mina tankar runt östeuropa.
efter att ha vistats i balkanländerna i åtta månader, är jag nu i Italien. Italien med de alternativa pedagogikerna.
montesorri, regio emilia. i östeuropa, om man jämför med sverige, känns allt trögt. många onödiga frågor och den information man får behandlas inte korrekt. man fokuserar hela tiden fel saker. man ställer sig aldrig frågan, vad behöver jag vet? vilken information är viktig för min utveckling, samhällets utveckling osv.
till exempel jag säger:
jag är aldrig sjuk. denna information behandlas med avundsjuka och man skall ändra på detta faktum. så kom vintern, kylan och ingen hade frågat hur klär man sig för att undvika kylan. det enda man fick ut av den informationen var att jag skulle få smutsiga glas, sova i kalla rum osv.
det svenska skolsystemet är uppbyggt av logiska lagar. det kroatiska språkprogrammet är
upp byggt enligt logiska lagar. från det enkla till det avancerade och man behöver all information som ges. så är språket uppbyggt.
och alla dessa kvinnor. spända, med ett spänt drag runt munnen, alltid på sin vakt och alltid med en undertryckt ilska. varför? finns det i familjebilden? hur är relationen mellan man och kvinna, förälder och barn?
och jag ser inte att andra generationen tar sitt ansvar. vilket barn ställer sig upp och försvarar sin mamma, ber sin pappa att dämpa sin förvridna humor därfr att moderna inte är trygg i detta?
dessa kvinnor är otrygga. min uppfattning om familjen i österuropa är att man pratar gärna om sin familj men aldrig till personen. det normala är att man håller kritiken inom familjen och föräldern pratar och visar barnen personligen. det är ett märkligt system att få en tillrättavisning i samhället, för något man gjort i hemmet. för mig handlar der om feghet, konflikträdsla och det är ingenting som jag vill delta i eller veta mer om.
bristfällig information och konflikträdsla präglar relationerna. detta är inte ett samhälle i utveckling, det är stagnation.
