I mitt område, där jag bor har vi ett kulturellt centrum vi är ett kulturellt centrum vi arbetar med våra relationer.
Om man är ensam uppvaktar man fel person och vips kommer en svartsjuk individ och skall kämpa. Om den ensamme är man kommer det en kvinna.
Detta hände mig. Och det har hänt förut. Så jag gjorde en undersökning
Vad vill du ha
Han ville ha kontroll, svartsjuka, tillgjordhet och en amatörmannekäng som poserade. Och det fick han.
Han lever nu i en relation av misstänksamhet, bevakning, och så poserar man framför TV:n . man visar upp kläder.
I detta självutnämnda kulturcentrum.
Och jag är så ledsen.
Ibland drabbas de av en slags eftertanke. Men hon. Vad gör hon nu.?
Hon gör en livets resa.
Han fick sin livsresa. De kommer alltid att vara tillsammans. Honkämpade och vann en man.
Vi guidar vidare. Tvättstugan. Detta är hus byggda förra sekelskiftet. Det finns många dörrar och prång, dåligt belyst. Men istället för att initiera en ombyggnad där tvätt kan hanteras effektivt och rörelsehindarade och handikappade kan ha sin värdighet kvar i och med handikappanpassning så har en sjuksköterska lärt dem lyftteknik. Man böjer på knäna och har rak rygg. För mannen tvättar inte. Det ingick i kampen att visa sin duglighet i markservice. Att behaga. Det är så man gör i kulturcentrumet. Man visar sin kvinnlighet.
Lite ålderdomligt kanske men tydligen ett värdigt alternativ i kulturcentrumet.
Området är multikulturellt. En hög grad av ensamma män med utländsk härkomst. De får inga jobb men håller igång, musicerar och går på stadens nattklubbar och restauranger. Dricker aldrig för mycket.
De har sin kultur. Och så musicerar de klinkar på ett instrument och lär sig under tiden.
De har sin invandraridentitet. Och de har den perfekta relationen, för de arbetar med relationen.
Mannen har hand om den intima delen. Tre kvällar i veckan skall man betala för markservicen. Städning, disk och matlagning.
I detta kulturcentrum finns en torghandel som säljer frukt och grönsaker.
Torghandlarna lever i det moerna kapitalistiksa samhället där pengar utgör batlning för en tjänst eller vara, och de försöker värna om anpassning och kvalitet.
Men se det går inte.
Man vill ha billiga varor. Vida dagens slut försöker handlarna rensa ut dåliga eller skämda produkter, kasta dem men se det går inte. Kulturcentrumet känner inge kvalitet. Man får inte kasta mat.
De rotar gärna i gammal frukt och skär bort det skämda. Det går så bre.
Sopebilen kommer och det står en vakt från ett bevakningsföretag och ser till att handlarna inte slänger mat. Den ska ätas i kulturcentrummets vardagsrum, framför TV:n. med sked.
Detta är ett konsensusbeslut som kulturcentrummets invånare har kommit fram till. För barnens skull. De ska lära sig att rota i soptunnor efter mat.
Eller varför gör man så.
Vi lever i ett modrnt samhälle.
För att undvika att vännerna springer och tjuvlånar kläder har man i konsensus betämt att alla har lika kläder, eller lkinande kläder.
Man diskuterar sina vardagliga bestyr och detta tar mycket tid. Man har tid. Man får inga jobb. Man vill vara hemma, hemmafru.
Och man är duktigt. Supportar varandra. Fysisk beröring efter schemat.. man tar en promenad i området och ser att allt är OK. Husen är nedklottrade. Papperskorgarna söndersparkade. Återvinningsstationerna överfulla, gungorna trasiga . Och hålen i asfalten växer som de ska. Tung trafik går genom bostadsområdet alla tider på dygnet.
Nej allt är som det ska.
Man hjälper varandra.
Detta är tecken, det är inte vandalisering. En nedklottrad husfasad betyder något. Kanske man skall renovera invändigt, eller byta trappbelysning. Och det tycker man inte om. Det kan betyda ökad hyra. Det är en ekonomisk konsekvens.av folklig makt.
Man skojar till det också i kulturcentrumet.
Man kan stänga av vattnet i tvättstugan så tvättiden är förgäves. Skoj.
Man kan skruva ur alla lamporna i trappan så det är mörkt, och man vet precis hur de kommer att reagera
” så trycker de på knappen och säger ÅH” jag visste et jag visste det.
Eller stänga av hissen temporärt.
Små hyss som väcker oss.
Vi börjar tänka.
En gång gick inte portdörren att öppna, man hade skruvat bort handtaget. Det kan börja brinna men inte här.
Man kan stänga av portkoden, den fungerar inte. Skoj.
Vi tar hand om informationsbiten.
Någon arbetar på en tidning och delger oss nyheter som vi behöver per mail. Man går med i gruppmail.
Vi hjälper varandra. Vi behöver inget mer. Har alltid varandra.
Vi har utarbetat ett språk, ett eget språk som bara vi förstår. För att stänga ute dem vi inte tycker om. Och vi är ett multikulturellt centrum. Vi ägnar oss inte åt handikappade, homosecuella eller politiskt aktiva. Vi ser ingen anledning att vara miljövänliga. Vi tar hand om invandringen. Vårdar våra invandrarmän. Lagar mat, tvättar och diskar, och vi gör det bra. Se så lyckliga de är. De ser bra ut. Det ät viktigt att se bra ut. Att vara vacker. Nyduschad och fräsch.
Och att vara sexig. Det är viktigt. Det är kittet i vår relation. Att vi fortfarande har lågan.
Vi har sett nog av tråkiga äktenskap där man håller ihop för barnens skull. Man skall vara vacker för den man älskar, och sexig.
En liten morot.
Hur får du mig att duscha och tvätta håret? Vilka knep och trix använder du?
Och när man kommer oduschad i området förstår alla. Aha de arbetar i sin relation.
Är det en fnurra på tråden?
Och nu måste vi arbeta med varandras relationer. Man går hem till varandra och pratar om problemen. Hur mår du?
Är allt Ok?
Man kollar disk och städ och om det finns toalettpapper på abdrummet.
Också pladdrar man på om ingenting. Ord betyder ingenting.
Man visar varandra vad man behöver. Man behöver en tvål..
Och detta tar tid. Att se varnadra. Man har tid. Man har bara varandra.
Egen information
Egen mathållning
Eget språk.
Och besökare tala inte om det.
Så har vi det i vårt kulturella centrum. Och vi är alltid hemma.
