i staden finns sju kollektiva linjer.
- nummer 7
den sjunde linjen går från centrum ut till gråzonen mellan stad och land.
När man kommer in i denna vagn råder likgiltighet.
de trötta människorna med de trötta frisyrerna tittat inte upp. de river långsamt sönder sina biljetter och släpper dem ned på golvet i vagnen.
någon tänder och släcker en engångstndare och det entoniga ljudet stör inte, provocerar inte. det bara är.
staden är ond, staden är god, staden är
vagnen är på väg till slutstationen och du kan inte låta bli att undra.
vad händer om vagnen inte ta sig upp för backen, om bromsarna släpper och vagnen skenar bakåt?
och krashlandar i en annan vagn.
och alla skadade människor och allt blod och krossat glas.
du tänker på all uppståndelse somskulle ske.
ambulansen och stadens sjukhus.
där man har katastrofberedskap, krisberedskap.
den största katastrofen är väl i så fall personalens hjärnor.
kläder och träskor från 60-talet.
gamla stora element, som samlar damm under de höga dragiga fönstrena.
inget har renoverats sedan 60-talet, och dammet yr kring föttrena när personalen springer i sina träskor, äckligt.
och förlossningstekniker som är ännu äldre. alla följer tidningar och media utom personalen som lever i sin egen lilla bubbla där allt är som det alltid har varit.
det är tryggast så. tryggast för vem?
och hur skall man förklara, och klara den olyckan, det kan man inte.
vagnen knirkar sig upp för backen och klarar det denna gången också. gratistidningarna ligger slängda på golvet, en hund står skakande på de nedskräpiga golvet, hunden står bland pappersflagor efter sönderrivna biljetter.
vagnen åker genom en tunnel och den kvinna som sitter mtt emot svär då telefonen tystnar.
hon kan inte prata i tunneln. kommunikationen är tillfälligt bruten.
vi åker mot likgiltigheten, genom en tunnel som omöjliggör en kommunikation. vi åker kollektivt och detta är en del av stadens kommunikationsnät, det finns andra nät men dtta var ett.
