när man anländer till riga två år efter första besöket.
2010 ser man en uppåtgående trend. det finns infrastrukturella problem, och det finns en optimism och framtidstro för detta lilleputtland med ett eget språk och en egen valuta. man renoverar sina slott för att göra konferens hotell med eus bistånd.
man ser välklädda barn och tåg, bussar, spårvagnar är välskötta. man har tydligen en attityd av aktsamhet för gemensam egendom. en god egenskap.
man ställer sig frågan. tar man för givet att lettländaren alltid tar hand om sitt eget beteende, eller belönas denna ordning samhet, uppmärksammas denna ordentlighet, av att vara aktsam om gemensamma ting. lekplatser, busshållplatser osv. det är självklart att detta är en ekonomisk vinst.
två år senare kommer jag tillbaka. jag har läst le figaro och förstår att allt inte är som det ska.
och ser människor klädda i begagnade kläder av icke politiskt korrekt ursprung. att lettländaren inte är en fashionista men man har tidigare varit intresserad av linjer, snitt och funktion. detta av speglar sig även i inredningen i offentlig miljö. men inte nu. barnarbete och farliga färgningsprocesser i kläder från åttiotalet uppsydda i något asiatiskt land och vi anar.
vi anar att likätarna har anlänt. troligen från sverige. där man kämpat för rättvisa i egenskap av politisk flykting. man har muddrat välgörenhetscontainrar och sålt av restlager i lettland. likt en frälsare hjälper man varandra- i rättvisans namn. dessa likätare som grillar en lettiska korven på skeletten från de omkomna indianbarnen. efter explosionen i naturgasutvinningen i nationella regi. man har tagit över. skelettdelarna av de inrasade gruvorterna där stöttorna var ruttna och barnen dog. är detta rättvisa.
man kom som politisk flykting till sverige och har väl inte riktigt gjort sig ett namn, man kämpar för rättvisa. ett manligt privilegiesystem där kvinnan är ett hembiträde och barnen är tysta och uppmärksamma.
och de stulna containerkläderna säljs på svarta marknaden för en billig penning, totalt avsaknad för världens ögon.
jag mår illa när jag ser dessa kläder. det är osmakligt och jag kommer aldrig att återvända hit.
vi lever i en tid av internet, facebook, tv och tidningar. det åligger alla som deltar i demokratier och fria marknaden att hålla sig informerad.
och vad händer när raggsockorna och pärlhalsbanden inte blir sålda eftersom man har turistbojkott. var tar man vägen när den lettiska plånboken tryter. tillsverige kan man inte återvända. det är en ny regim där.
jag ska till milano. jag har varit där förr. förföljdes av lettiska man var orolig för fyra meter linnetyg som jag köpt helt lagligt i affärer i estland, lettland och baltikum. det var som jag stulit kronjuvelerna.
dörren är stängd. inför arabiska invandrare som ägde hotellet spelar man upp en scen som världen sällan har skådat. och detta är inte okej. arabvärlden har sin egyptiska bomull, har sitt kapital och har sina informationskällor och detta bör man hålla i minnet.
likätarna kämpar för rättvisa. och informerar det lettiska folket om de oförätter som begåtts i sverige.
och man stjäl garn, man använder mitt enkelrum som rökrum, man vet inte vad schengenavtalet innebär men man vet var jag förvarar mina hygienartiklar och drar sig inte för att stjäla av kakan. man kämpar för rättvisa. och att se letter spela gatuteater, en slags modellteater i dessa kläder, är mer än pinsamt. jag har mina storebröder. de är med mig överallt. de håller min hjärna klar, antändigt klädd och låter mig förstå att det som kommer ur munnen kan ha betydelse för framtiden. man skall vara mycket försiktig i sina uttalanden i främmande land, särskilt om man äter lik.
och när jag ser den familj bestående av man , fru och två okammade barn som vältrar sig i sin egen präktighet. de ska städa hos lettland. bort med homosexuella, kommunister, singelmammor, och intellektuella. fram för en ledigare livsstil, billiga kläder, sluta tvätta sig och inte läsa tidningar. man skall flyta frm och uppleva, vara glad, sjunga och dansa på gator och torg som i latinamerika.
free food och free clothes. och en stor portion fascism. då är man likätare.
