jag ljög för en polis i uniform.
jag missade bussen och hade två resväskor med mig.
mitt i detta blir jag kissnödig och lämnar väskorna på busshållplatsen,
och går in i den angränsande skogen, för att åtgärda problemet. detta tar ett antal minuter.
under tiden ringer en förbipasserande som upptäckt ett par övergivna väskor till jourhavande polis.
när polisen anländer till platsen, är väskorna på busshållplatsen och jag, ägaren, står brevid.
polisen förklarar att någon har ringt om ett par väskor och frågar om de är mina.och varför de var övergivna.
ja det är mina väskor och jag var uppe i skogen och kollade efter svamp.
detta förstod poliserna var lögn. men de förstod också varför jag hade varit i skogen och detta pratar man inte om i det offentliga samtalet.
man pratar inte om urin och exkrementer med lagens väktare i uniform.
jag visade respekt och vädjade till intellektet.
fast jag ljög, en sk nödlögn.
men nu hade vi samma kutymer och samma språk så hela incidenten avlöpte utan friktion.
detta är lagens väktare inte moralens väktare.
och detta tyckte jag var intressant.
och så är det med barn. ofta när de står och tittar i golvet och mumlar så är det inte vad de har gjort. detta är oftast inget allvarligt utan hur man skall förklara utan att vara respektlös och plump.
och detta missförstås oftast, och man läser in sin egna usla moral i barnet och tror att de gjort något fuffens.
