Jag missade bussen till viljandi.
Detta eftersom jag ville smaska på min laxsmörgås utan att sitta på en skakig buss.
Det finns kanske åttio stolar i vänthallen, det vare kanske fem personer i vänthallen, och naturligtvis skall en alkoholiserad man med dålig andedräkt sätta sig bredvid mig. Demonstrativt för att förstöra min måltid.
Klockan 9.00 gick bussen till tartu och detta hände aldrig i balkan men händer alltid i baltikum. Man har ovanligt svårt att förstå sin position i det sociala rummet.
Man tror att man är som liberoreklamen; champs.
Står konstant i vägen. I affären, i bussen.
Hur svårt kan det vara.
Taru kändes bara
oh nej jag har sett det förut. Floden och ett castle. Eu pengar som renoverar och lokala förmågor som utför jobbet.
Mer än tråkigt.
Jag åkte vidare till viljandi och fann det annorlunda. Man hade byggt en modell av castle i musumet så den unga generationen levandegörs sin historia. Trevligt.
Området med trähus var slingrande och typiskt estniskt.
Vi har små pittoreska trähusstäder i sverige också, lite mer välskötta kanske. Men de har samma underhållningsvärde. Folk gillar sin byggnadshistoria.
Man gör gärna utflykter till dessa pittoreska städer, oftast vid kusterna
Smögen, kungshamn, strängnäs etc. sverige har mycket kust.
Sen en buss hem. Intressant att se estniska trähus i olika grader av förfall eller uppbyggnad. Solen sken.
Tartu däremot hade fått ny prenumeration på spray. De var wc-fresch, tårgas eller vad är det de vräker på sig.
Förväntar sig dessa medelålders kvinnor och män, kraftigt överviktiga att någon skall förgripa sig.
Man antastar inte fattiga eller fula människor.så tartuborna kan lugnt promenera till sin ruin längs floden. Det är dem väl unt.
De har betalat skall i halva sitt liv.
