Tio dagar i lettland och två år senare…
Mycket har hänt. Lettisk design med rötter i det konstruktivistiska formspråket har gått in i en återvändsgränd.
I en jämförelse med litauen blir detta mycket tydligt. Litauen har samma ryska influenser men det folkliga uttrycket var starkt och levande, träsnideriet och smidet vilket ger den litauiska designen ett större utrymme i folkets medvetande. De känner sig inte främmande inför de moderna miljöerna då de alltid har inslag från den folkliga kulturen och det finns en dialog mellan formgivare och brukare. Och detta måste anses vara designens uppgift. Att brukaren skall förstå uttrycket.
Riga är en stor stad med många arkiteturer och designlinjer vilket ger en levande och dynamisk värld. Alla barnen trivs i riga.
Men konstruktivismen i lettland har gått in i en återvändsgränd och uttrycket har tystnat.
Extra tydligt blev detta i jurmala. På det fyrstjärniga hotellet ser man en uppiffad förort från warsava eller zagreb. Och de gäster som besökte hotellet kände sig hemma. Man kommer från förorten och känner sig genast hemma. Som hemma men lite större och lite dyrare material. Och här kan man leva sitt semesterliv i full frihet. Träningsoverall och flipflop. Man har tagit över. Man är säker. Man utnyttjar spaanläggningen och får luft under vingarna. Man besöker den uppfräschade enarmade banditen från hemstadens café i det casinot.
Lite mormors tillåtande attityd.
Man känner sig hemmastadd och går in i rollen som erövrare, och ser nedlåtande på personal och andra gäster. De bildas en grupp som anser sig äga stället. Och gränser tänjs och semesterns highlight är att få tips och idéer från de avvikande turisternas resväskor. Man går in i den ryska ockupantens fotspår och ser inte vad man gör. Man är hemma.
Kör och basar med personal och skojar med andra gäster. Det hela ger ett oanständigt intryck. Billigt och ganska töntigt.
Om man hade hängt de flätade ljuskronorna inspirerade av de lettiska håruppsättningarna tillhörande folkdräkterna hade scenariot sett helt annorlunda ut. så snävt formspråk har balkan i baltikum.
Lettländarna blir en minoritet i sitt eget land då inavsionen av polskor och kroater på semester skall lära lettländaren hur den skall leva sitt liv. Man glömmer tvätten över badkaret i det dåligt upplysta badrummet i warsava, man klär upp sig i acetatsiden i en kopierad västerländs festklänning, och man är högljudd. Och åker i en pappersblompyntad bil till casinot för man har höga klackar. Som när mormor är barnvakt. Man ser sig i spegeln och anser sig vara attraktiv. Casino, massage och höga klackar, gränslöst och tillåtanden som när mormor är barnvakt. Som västeuropée känner man sig lite kastad bakåt.
Vi vet att lettlands ekonomiska tillväxt är i en stagnationsfas. Vi vet att valutan inflationeras, och vi ser tecken på stagnation i design, konst och musik.
Och vad händer i Jelgava. Detta eu finansierade projekt att bygga promenadstråk längs floden. Ett stort utbud av rysk arkitektur som är i stort behov av renovering.
Det finns en bristande information och kommunikation i detta lilla land. deisgn och brukare förstår inte varandra. Balkan och baltikum förstår inte varandra, och ekonomin är baserad på en liten förmodligen devalverad valuta. Och om detta vet warsavas och zagrebs respresentanter från förorten ingenting, ty detta visas inte på deras tvskärm.
Vad gjorde jag i jurmala, på det fyrstjärniga hotellet.
Jag rockade med det konstruktivistiska formspråket, tog in folkliga element samt flashade på med en semester t shirt från ed hardy. Recycling.
Nu var det stickningar som jag hade och hade väl en idé om havet, strande därav färgvalet. Hade jag gjort den på lats hade jag inspirerats av skiffergolvet och IKEAlamporna, fast uppiffade.
Nog om detta.
Tyskland. Det nya tyskland , efterkrigstidens tyskland. Den effektiva människan. Den goda medborgaren. Lyssnar på minsta signal från marknaden. Man är effektiv och man arbetar mer än man ska. Man uppfostrar sina barn. Man ser över jordbrukspolitiken och uppdatarar varor i livsmedelsaffären av hälsoskäl. Man ser till nationens bästa.
Till detta vill jag bara säga. Kära kamrat.
Jag tycker du ska ta ICE tåget eller den guldlackerade BNW.n, med fjärrlås . Åka till denna magnifika, outstnading byggnad kölnerdomen. Gå in där och ställ dig frågan
Vad kan man göra med en tyllgardin. Hur kan man ta tyllgardinen till en ny nivå.
Vad tycker jag är vackert?
Hur vill jag ha min privata miljö till skillnad från den offentliga miljön?
Och jag lovar. Där i kölnerdomen kommer den tyska kamraten ha en hissnande upplevelse. Man kommer att få kontakt med sig själv.
Den offentliga miljön. Uppdaterad, funktionell med minimalistiskt formspråk och med en tvist. Man är effektiv, lyhörd och man kan sin fria marknads spelregler.
Men man glömmer sig själv. Av rädsla eller av tradition. Och jag lovar man tillåter sig att vara människa, man kommer aldrig att hamna i den lilla världen som grannen i östeuropa äger. Den lilla världen utan dagstidning, utan tidningar på engelska, franska, tyska . där världen är kvarteret och man själv är kung. Kung i barnen. Kung för en dag.
Man kommer aldrig att hamna där. man har mer på fötterna. Det har den unga tyska generationen sett till. Gatans parlament med ansvar. Barn av proleteriatet i dess rena form. 2012 effektivt och sanningsenligt.
Denna diskussion skulla jag aldrig starta i östeuropa. De skulle aldrig förstå. Så snäva ramar har de för vad som är fint och vad som är fult. Vad som är okej och vad och vad som inte är passande. Nu förstår alla vad jag hade för mig i östeuropa under mitt år där. och det hände grejer. Och det förstördes grejer. Ohboy. Ohboy, ohboy.
Vad är en linje.
I studiet av rysk arkitektur som formspråk i främmande land, hittar man roliga grejer. Konstruktivismen, ett stramt och tydligt avskalat språk med tydlig funktion. Och i främmande land kan detta bli ett maktspråk.
Hur kommer man till rätta med detta. Landet har en egen historia och jag anser nog att man som husbyggare måste visa hänsyn till folklig konst och folkligt uttryck i sin rena ism.
Att vara formgivare är ett yrke, och det är ingen direkt uppfostringsapparat. Att tala om för folk vad de ska tycka är vackert. Här i lettland har man en rik folklig tradition av dräkter, musik, litteratur och konst.
Och dessa uttryck är inte konstruktivistiska, utan autentiska och igenkännande. Kanske trygghetsfaktorer. De ljuskronor som visas i engelska designsalonger med inspiration från den lettiska håruppsättningen tillhörande folkdräkten, folkdansen och folkmusiken gör att man i dagens blonderade, slitna kastande med håret, får avsmak. Det är en märklig konstruktion och den är inte vacker. Går man dessutom i för höga klackar i en syntetklänningkopierad från väst, är tragedin ett faktum. Det var en sorgens dag då balkan skulle rocka casinot i jurmala. Den uppiffade enarmade banditens högborg, och konstruktivistisk inredning.
Jo, det är fint där.
Man känner sig hemma, från warsavas förort eller zagreb. Det är töntigt. Det är för mycket grandma, tillåtande, släppa loss, inga hämningar. Det är billigt.
