för ett antal år sedan hade man en kravall i malmö. enligt tidningarna var en grupp med namn reclaim the street på marsch och man krossade glasrutor och skyltfönster.
och alla var upprörda över detta. detta är en åtgärd som man brukar ta till i utomparlamentariska kretsar så man leker med ventilationen och sprejar illaluktande dofter i offentliga rum. kan man inte öppna fönstret, så krossas rutan. och detta skall man förstå. och personligen tror jag att det finns en koppling mellan bilbränder och de individer som vistas ute i det offentliga rummet iförda sprejer och andra osmakliga dofter.
att man i egenskap av invandrare kan låna nyckeln till mitt privata hem och leka i mitt skafferi, är pinsamt och tragiskt.
att ha en egen lagstiftning och kalla det kultur, är kulturimperialism. och hur hanterar man detta med att förortens befolkning måste snoka i källare, vindar och lägenheter efter information. häller vatten i mjölken och rotar i skåp och lådor. hur kommer man till rätta med detta. någon sa polisanmälan. men jag tycker inte att det ska behöva gå så långt. man kanske kan ta in dem i hemmet och prata med dem. kanske göra en utflykt i bilen. besöka en strand eller en sommarstuga. eller varför inte lousiana, titta på konst. vi måste ju förstå att många av dessa invandrare och förortsbefolkning har traumatiska upplevelser. man kanske har varit i Turkiet eller varit tvungen att flytta tjugofem gånger. svårt att hålla fokus efter dessa svåra upplevelser. och balansen. yrsel.
det finns ett politiskt språk, man märker upp städer. genom extrema handlingar. till exempel glaskrossning.
