det är en fråga om tempo.
denna eviga friktion. i det lilla baltikum är allt så långsamt. här finns inga miljonstäder, här finns inga kollektiv, här
finns tid. man har tid att sitta i parken på en bänk en lördageftermiddag. man har tid, det händer inte så mycket.
i Zagreb, belgrad är hyrorna dyra. man delar lägenhet och eftersom storstadspulsen är hög gäller det att organisera.
dusch, tvättmaskin för att detta inte skall inkräkta på fritid och yrke.
kanske har man två jobb, kanske kombinerar man yrke och studier. det händer mycket i storstaden och man vill gärna vara med.
detta ställer höga krav på friktionsfrihet, anpassning.
att åka spårvagn i Zagreb är inte påfrestande. folk går av och folk går på, inget krångel.
man stämplar sin biljett. på trottoaren går man till höger vilket gör att man undviker konfrontation.
man gör det man ska, ööööö.
det är en fråga om tempo. efter att ha rest i miljonstäder med ett högt tempo och ett stort utbud av aktiviteter verkar
baltikums städer tämligen små, långsamma.
beroende på den tidigare erfarenheten.efter att ha levt i städer där hyrorna är dyra, och vänner delar lägenhet, livsyta
verkar baltikums erfarenheter lite egoistiska.
i den stora staden med ekonomiska gemenskaper, man delar köksbord, tvättmaskin, tvapparat med ett minimum av friktion.
man vet sin position i det sociala rummet.
det är självständiga individer med en mängd åtagande, aktiviteter, jobb, studier och vänner.
man ägnar sig inte åt att stoppa upp livsmedelskön i affären, bara för att få uppmärksamhet.
man har klivit ur bubblan av jagsökandet. detta sker i den biologiska åldern av två år.
efter att ha upplevt båda leverne. högt livstempo och lågt tempo kopplat till självständighet respektive identitet genom
kollektivet föredrar jag miljonstäerna. även om avstånden är stora och det är dyrare, det är mer mänskligt.
att stoppa upp i livsmedelsaffären, kassakön bara för att retas. för billigt. man blir bara tjock. för mycket friktion.
