I nynäshamn dök en grupp göteborgare upp. Kavat och frejdig och med en tolerant attityd smaskade de glass och konsumerade upplevelser. I sin lilla båt huserade de och enligt göteborgsk, folklig båtmaner var allt på sned och tio centimeter diff. Som vanligt.
Det finns en politisk elit i göteborg, arbetare som luttrade ser utvecklingen skrida fram och åter.
De besöker förortens karneval och ser de kläder och varor som tillverkats i barn fabriker, som innehåller förbjudna ämnen och som marknadsförsäljarna använder för att ”kolla läget”.
Och förortens barn dansar sin hemlands danser visserligen förvanskade till oigenkännlighet, men de har gjort något.
Mitt första möte med förorten var att man gått in i min lägenhet, låsta lägenhet och kolla läget. Min trygghetszon var kränkt, och det kan inte accepteras.
Med omdömet som översexuell och alkoholiserad lämnade jag denna stad. Denna stad där man utan betänkligheter vrålar sin barnuppfostran från balkongen. Man vrålar från balkongen, hot , tillsägelser och utdelar bestraffningar till barnen, högt och ljudligt .
Nu var de i nynäshamn och på sjön använder man de små bokstävernas språk. Men inte dessa kavata och folkliga representanter, med båten förtöjd på end. Seglet hade rasat ur masten men man var vital. Man utdelade sin vånda på hög volym och nynäshamnbon gick med sänkt huvud därifrån.
Det finns vissa regler på sjön. Till frukost erbjöds kaffe, glass, eller uppvärmt pulvermos ur en odiskad kantin i hamnkiosken.
Det var inte acceptabelt.
Och de bofastas båtar låg oklanderligt förtöjda. De bofastas trädgårdar var pedantskötta och husen var målade, eller rappade.
Jag är demideckare…
Det var inte acceptabelt.
