torsdag 6 maj 2010

ljubliana en stad i Slovenien inom Europeiska unionen

Sa var det dags for  sclagerfestivalrn, I sverige är detta forknippat med en debatt om plotslig spädbarnsdod. Men den tycker jag är trakig sa jag skriver om annat istället.

Man brukar definiera kulturbegreppet I ett ekonomiskt och politiskt perspektiv, samt satt det I tid och rum. Skall man vara med I EU bor man ha ordendligt pa fotterna I debate, lite mer an skitiga converse. Det kan handa att det regnar.

Nu vet jag varfor jag ar sa arg här I Ljubljana. Det var exakt samma känsla som I Goteborg.
Det var när jag I osregnet gick upp till ljublijana castle, och blev omkord av sightseeingtaget.
Da tänker jag sa här.
Vem har rätt til staden, vem har rätt till kulturen?  tänk en ung mamma I ett av ljublianas ytteromraden med sitt forsta barn, man och lägenhet.
Det ar mycket nytt och vad gor hon om hon far en dag over.
Gar hon upp en timme tidigare packar utflyktskorgen, baxar upp barnvagnen de tre stegen pa bussen in till centar.
Där hon anyo baxar upp barnvagnen pa sightseeingtaget for att val uppe lyfta omkring barnvagen I alla trappor.
Hon gor det inte.  hon besoker inte castle.
Packar hon utflyktskorgen for att baxa upp barnvagnen de tio stegen till moderna galleria, betala fem euro for att se klicheer av mansrollen och en femtiotalsarkitektur, som fanns langt fore hennes tid.
det var en dalig utställning. En snedvriden bild av en tid.
Vem har rätt till staden, vem har rätt till kulturen?.
Väl uppe vid slottet var det dimma sa den underbara utsikten forsvann.
Och hade det inte varit en skolklass där med regnskor, paraplyer och jackor som engagerat tog del av kulturen hade Ljubljana begavats med en ruin.

Ett besok pa ett av stadens underbara cafeer räddade dagen. Servitrisen var underbar, som vanligt.
Hon foreslog att jag skulle aka till kusten och nämnde piran och nagra grottor.
Och for tolv euro kunde jag nästa dag 6.30 bege mig till havet.
En bussresa genom det slovenska landskapet I Gryningen, med dimmoln som älvor I bergen.
Väl framme blev det mycket bat.  Jag promenerade längs strandpromenaden och staden med dess ringmur, ja det var trevligt.
Narheten till italien gjorde influenserna tydliga I arkitektur och mat. Forst iteliensk glass.
Oh boy oh boy oh boy, det fanns cola glass.
Sedan fick man promenera runt litegrann och sa hade jag taäkt äta pizza eftersom det var nästan italien men, det blev inte sa.
Det blev en fisk och skaldjursrestaurang.
Pavel eller palev vid strandpromenaden.musslor, eller scallops.
Jag tänkte att jag skulle sitta pa glasverandan, med regntunga skyar och titta ut där hav moter himmel I adriatiska arkepelagen och äta musslor gratinerade med vitlok, men fick pilgrimsmusslor och ett slovenskt vitt vin och närproducerade oliver med varmt brod.
Och havet, en dramatisk himmel.
Nar jag kopte biljetten dagen innan angrade jag nästan att jag kopt den. Jag tankte att det blir en favorit I repris av split. Men det blev Bretagne istället.
Det finns turism I costa del sol, spanien och det finns turism Bretagne I norra frankrike och det ar sa olika som man tänka sig.
Om jag bodde I Ljubljana skulle jag mycket väl pressa in familjen I Yuggon en sondag ,aka genom det slovenska landskapet for att äta mat, kombinerat med ett besok I grottorna for den yngre generationen, och da tänker jag inte pa barnen.
Detta skulle var en del I min kulturimperialism for att fostra dugliga slovensk medborgare. indoktrinering. alla har ju rätt att vara hjärntvättade, det finns ju ingen lag mot asiktsregistrering eller?

Och alla skulle älska det.
Efter besoket pa restaurangen skulle jag nu ta bussen till Portoros som enligt reklamen ar en turistort. Men inte kan väl slovener festa?

 
Och se limosiner, casinon, tennisbanor, simabssang, och katamaran.
Wawfaktor.

Staden ar inget mer an sitt kollektiva trafiknät och I portoros hade man täckning. Varenda gata skulle passeras under färden. Inte mer än trettio meter till bussen jag lovar. Och inte detta focus pa bilar som I andra städer.det fanns bilar men inte overallt.


Och sen akte jag bussen till Ljubljana, och tankte pa Goteborg.
Nar jag som nybliven mamma skulle aka sparvagn I denna kommunikativt efterblivna stad.  sa trogt.
Tre trappsteg for att ta sig upp plus att det var en stolpe i mitten sa tvillingvagnar kunde det inte bli tal om. Goteborg är en till ytan stor stad och man är beroende av sparvagn som forälder.
Goteborgare ar kollektiva varelser, sa skaffar en barn skaffar alla barn och nu var det en tid av pappaledighet, och dessa man bar och kankade sina barnvagnar pa de mest underliga platser, sightseeingtag, sightseeingbatar, overallt och se.

en ny kollektivtrafik blev till. Cafeer, affarer, trappor.


Nar jag kopte min bussbiljett stod en grupp unga män pa stationen. rag dolls, med dreads och bylsiga kläder och dessa dolls kommer att skaffa barn tidigt, deras flickvanner älska dem. De känner ingen konflikt I att deras flickvän har en politisk asikt, de känner inte att de forlorar sin manlighet for att de tar hand om sitt barn.
I min generation, skilsmässor, svartsjuka, bonus barn och relationsstorningar ar detta produkt av det vimset.
De ar bra, bara.
Hur det var pa museet. Etnografiska hade en skulpturutställning där barbiedockan som ideal for kvinnokroppen inte fanns. Det var helt andra uttryck.

er själ. Galleriet var pinsamt. Om jag skulle arbeta med klicheer, skräpkultur och sterotyper inom genusdebatten sa skulle jag vara tydlig.

Jag skulle definiera kulturbegreppet, och definiera malgruppen.
Den unga modern har ingen referens till de mansbilder soim visades upp, hon ar for ung.
Hon har Inga referenser till femtiotalets kvinnoideal. Hon ar I en ny fas I livet och fattar att man maste avsta fran vissa impulser, kanske nagot att tänka pa for ljublianas självutnamnda kulturelit.


Skulle jag arrangera en utställning med tema genus skulle jag använda amerikanska lastbilars motivlackeringar. Dar frodas kvinnoforakt, tendenser, konsroller och varderingar. kvinnans plats och mannens plats.

Da skulle det bli debatt. Och till och med den unga modern skulle baxa upp barnvagnen de tio stegen for att delta.
Om man fortsätter kulturtemat. Anta att den unga modern efter besoket I casle promenerar runt I omradet vid dragon bridge, koper hon en designad slips for 45 euro for att pigga upp sin make, eller koper hon en frukostkopp for 15 euro , en rod med vita prickar for sitt eget morgoncava.?
Vem har ratt till staden, vem har ratt tioll kultur?
Därfor blev jag arg.
Nar samhället bygger in konflikter I samhällsstrukturen genom att bilda en elit, klubben for inbordes beundran och ett proletariet. De kulturlosa. De andra.
En stad ar inte mer an sitt kollektiva trafiknat, det gäller att catch the bus.eller?