Alla barnen lär sig simma.
Barnen har alla kulörer och olika bakgrund. Även de barn som kommer från ökenländer simmar totalt orädda för vatten. Dessa kloka föräldrar som vet att e bytt världsdel och även om deras barndom inte bestod i skridskoåkning, och simskolor vet de att detta är en verklighet för den andra generationen.
Att se dessa äldre motionssimmare, med sina svinerier är patetiskt, och personalens passivitet i en kommunal förvaltning gör att man helt plötsligt förstår och stöder politikerna som i strukturomvandlingen av offentliga sektorn gör besparingar och minskade budgetar. Helt plötsligt ser man kommunal service som en koloss på lerfötter, man ser samhällets förfall och degenerering. Kommunal service skal fungera som en stabilisator, här skall vissa grundläggande faktorer hållas. Man passar tiden. Man sköter sina uppgifter automatiskt. Man kommunicerar med gäster, brukare och värnar integritet.
Att badhuset blir en privat lekstuga för personalens kamrater är pinsamt.
Att arbeta i en kommunal verksamhet innebär en viss form av mognad och enskilt ansvar. Man lyder under kommunallagen, med tydliga regler om diskriminering och hur man undviker denna patetiska attityd.
Det gäller att kunna läsa. Det finns tydliga arbetsbeskrivningar i all kommunal verksamhet, och man behöver inte ”hjälpa till”.
Personalens skvaller är outhärdligt.
Som besökare med en normalbegåvads kunskap om kommunal verksamhet och miljölagstiftning blir man mållös. Det är så smaklöst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)