Le jardin de geant.
Bara för träning skall jag skriva tusen ord om denna park på trettio minuter.
Denna gigantiska trädgård i contemporary style är en klar favorit. Man möts av former som delvis eller helt göms i grönska. Här är färgprakten hos blomman inte det centrala, utan man arbetar i fraktalen, i fragmentet.
Den lilla formen blir till den stora formen som blir till den gigantiska formen. Genom att hålla en neutral färgskala av naturens egna mönster, egna färger blir det hela en palett av grått till grönt.
För den overlodade nutidsmänniskan, som pendlar emellan olika fokus blir det hela en synintrycksrensning.
Man har så många intryck, fladdrande i hjärnan att när man kommer är allt bara en grön massa, med gångar emellan. Men under promenaden lugnar sig hjärnan och får en mer harmonisk bild av verkligheten. Man hittar nyanser, man hittar skiftningar, och man hittar den naturliga skönheten i mångfalden av den gröna nyans- i ena delen av parken hålls de industriella stilelementen som en ram för hjärnan. Raka linjer och guidande. De mjukare uppbyggs formerna som skall vara formen för grönskan ger oss en ledtråd av sortering. Vi ska sortera intryck i väg till harmoni.
De tydliga tecknen om att plantorna får vatten visas genom bassängerna och de halvtäckta vattenledningarna.
Detta är fråntagandet av oro. I ditt stressade tillstånd skall du förstå att här tänker man själv. Och de som arbetar visar sig i de miljövänliga fordonen. Fråntagandet av rött och gult ger en skarp tillrättavisning att här finns inga signalsystem om uppmärksamhet. Det finns inget som signalerar att just detta föremål vill ha extra uppmärksamhet, och detta är för den som vandrar i naturen så befriande.
De övertydliga signalsystemen som finns i staden. Det blinkar, det låter, det lyser gult och det lyser rött, blir stressande, för den som är van att se de små krusningar till tendenser.
Den som alltid är öppen för de små skiftningarna. En starkare vindpust. En svag skiftning i den gröna grönskan, frän grönt till gult. Den sensibla människan som lever i samklang med naturens skiftningar upplever stadens signaler som skrik.
Och detta är viktigt att komma ihåg. Vi har olika sensibilitet. Stadens karaktär innehåller många typer av offentliga rum, och om man av någon anledning inte skulle acceptera de gröna rummet i offentligheten, utan anser att att all mark i staden bör odlas för mat. Grönsaker eller bär eller jordförbättring. Energiskog, så skall man naturligtvis ta den uppmaningen, den signalen på allvar. Men man måste komma ihåg att för den biologiska människan är frånvaron av artificiellt signalsystem en livsnödvändighet.
Vi uppfattar tendenser, signaler helt olika.
Naturens egna signalsystem med färgprakt i blomman för insekter. Brist på ljus, brist på vatten, brist på näring ger en effekt på växtens utseende, och är man ständigt uppmärksam på fräschör och friskhet kan naturen vara läkande.
Staden har olika grader av förfall. Det ingår i stadsbilden. Vägar körs sönder. Hus av ålder , som tecken på tidsfördriv. Som tecken på att åren går. Vi accepterar detta, det stör oss inte eftersom vi förstår detta.
Men denna ständiga kamp om uppmärksamhet med förvirrande signaler från privatbilister, reklamskyltar, individer ger oss en trötthet.
Är man på väg att hämta sitt barn från skolan, struntar man i elancyls celluitcremer. Det är inte ointressant men man har ett annat fokus. Detta betyder inte att man accepterar celluiter, detta betyder inte att man inte förstår att det finns celluiter och att det anses vara ett förfulande tecken på kvinnans kropp, men stressar man för att hämta sitt barn, därför att personalen vill gå hem och man vill komma hem, är dessa celluitcremer ointressanta. Och att den äldre herren har käpp och vill ha uppmärksamhet genom att gå struttigt. Det blir förfelad effekt.
Och när omvärlden tycker att ett vänligt ord kan man kosta på sig, så är detta ett uttryck av, inte harmoni, men att man äger sin tid.
Detta gör inte den stressade föräldern som skall hämta sitt barn, det finns lånad tid, av läraren. Man äger inte tiden, och detta kan bli frustrerande.
I jardin de geant finns inga lärare, där finns vägen av sten eller av metall, eller av träribbor. Tydligt och avgränsat visar den
-här går man.
Lite övertydligt introducerar man stora former av oidentifierbara former som helt eller delvis täcks med grönska, detta för att styra in tanken på, i kolossalformat, -formen.
Den strama paletten gör det enkelt att sortera. Grått eller grönt.
Detta kan verka övertydligt, men jag ska säga att detta är tidens melodi.
Vi är så overlodade och så attackvänliga. Vi uppfattar världen som ett dataspel eller tvspel. Respons på allt.
Från arbetet till vägen till barnets skola har man uppfattat ljussignaler, reklam för celluitcremer och ett uppskattande ord till den struttande gubben, tackat den stannade bilen med ett sexigt leende, köpt en croissant i boulangerie och hejat på expediten i patesseriaffären för att få en extra kaka till kaffet på lördagen.
Detta är inte bra. Man ska inte glömma sin vilja, man skall inte glömma sin tanke.
För detta ändamål har stadens planerare köpt en arkitekt som anlagt en park i neutrala färger, spektakulära former, lärt upp trädgårdsarbetarna i vett och etikett, hur en psykvårdare beter sig.
Få färger, lugna rörelser, talar korrekt och tydligt utan dialekt och har miljövänliga arbetsredskap. Man stör inte. Man ingår som en del av trädgården.
Detta för att du, stressade nutidsmänniska skall hittat tillbaka till din själ.
Och efter denna övertydliga introduktion så skall du själv söka i ditt inre, efter harmonin, i denna miljö som är avskalad på artificiella signaler. Detta för att du skall hitta dina inre signaler. Vad vill du. Hur mår du. Varför hjar du en längtan efter socker. Ingen behöver socker men varför längtar man efter socker. Det är något annat man behöver och det kallas energi. Sockret är ett substitut för energi. Du måste lägga om kosten. Du måste organisera din vardag. Du måste lära dig att planera för att spara enegi. Detta kan man fundera på i parken.
Jag klarade det. 1001 ord på trettio minuter exakt.
