efter min tid i Östeuropa, reste jag i Italien, Frankrike och slutligen Berlin i Tyskland
Under min tid i Berlin kom jag i kontakt med de som vistas vid Alexanderplats.
Det är stor skillnad i ålder och i intresse.
Under andra omständigheter skulle jag inte lägga märke till dem, men nu blev det så.
Dessa människor kallas punks och tillhör den subkultur som har sina rötter i 70-talet. Politiskt är de anarkister och här går ideologierna isär.
Anarki. Ett system som inte erkänner organisation. Ett system som menar att människan är fri att tänka, fatta sina egna beslut och anarkismen erkänner våld för sin rättighet till frihet.
Man tilldelar inte kollektivet makten utan anser att makten är suverän. Man tillhör inte kollektivet.
Individen kan inte förtrycka andra och på detta sätt upprätta sin egen frihet. Tänkvärt.
Dessa människor tar avstånd från den sociala konstruktion som samhället utgör, genom att klä sig annorlunda. Dessa klädkoder talar om för oss vilken tillhörighet de har, vad de tycker.
Och självklart när man har den politiska övertygelsen, blir maktutövare som polis och ordningsvakter ganska patetiska figurer. Eller socialassistenter, försäkringskassepersonal.
Och de självutnämnda världsförbättrarna ointressanta. Det är logiskt.
Den sociala konstruktion som samhället utgör med boende, kärnfamilj, trohet och varsamhet med pengar, födelsedagar, kulturella fester, allt det här ifrågasätts, på olika sätt.
Man ställer sig frågan varför skall julen firas i december. Varför firas jul överhuvudtaget. Til exempel.
För barnen. Och här kommer min tveksamhet in. De barn som föds in i denna familjebild, är den också fri.
Vem säger att detta barn vill bli en del av punkrörelsen?
Naturligtvis finns den biologiska släktskapen och föräldrar tar hand om sina egna barn, det är logiskt. Detta är ingen social konstruktion det är biologiskt mänskligt nedärvt. Alla vet.
Sedan kan individen bli stoppad i sin vård av sitt eget barn. En ny partner stör kontakten. Nya barn, för många barn, men i princip så är förälder –barn relationen en biologisk konstruktion.
Anarkismen och punkrörelsen bygger sin argumentering runt maktbegreppet, kollektivet och individen.
Makt, kontroll, tvång blir nycleord i denna politiska analys, och den är avancerad.
Denna rörelse kan enbart existera i ett samhälle som nått ett visst stadium av frihet.
Politisk, ekonomisk och jämställdhet.
I bakvattnet på hippierörelse, women liberation kom den som jag ser det som en extremvariant för att samhället inte skulle stagnera och falla tilbaka i gamla hjulspår.
Mamma hemma och två barn etc etc.
Man kan tycka bra eller dåligt om punkrörelsen. Den har ett extremt uttryck och budskapet kan tyckas enkelt, men i dess form har den en genererande kraft i samhällsutvecklingen.
Punkrörelsen kritiserade strukturen i vilken den frigjorde individen verkade.
Bostäder, arbetsförhållande osv.
1970 1980 är decennier i svensk, eller europeisk om man så vill, historia där samhället uppnått ett nivå av frihet för individen.
Man har rätt att gå med i fackföreningar, man har jämställdhet mellan könen, man har inget barnarbete, man har avtalsenliga löner, bostadsstandarden har nått en viss nivå. I detta uppträder ett tillstånd av stagnation, det är naturligt.
Man kan tycka vad man vill om punkrörelsen men den hade en uppgift att kritisera och ifrågasätta de strukturer som den frigjorda individen har sin interaktion i.
Du är så frigjord och inte gift, men du bor i en trerummare till en viss hyra, i en kärnfamilj.
Du är så fri men arbetar i en arbetsorganisering som är kollektiv, för kollektivet.
Denna punkrörelse var extrem, musik, livsstil, utseende var ”toppat” och de fick uppmärksamhet. Alla kände till fenomenet. Men, denna typ av subkultur kan enbart existera i ett samhälle där individen uppnått en hög grad av ekonomisk frihet, politisk frihet och i en tid av medvetenhet.
Idag 2000-talet finns inte den medvetenheten. Samhällsutvecklingen har gett en ny ordning av ekonomisk frihet, politisk frihet. Det finns nya maktstrukturer i samhället idag, vilket gör att punkrörelsen idag inte har samma kraft. Den finns där, och blir kraftigt ifrågasatt av allmänhet och världsförbättrare. Kanske den överlever, kanske människorna vid Alexanderplats kan ta detta till en ny nivå. Troligtvis.
I ett svenskt perspektiv, där arbetarklassen organiserats i ett kollektivistiskt system blir anarkismen extrem. Individens frihet kan verka utopisk.
Nu tänker du, vi har redan ett individualistiskt samhälle idag.
”Oh really”, jag visste inte.
Vad konstigt.
