Om man anser att det finns grupper i samhället som man absolut inte har något gemensamt med, är den fredliga vägen avståndstagande och undvikande. Det kan gälla transvestiter, homosexuella, satanister eller helt enkelt en grupp som tillhör en subkultur som man inte vill ha med att göra. Raggare, bikers, punkare eller liknande.
I berlin finns en grupp svenska unga kvinnor. och om jag inte har förstått saken helt fel, så fungerar deras närvaro på följande sätt.
Man åker till berlin och skaffar sig en beskyddare. Antingen betalar man med pengar eller med tjänster. Denne beskyddare är inte en vän eller pojkvän utan skall hjälpa en ur knepiga situationer.
Man anser sig ha rätt att bete sig hur som helst. Oförskämd, stjäla, förfölja, arbeta utan arbetstillstånd för denna beskyddare har makt att fixa detta.
Och man vill pröva olika saker och beskyddaren skall fixa detta åt den svenska kvinnan. Och hon invaggas i att beskyddaren verkligen har dessa befogenheter och hon blir fräckare och mer verklighetsfrånvänd.
Och de tre månaderna går och allt är så roligt att hon stannar kvar. Och är nu illegal invandrare, och beskyddaren glider iväg. Han visar sig mer sällan och kvinnan försöker på olika sätt påkalla hans uppmärksamhet. Hon söker honom, förföljer. Hon söker upp gamla arbetsplatser där hon arbetat oc bråkar. Hon beter sig märkligt och möts av likgiltighet. Och hon söker lojalitet hos sina bekantskaper. Hon arbetar för ingen lön. Hon blir billig och ett verktyg. Och hon är så fixerad vid att hitta sin beskyddare att hon inte tänker resa hem.
Och det hela blir märkligare och märkligare. Så har jag uppfattat situationen och unga svenska kvinnors närvaro i berlin, illegala invandrare utan rättigheter och med dåligt språk. För att bli beskyddade.
Och om man som infödd berlinare inte tycker detta är intressant så undviker man dessa kvinnor. ganska självklart.
