on mindes smärtan som outhärdlig.
än idag femton år senare lika ont, lika obarmhärtigt.
och hon hatade det. smärtan, sjukhuset och barnet,
ungen hade kommpt till på en svensk daghemstoalett.
hennes dåvarande pojkvän hade ett gett öga till en i personalen och hon hade varit mycket där och bevakat så att han inte skulle vara otrogen. sedan visade det sig att hon tyckte att den lilla daggmasken han hade mellan benen enbart dög till att meta med och hon var inte intresserad av fiske.
när ungen väl kommit fram ville han ha sin frihet. han kände sig bunden med allt ansvar det innebar att ha barn. hon anade att det var en ny flicka på gång.
stadens förlossningsavdelning var väl inte den allra bästa.
sliten skitig och med trött personal.
teknikerna var lika gamla som utrustningen.
i tredje världen hade den fungerat men inte i en moderna civilisation.
i allt detta med uppbrottet, ekonomiska bekymmer ett barn glömdes det liksom bort.
ingen tänkte på henne, att hon ville prata om sig själv.
dagarna gick och det svarta hatet vällde fram. ensamhet, missförstånd, övergivenheten grävde stora hål i skalet.
stora djupa hål som en latinamerikansk landsväg.
visst hon mindes ensamheten, de sårande orden i relationen.
hon mindes sin panik om han skulle vara otrogen.
så dumt.
ungen sov. allt var stilla
hon vet inte varför hon gjorde det. borrade sina vass naglar in i armen
ungen skrek, hon kände sig levande. äntligen kände hon sig fri.
när ungen skrek kände hon att hon faktiskt kunde kontrollera omvärlden.
hon hade tagit kommandot över verkligheten.
men kära nån vad har hänt sa de på akuten.
äntligen ett erkännande att något var fel.
jag somnade...
det var en viss tillfredsställelse att få måla upp en ny verklighet, en som var mer dramatisk än vardagen. att få ljuga.
att få bli mytoman.
hon fick kraft av sina egna historier. de var bra. hon var bra.åh så bra hon var.
och äntligen kunde de ta hand om ungen och hon fick vara ifred.
vara ifred. det var så länge sedan hon var ensam.
han hade alltid passat henne. hon hade hela tiden ögon på sig.
av omtänksamhet. hon var ju så liten och dum. kanske inte dum men obetänksam.
tänkte sig inte för.
han fick panik när hon var ute själv och ringde polisen.
han ville att hon skulle stanna hemma själv, eller ha någon med sig, som kunde kontrollera henne.
i ett år hade detta pågått. och det var tryggt att ha det så.
hon var femton år och hade växt upp med sin mamma. hela sin barndom var fylld av sjukhusbesök. det hände olyckor. hon snubblade, hon föll, hon skar sig.
och hela tiden var hennes mamma där och rättade till, förklarade bort det hela och strök över. la en skyddande duk över situationen.
hon var femton år och fick inge hund i födelsedagspresent, hon tog kniven och högg i armen, borrade in kniven i armen. kände inte smärtan först, vred om och svimmade.
hon vaknade på sjukhuset och hörde
men kära nån vad har hänt ?
och mamma var inte där, hon var ensam.....
