Efter två månaders resa i frankrike är jag besviken. Jag reste från Perigaurx i söder längs Biscaya upp till Lille. Och har mött hotellpersonal som bör läsa sin arbetsbeskrivning. Det står en skylt med ”rökning förbjuden” och det förväntas av hotellgästen att man respekterar detta. Men städerskan ger sig rätten att låna ut de hyrda rummen till okända människor. De lånar duschen, vattenkitteln och sängen, detta är inte lagligt och definitivt inte acceptabelt. Och varför gör man detta?
Det Frankrike jag minns var ett land med hög grad av allmänbildning, man var globalt orienteras, kunde mycket om olika religioner, kulturer, politik och ekonomi. Det gick att prata med dem. Den grupp jag mött denna gång, vet ungefär att vid röd gubbe står man still och vid grön gubbe går man över gatan. Det råder ett laissez-faire-tillstånd i Frankrike. Man tillåter parkering på de smala trottoarerna som inte är avsedda för bilar, fast man vet att detta är fel. man tillåter att kläderna går in i en sliten denim sfär, fast man egentligen inte vill. Man tillåter att matkvalitet försämras, fas t man egentligen inte tycker att det skall vara så. Och så finns det en anda av ”att man inte får säga till”. Är man nervklen? Är man känslig? Detta är inte europeiskt, och definitivt inte franskt.
Jag reste med TGV, fungerar utmärkt, men vid åsynen av lokaltågens tågstationer, svalnade entusiasmen. Man får anta att det finns unga människor som skall till sina utbildningsorter varje dag och deras resväg är inte bekväm.
TGVstationerna är moderna och nybyggda, men som sagt de regionala lokaltågens situation är en annan.
TGV fyller trettio år i år.
Personalen har grå kostym och detta skall väl antas vara ett mått på välklädd, men en välklädd kvinna går inte i grå herrkostym, hon har en dräkt. Dessa grå kostymer platsar enbart för reklamfotograferingen, dessa kläder fungerar inte som arbetskläder. Det måste regna och snöa i frankrike också. De tål inte dessa kostymer. De ser utklädda ut. som en obildad invandrare. Det är inte franskt. Man förväntar sig att franskrike kan tänka. Man förväntar sig att frankrike kan en del om franskt klädstil.
Laissez-faire vägar trottoirer supermarché floden katedralen kläder attityd, litteratur och konst parkerna
Laissez-faire attityden breder ut sig i de förfallna gatorna, som kants av soptunnor och uteserveringar. Uteserveringarna kanske kom till för att stoppa bilarnas framfart på trottoarer, men den hårda belastningen sliter hårt på hus och människor. Det finns barn i franska städer. Det finns äldre kvinnor som är beroende av stadens miljö. Man kan inte anpassa staden efter bilen. Då är man i östeuropa. Dåliga kläder men man har en bil.
Många turister besöker katedralen och jag vet inte om jag anser att religion skall vara en turistattraktion. Man måste förstå att även om utländska turister vill se dessa fantastiska byggnadsverk, så är katedralen byggd för ett annat ändamål. Men vi får väl anta att man inte använder floderna till sophanteringen. Att infrastrukturen i frankrike har ett visst mått av anständighet.
Allmänbildningen i frankrike har sjunkit. Om man tidigare har kunnat hålla en anständig nivå emellan chick och parant och ett medvetet förhållningssätt, så har pendeln svängt till ett tillstånd av svensk förort. Och det finns en viss korrelation emellan, göra som man vill och obildad. Man förstår inte verkligheten och så hittar man på istället.
Att ta bussen från lille till bryssel blev en ny källa till avståndstagande. De internationella bussarna stannar på en parkeringsficka och bagage, i och urlastning sker mitt i gatan, med trafiken i ryggen. Det är inte acceptabelt. Visserligen fungerar TGV och eurostar perfekt, men det finns andra länder som inte har samma stilfulla tågtrafik, och där bussen för att komma ur landet är en nödvändighet.
Väl på bussen ser man ut över det belgiska landskapet. Rena industrier, välordnat jordbruk och ett stort antal vindkraftsparker. Och man tänker tillbaka på de skräckexempel till industrier man sett i östeuropa, den dåliga energipolitikens högborg. Läckande kärnkraftverk, kolkraftverk och folkets totala brist på kunskap. I Kroatien tror man att man köper energi från ryssland. Hur det är ställt med franska befolkningens kunskap i energifrågor kan man enbart ana.
Men man har kurser i afrikansk trummning.
Belgien är ett land där man inte har en lasissez-faire attityd. Man håller infrastrukturen på en anständig nivå, och informationen tillgodoses på båda språken, då befolkningen är tvåspråkig, flamländska eller franska. Dessa människor har an naturlig känsla för spårk och växlar obehindrat emellan de båda språken.
I bryssel sa man mig att det var en konferens, och att hotellen var fullbokade. Det var ingen konferens, och hotellen var inte fullbokade.
Detta får mig att fundera. I eurokrisens dagar, i dessa länder där turism är en pennigstark bransch, men även mycket känslig. Denna bransch har tjänstekvalitet som mått och kundens ord väger mer än tungt. Man måste förstå att man inte kan ta in tillfällig personal, bara för att de är nyfikna och vill hjälpa till. Man måste förstå att man inte rotar i gästers resväskor för att man är nyfiken. Detta är bristande folkvett. Kundens ord är branschens överlevnad och jag struntar fullständigt i om en afrikansk invandrare är nyfiken på att se hur det ser ut på ett hotellrum i frankrike eller bryssel. Det är inte mitt problem.
Frankrike kan vänta sig en kraftig nedgång i turistströmmen. Det är ett som är säkert. Braschen är trendkänslig och I ekonomiska kriser blir man mer noggrann. Man vill inte betala för dålig service. Och väljer ett annat land.
Vi har liknande problem i sverige, där människor ger sig rätten att arbeta utan utbildning, tillfälligt. Det ger sverige ett rykte om att man är komplett obildad och okunnig. Inte kan prata som folk, utan står och mumlar något obegripligt. Sverige får dåligt rykte.
Belgien är ett litet land med stort inflytande. EUparlamentet är beläget i bryssel, och Nato är beläget i Bryssel. Detta ger landet internationella relationer som världen sällan har skådat och landet ges möjlighet att ha inflytande i många kvarter utanför bryssel.
Bryssel är en modern storstad med äldre och modern arkitektur. En intressant stad med den flamländska matkulturen.
Men efter att ha gått av vid fel station hamnade ja i en belgisk småstad och finner Belgien som ett föredöme. 40.000 invånare, men breda trottoarer, cykelvägar, en spårvagn och nybyggnationer av hus och väger. Vi finner belgien mer rättvist än till exempel frankrike. Och om jag var bosatt i bryssel och född i belgien skulle jag ofta ta mig en tur till småstaden för att hitta den belgiska identiteten. Bryssel kan inte kallas belgiskt. Det är en storstad, med storstadens ingredienser.
Här är landet tvåspråkigt och jag finner detta som en positiv ingrediens för samhället. Informationen blir större och invånarna vana att hantera flera språk och därmed flera typer av information. Jag finner belgaren flexibel och genom sin trygghet i sin egen kultur, historia kan den möta främlingar på en rimlig nivå.
Vi läser att belgrad, serbien stoppat den planerade Pridefestivalen, då högerextremister och hatet mot oliktänkande är stort. Detta är inte europeiskt.
I Europa förväntas det att man skall kunna klara av att folk har en avvikande åsikt. Även om man inte anser att homosexuella skall dansa på gatan, så går man inte in och förstör. Man gör något annat. Och hela Östeuropa genomsyras av detta normalitetstänkande. Man vill ha en standardmänniska som man kan kontroller och förstå. Och detta har inget med språk, nationalitet, politiskt eller ekonomiskt system att göra. Den östeuropeiska människan har inte definierat demokrati och frihet. Därav dessa tendenser.
Och jag finner Frankrike på väg att hamna i denna trend. Från att ha varit en nation med hög grad av allmänbildning, åsikter och en levande samhällsdebatt har man idag ett folk som kör bil, är smal och har gamla kläder. Ett folk som sitter och tittar på plastikkirurgi för skönhet. Ett folk som på bästa sändningstid ser på reklam för kinder choklad, cocacola och hamburgare. Där barnen smaskar choklad, där man dricker ur flaskan och sitter i parken och äter hamburgare. Man reagerar inte på den reklam, där modern bakar en kaka av pulver. Man har vant sig.
Den enda roll en svart kvinna har i fransk TV är att hon dansar bakom mannens rap och dansvideo. Hon pratar aldrig. Hon har inga egna åsikter. Detta är inte europeiskt. Denna form av genusordning hör inte hemma i ett europeiskt land. Mångkulturellt eller enkulturellt. Detta är europa och vi vistas på europeisk mark, europeiskt territorium.
I europa skall man ha den avsaknad av fördomar, inskränkthet och tolerans, att man klarar att göra något annat då pridefestivalen sker. Man misshandlar inte en människa bara för en annan livsattityd, inte i europa. Man sitter inte i TV och förlöjligar sin egen mattradition. Den franska mattraditionen består inte av hamburgare, pulverbakning, choklad på gatan eller hamburgare i parken. Det är löjligt. Fransk TV är löjlig. Och har inget med information att göra. Att denna information skulle kunna ske på flera språk, man tänker inte så, man har inte den traditionen.
