en sommar för länge sedan spelade jag badminton en hel sommar med en tolvårig pojke. han bodde på campingen i en lite hyrstuga och vi spelade badminton. hans mamma spelade inte badminton, och mammans vän och pojkens vän speldade inte badminton eftersom han arbetade på dagarna. men på kvällen kunde han spela med sin lille kamrat.
och jag köpte blå badmintonracket och ett paket fjäder bollar.
när jag med min gryende migrän kom till bromölla camping, så hyrde jag en stuga. jag ville vara ifred efter tysklandsresan, men det var ett fasligt spring i min hyrda stuga, då jag var ute. man passade på, och man tog kaffe, och man tog våtservetter. man känner sig otrygg anser jag att man hyr en stuga som på något vis är ett slags privat showroom för socialfall och alkoholister. att dessa besökare skulle masa sig iväg till intersport och handla badmintonracket eller varje kväll splea badminton med ett barn. aldrig. de är för högfärdiga. det är vman när man är på samhällets botten, eller strax över. så typiskt. kan inget , vill inget men så fruktansvärt nyfiken och kontrollerar med stränga ögon. och som sagt ett parti badminton på gräsmattan. aldrig.
det är pinsamt att visa upp för internationella gäster. vem vill se det där?
