Detta är min gudstro verken mer eller mindre.
När man träffar en hantverkare som restaurerar kyrkor, så är det som att hamna i en annan dimension.
Denna människa, han eller hon, kan sitta trettio meter upp i luften på en ställning och putsa glasbit efter glasbit i ett kyrkfönster och säga
Det blir fint när det är färdigt.
Denna människa är fullständigt övertygad om att
Han eller hon inte kan ramla in i glasfönster
Han eller hon inta kan falla ner
Och att ställningen inte kommer att välta.
Fullständigt i harmoni sitter hantverkaren och putsar glasbit efter glasbit, eller en kyrkklocka, trettio meter upp i luften. Då har man tillförsikt, då har man tillit.
Varje dag är en gåva för dessa människor. Tid och rum existerar inte på jobbet.
Då har man tagit fönsterputsningen till en ny nivå.
Då har man förstått innebörden i guds ödmjuke tjänare.
Då har man förstått att man är en liten del i något större, då har man tolkat det gudomliga, korrekt.
Detta är min gudstro varken mer eller mindre.
Stadsmissionen i malmö har en annan definition på sin gudstro.
Stadsmissionen i malmö arbetar seriöst utifrån en kristen etik med hemlösa.
Och deras inställning är att oavsett om man är tungt kriminellt belastad, psykiskt instabil, muslim eller fnask, drogberoende, så har man rätt till värdighet. Och detta genom att inte förlöjligas, förringas, kontrolleras, svältas eller frysas ut.
De har rätt till tak över huvudet, mat, sjukvård, tandvård, kurator, hela och rena kläder, hygien, rena lakan och rena handdukar. Personalen har sekretess vilket gör att besökarnas inte diskuteras offentligt eller i andra sammanhang, varken som avskräckande exempel eller modeller.
Ingen säger:
Titta på den, titta hur hon gör.
Det är förbjudet enligt svensk lag. Det är särbehandling, diskriminering.
Och ändå, under det år jag studerade detta fenomen, så kom utomstående, som inte var tungt kriminellt belastade, som inte var drogberoende, bara nyfikna och tittade till denna lokal.
Åt och drack, duschade och fick hela och rena kläder. Kanske arbetade som volontär.
Och pratade, och berättade, tolkade och beskrev, hur det var på stadsmissionen i malmö.
Och man kan ana var fokus låg i dessa referat. Jag tror ingen av dessa människor använde besöket till att formulera sin gudstro. Det handlade nog om vad man kunde få. Och det fanns nog ett drag av avundsjuka och en simpel analys om rättvisebegreppet.
Professionella människor använder sina kunskaper om sekretess, integritet ytterst medvetet.
Jag beundrar dessa människors yrkeskompetens, deras tillit och tillförsikt att det går att mötas i ett tillstånd av förståelse, dialog, kommunikation tillit utan att använda ironi, avundsjuka eller onödiga maktmetoder. Och att en kaffekopp, en tandborste eller en liter mjölk är sekundärt. Livets nödvändigheter är en självklarhet utan att det är insikten , balansen , lugnet som är primärt.
Tid för kontemplation, eftertanke.
Det var svårt att uppnå dessa mål med svenska unga människor, totalt avsaknad av respekt och hänsyn rantade i korridorerna, tiggande och fjäskande för att få en tandborste eller ett par kalsonger. Det var störande av ordning. Och dessa skall ta ord som respekt i sin mun. Vad gjorde dem där?
Men resultatet av dess nyfiknas besök ledde till konsekvenser när de behövande lämnade lokalen, så fruktansvärt, att man rådfrågade andra kristna i andra sammanhang.
Förföljelse
Våld
Stölder
Ögonvittnesskildringar.
Det finns ett mönster i detta. Jag har sett det annorstädes. Och jag tycker inte om den typen av besök och visiter. och nu är jag arg, och då blev jag arg. rosenrasande. men jag visar inte känslor för främlingar.
