Linje 4
De kliver på vid bostadsområdets hållplatser.
Det är så tydligt. De är annorlunda, de vill vara annorlunda och har sin identitet i det annorlunde, att var lite egen.
De har sjalar runt håret. De har blonderat hår och långa kjolar, av ull sliten ull. De slitna ullkapporna kommer från andrahandsorteringen och skall verka antifåfängt.
Det blir bara fattigt och lortsverige. Hela attityden av ovårdad arrogans, gör att det vänder sig i magen.
De lever i en lojalitetsbubbla, av att hjälpa varandra, isolerade från den övriga debatten.
Fokus vilar runt en lokal hjälte vars åsikter är avgörande om man är på ute-eller innelistan.
Detta trasproletariat som ger sig själva makten och viljan att göra som man vill. Man står utanför lagen som ett slags reservat.
Man spelar trumma på en gräsmatta under sommarhalvåret. Man mår dåligt. Man har tråkigt.
Det finna en slags kissnödig längtan after att vara alternativ. ”Fronta storstadspulsen”, att vara storstadens stora kroppspulsåder utifrån alla trender, alla värderingar alla nya politiska vapen bör utgå från denna grupp i låga kjolar med trumman på gräsmattan, men det gör inte det. Häar skapas inga nya trender, här blir trenden en postorderkampanj, som landsorten redan nosat på och ansett vara för billig.
Och det är inte dessa trasinlindande romantiska väna spröda kvinnor som håller föreläsningar för flera hundra personer om sitt bostadsområde ur ett socialantropologiskt perspektiv, men de älskar sitt område. De är födda där och man känner varandra och hjälper varandra i livets svåra stund.
Här är det svårt att leva. man mår ofta dåligt. Dåligt med pengar. Oro för pojkvännens vrede.
Och när man mår dåligt går man hem till någon. Ligger på soffan och äter, efter ett par dagar lånar man duschen får nya kläder och vandrar ut i världen, helad.
Efter tre, fyra hållplatser kommer sportiga brudar. Inga sjalar inga kjolar. Det är som livet återvänder efter en utflykt till 1800-talets fiskarhustrur eller paris prostituerade, i industrialismen begynnelse.
Och sjalarna vandrar fram i sitt bostadsområde, kontrollerar och ringer varandra om minsta avvikelse från tristessen. kanske bevakar man sin position. Att rapportera det som sker är en viktig del av vandringen.
Man offrar sig för kollektivet.
När bussen passerar sjalarnas område får chauffören något spänt i anletsdragen. Luften är sämre, rykten och lögnerna fler. Okunskapen som en bottenlös sjö.
Här är anpassad studiegång inte ovanligt. Här tänker man inte man lyder, minsta impuls. Hundar skall gå i koppel inte sant?
Om man skulle härleda detta utifrån en litterärgenre skulle det bli förromantiken. Den heter lite olika i olika länder. I tysklad hette det ”sturm und drang” fokuserade mycket på lidanden, olycklig kärlek, förbuden kärlek mellan äldre kvinna och yngre man> ”den unge Werthers lidande” här är kastrationsångesten ett tydligt inslag i ett steg mot vuxenvärlden, med fasta värden.
-nej, nej, säger Werther jag vill inte bli stor, jag vill leka, leva och söka rosor bland det svåra, det ångestladdade.
I frankrike går man ännu längre. Äldre man rymmer med yngre man och knarkar och super. Men sjalarna har fastnat i en engelsk purtianism. Kastar den slita sjaen av ull runt axlarna och vandrar till torget för att tigga et par apelsiner, köpa lite tomater och ett par potatisar till en enkel måltid med sinälskade.
Vägen till torget är kantad av umbärande. Det råder snöstorm, men hon kämpar, för hans vackra ögons skull.
Att vara tillsammans, att vara hemma, vad mer kan man begära av livet i staden, där linje 4 passerar och busschauffören har ett stramt uttryck och en bekymrad rynka mellan ögonen.
