Innan jag startade min resa satte jag upp en del mål som skulle infrias. I ett målingick att skriva en prosadikt. Detta är en ny form för mig. Jag ville lösa uppgiften så att verkligheten besöker dikten, sagan. Som en uppochnedvänd gäst hos verkligheten.
Tonen har jag lånat från förorten, den raljerande, genomskådande och likgiltiga tonen som kommer ur denna tristess, sovstaden.
Den inre resan eller det svarta puzzlet.
Vi satt i vagnen på väg genom natten.
Tunnelbanan som var en upplyst mask som for fram i den svarta tunneln. På väg hem eller bort.
På väg
allt blir svart och stilla
Blåa punkter tänds i vagnen i ett väldresserat mönster.
jag tittar upp och ser
de femkvinnorna som sitter utplacerade i vagnen
jag söker kontakt med den kvinnan som sitter närmast
Hallå
Var kommer du ifrån? Svarar hon
Centralstation
Var är du?
Tydligen mellan fjärde och femte stationen
Vart är du på väg?
Jag skall av vid sjunde stationen, jag är på väg hem, efter en glad afton på stan, ler jag.
Jag går framåt i vagnen men vänder mig tveksamt om
.en känsla av lätthet framträder i vagnen.
Kvinnan ler
Varifrån sa du att du kom?
Från krogen
Var är du
I dimman på väg att nyktra till
Vart är du på väg
Det hela är helt surrealistiskt.
Eftersom det blev strömavbrott sitter jag här nu inlåst, levande begravd, ett antal meter under jorden med fem häxor utan möjlighet att komma ut, ta kontakt med chauffören.
Jag vill inte lägga själens puzzel
Jag vill inte göra en inre resa i min själ. Inte nu, inte här. Jag kommer från en glad kväll på krogen och vill bara hem.
I det overkliga skenet av de blå punkterna satt de femkvinnorna alldeles stilla.
Jag hade redan påbörjat min inre resa, med dessa fem vägvisare. En resa som
”will make you or brake you”
De tre frågorna malde sönder min hjärna I fragment. Bilder radades upp i mitt huvud. Som det svarta puzzlet, som skall tolkas och dess innebörd är en väg till ditt inre.
Jo jag visste nog, vad dessa maktgalna fruntimmer ville göra. Hjärntvätta .
Ett vatten, en kojfisk med en ros i munnen, rosens färg rinner ut i vattnet och fisken löses upp, i det rosaröda skenet träder en grävskopa fram, som blir till en glasskopa. Bilderna är inte magiska och jag känner mig luras. De är så alldagliga.
De är inte omgivna av magiska sken eller pratar till en. inget hemligt alls.
Där i underjorden, levande begravd, med fem häxor får jag inga roliga bilder.
Matthäxa, matthäxa har jag mitt självförtroende nu?
Ja det har du.
I mötet med stolhäxa, skall jag få energi eller skall hon ta energin.
Hallå,
hon är grå och ihopkrupen. Ögonen är insjunkna och hon stinker depression och uppgivenhet. Nu blir det kamp. Jag vet att jag måste använda de bilder jag fått i tankens kamp för energin, livskraft.
Sju bilder
Glasskopa
Grävskopa
Vattenkanna
Fisk
Korg
Plastkasse
Hjärta
Jag har aldrig battlat meden häxa förut och jag vill inte göra det igen, men jag vann. Vägen, det gäller att hålla fokus på vägen annars blir man knäpp.
Jag förstod att det handlade om att ta energi. Häxan började sända bilder för att göra mig ledsen och jag var tvungen att koncentrera mig på motbilder för att hålla mitt vunna självförtroende i topp.
Motbilder, kontra, hålla modet uppe.
Det var barn i Haiti, barn i Afrika, min gamla hund, en docka som kom bort.
Jag kände att
- snälla häxa, du kan inte komma åt mig. Jag kan inte ta ansvar för världens olyckor oh även om jag skulle vara världssamvetet så – vad hjälper det?
De bilder jag fått med mig kanske hjälpte mig men här var likgiltighet och förakt de vapen jag använde. Jag kände att sitta inlåst i under jorden och tänka på barnen i Haiti var helt fel. Det var en lätt strid, matt häxa och stolhäxa.
Bordhäxa stod på tur.
- Jag ser i ditt inre, jag ser vem du verkligen är, sa hon.
- Bra, sa jag, då är vi två. Jag är en cynisk, arrogant jävel som har genomskådat verkligheten, kärleken och livets mening för länge sedan. Jag tycker inte att mitt inre är så intressant. Det är roligare att hitta nya miljöer i världen.
- Så. Jasså. Det var värst vad du var uppnosig då.
- Skall du kväsa mig nu? Det passar sig väl inte att ha en frispråkig elev. Det klara inte du, en produkt av tradition, gammal kultur och sedvanor, där ålder är ett viktigt ord.
Bordhäxa är en sur kärring vars liv går ut på att skapa osäkerhet.
En jävla kärring helt enkelt. En typ som går hem till folk och snattar toalettpapper. Jag ser in i ditt inre. En skvallerkärring som letar saker att köra ner i halsen på folk.
Jag har inte dragit katter i svansen när jag var liten, jag har inte gjort så stora fel. Jag hade en vild ungdom, som alla på den tiden. Jag är en produkt av min miljö.
- I mitt inre ser du inga djup, jag är en ytlig typ som inte tänker så mycket. Gör mitt jobb bara, betalar min hyra och håller käften. En glad afton på krogen räcker för mig. Om du vill leka världssamvete i mitt inre varsågod.
- Jag ser lite mer än så. Jag ser en ledare. Sportar du? Syr du dina kläder själv? Du verkar vara en pionjär, en nyskapare.
Denna häxa satt där levande begravd och rotade i mitt inre. Jag tror inte ens hon fattade att hon passerade en gräns. I förorten där jag bor är detta vanligt. Man kallar journalistisk research, men är rent skvaller. Denna skvallerkärring var inte en bit bättre än de smutsiga kvinnor som fanns i området. Desperat och lågutbildad gav man sig rätten att ta reda på saker, en slags information, i förorten. Vad skulle man ha informationen till. Ett sjukligt sätt att skaffa sig makt, kanske. Utanför området blev det värdelöst eftersom den specifika informationen enbart kunde leva i en värderingsreferens.
Min karaktär och personlighet var tydligen en viktig del av mitt inre, hon såg detta. Det gör väl alla. Om man har umgåtts något så där med olika folk, rest en del så ser man. En amatörpsykolog som tog sig själv på alldeles för stort allvar. Bar sin egen betydelse.
I möte med lamphäxa, som ser in i framtiden blev den naturliga frågan, den förutsägbara, när lagas strömmen och tåget kan gå igen?
Inom en timme. Vi har gått om tid. Även om du inte anser att vi är särskilt betydelsefulla, jag anar ett visst förakt så kommer detta möte att bli en vändpunkt i ditt liv.
- Tack, jag vill verkligen ha en förändring i mitt liv, och eftersom jag är nyskapande och ledartyp klarar jag inte att förändra någonting själv, utan måste förlita mig på utomstående krafter och trolleri.
- Simsalabim, så är jag liten och tjock och skvallrar med grannarna. Duschar inte och går i en sliten morgonrock, det kallar jag förändring.
Kanske att du kommer att omvärdera vad som är viktigt i livet.
- tänk om jag inte vill. Tänk om allt ditt arbete är förgäves. Tänk om din framtidsvision bara sträcker sig en nanosekund av mitt liv. Tänk om det du så starkt tror på bara snuddarvid det jag tror på. Har du aldrig tänkt den tanken? Tänk om jag hade samma totala tillit att det jag gör med andra människor är rätt. Att min värld är den enda sanna och att alla vill se mig, höra mig och göra som jag säger. Du verkar lite ung, naiv och kanske lite bortskämd. Jag har svårt för den typen av människor. Det kanske är kulturellt.
Mörkret tätnade och jag undrade hur pass starka dessa häxor var. Kunde de ta kritik eller skulle de skära sönder mina stövlar. De var inte mörkrädda i alla fall. Bara barnsligt fixerade vis sin egen person. Hur kan man leva i sin bubbla, så länge utan att den spricker. Helt utan anledning ger man sig på en främmande människa och börjar ”hjälpa”. Så ouppfostrat. Är de fattiga och outbildade, lever de helt isolerade från verkligheten.
Dessa individer är något man använde som förpackningsmaterial när man skickar julklappar till släkt och vänner på annan ort.
Nu var det bara en kvar, och detta var bossen över dessa häxor. Takhäxa. Vägvisaren.
Som skulle visa mig vägen ut ur din inre resa. Takhäxa var säkert en sådan som skulle trycka på knappen när tunnelbanetåget skulle stanna. Hon var den som skulle trycka på knappen vid övergångstället. Hon var säkert lite tjock som liten och talade om vad som var rätt och förnuftigt. Vägvisare, där ser man.
Men visst det fanns saker i mitt liv som kund förbättras, utvecklas. Kanske jag tagit förortens cynism, arrogans på lite för stort allvar. Man får faktiskt bli passionerad. Man kan ha positiva åsikter. Min själ är lite väl fyrkantig, linjär och grafitgrå. Som från en blyertspenna, man vill kunna sudda ut, ta tillbaka, ha ryggen fri.
Kanske har jag stängt en dörr mellan intellekt och känsla. Troligtvis. Kanske såg häxorna ringarna under ögonen och att aptiten tryter för det mesta. Inget smakar bra. Det är inget roligt att äta.
Puzzlet föll på plats, ljuset tändes och vagnen rullade vidare i tunneln, takhäxa fick trycka på knappen och häxorna log sina pillimariska leenden med ögon som gnistrande juveler.
…tåget far genom natten, som om ingenting har hänt. Hade det hänt eller hade det inte hänt.jag vet inte. Kommer det att hända igen?
