Parker och offentliga trädgårdar har varit så intressant att få besöka. Men alla bilar i städernas centrum gör att man ser de förfallna husen, de trasiga gatorna och de minimala trottoarerna.
Vi har sett det förut, och charmen försvinner.
Kvinnorörelsen har tagit ett steg tillbaka. Ett tydligt exempel på detta är tv:s reklam. Det som visas på fransk TV i reklamväg får inte visas i Sverige.
Kvinnan likriktas genom den information som ges. Ett exempel på detta är avundsjukan.
Kvinnor förtrycker kvinnor.
Den höga arbetslösheten, den massiva utomeuropeiska invandringen gör att frankrike missat att ta tillvara det multikulturella samhällets finesser.
Det vi ser av frankrike i Sverige är sport, slalomstjärnor, fotboll och konståkning, bibliotekets översatta litteratur.
De kläder som finns i affären vänder sig till den lilla och smala fransyskan. Det finns storväxta kvinnor i frankrike, det betyder inte att man är överviktig, det betyder att man har en robust kropp.
Dessa kvinnor har svårare att hitta kläder, utan hänvisas till träningskläder.
Likriktningen ger också ett kvinnoideal som är stereotypt. Mycket handlar om att hitta den rätte mannen.
I sverige har vi en idé om att i frankrike tar man hand om barnen. Rosseau och så vidare. Men jag finner att barnen inte har en självklar plats i staden. Det är mycket trappor. Det är mycket trafik. Och uteserveringar. Och lite lekplatser eller ytor som vänder sig till barnens behov. Nu har jag varit s städer, kanske landsbygden är annorlunda.
Jag finner kvinnan som en rest från svenskt femtiotal. Prydlig och om man har ett problem så vänder man sig till mannen, som naturligtvis en manlig lösning på problemet.
Mycket handlar om korrekthet och prydlighet. För mig blir det en konflikt emot den klädkod som presenteras i affären. Trasiga jeans och tshirt med tryck. Och dräkt. Och höga klackar.
Och gympadojor och ballerinaskor. Det hela ger ett förvirrat och vimsigt intryck och framför allt inte praktiskt.
En modern kvinna har ett högt tempo. Hon arbetar, hon har barn, hon läser på en kvällskurs och hon lagar mat av råvaror, och hon tränar för att hålla sig i form och kunna hålla ett högt tempo.
För detta krävs en planerad garderob, en fungerande kollektivtrafik, en närhet till dagligvaror, och en information som är uppdaterad och detta klarar inte fransk tv av att tillgodose. Dagspressen har en mer genomtänkt linje i information.
Och vad gör kvinnorörelsen åt detta. Den är prydlig.
Jag finner frankrike ointressant, genusordningen är ålderdomlig och barnen, framtiden tas inte på allvar.
Det finns inget civilkurage. Man tolererar , man tillåter och man klarar inte av att tillgodogöra sig den informationen som finns i samhället.
I Sverige har under en lång tid pågått ett arbete emot sexuellt våld och sexuella trakasserier emot kvinnor
Och det arbete beträffande sexuellt våld emot kvinnor och sexuella trakasserier, som har varit slitsamt och många gånger integritetskrävande börjar ge resultat. Att våld emot barn är otillåtet är inarbetat, men vi har haft en växande våldstendens emot kvinnor. våldtäkter och sexuella trakasserier, där mannen ser som sitt privilegium att tillrättavisa kvinnan, för säkerhetsskull. Och tyvärr har denna tendens ökat med den utomeuropeiska invandringen som inte självklart har kvinnlig självständighet som en självklarhet.
Detta har varit en växande tendens, men genom ett gediget informationsarbete har trenden vänt och man klarar av att visa kvinnan respekt även om hon har en avvikande åsikt om hur hennes pengar eller ägodelar, och hennes kropp bör hanteras. Kvinnor är inga masochister i Sverige. Och i detta arbete har jag varit involverad.
Detta gör att jag finner mycket av det kvinnlig bemötande löjligt.
Sexuellt våld och sexuella trakasserier är inte detsamma som våld.
Detta arbete har uppenbarligen inte påbörjats i frankrike, det är i kulturellt att trakassera en kvinna. Det är inte kulturellt att använda sexuellt våld emot kvinnor. Det är privilegier. Och denna typ av privilegier hör inte hemma i ett europeiskt land.
Att vara militant feminist innebär inte att man i ovårdat hår och trasiga kläder styr och domderar sin omgivning, som om man vore guds sändebud till mänskligheten.
Detta innebär att man arbetar i strukturen. För att kvinnor, språkliga minoriteter, homosexuella minoriteter, eller kulturella minoriteter skall få en förståelse dels för övriga samhället och att övriga samhället förstår dem.
Det innebär att det skall kunna gå att kombinera barn och yrkesarbete, det innebär att det mångkulturella samhället blir förståeligt och att samhällsutvecklingen även gäller kvinnor och barn, miljö och ekologi,
Det finns grundläggande fundament som alla kvinnor kan identifiera sig med och känna sig delaktig i. det är barnen, det är kläder och det är maten, hälsan.
Det finns kulturer där kvinnokroppen anses vara privat, eller avsedd för äkta mannen, vilket gör att man inte exponerar sig på gatan. Den skolan tillhör jag.
Att det finns kläder för det offentliga rummet och det finns kläder för det privata rummet.
Och om jag skulle klä den franska kvinnan som inte har tänkt sig gå på catwalken den närmaste framtiden, kanske pga ålder eller storlek så skulle denna klädedräkt mer ta fram kvinnligheten och framhäva kulturell identitet och social identitet mer än att vara trasigt och billigt.
De främmande minoriteter som kommer till sverige eller frankrike har sin identitet i barn och hemmet, och i en ny miljö är det viktigt att få respons för sin identitet, sina barn sin matlagning, och på detta bygger kvinnan sin plattform som hon sedan kan utvecklas i det nya landet ifrån. Men celluliter eller blonderat hår är totalt ointressant.
Om man arbetar på daghem eller i skola, använder vi mycket tid till att hitta skillnader och likheter i dessa ämnen i de olika kulturerna och på så sätt stärks både den inhemska och främmande kulturen, och kan skapa sig gemensamma referenser.
Och detta är fundamentet i det mångkulturella samhället. Att tydliggöra de olika kulturerna för att kunna delta i de nya kulturmönstren. Detta sker inte i Frankrike. Att i reklamen visa upp bilar, chokladbitar och bakning av pulver är inte kulturellt, det är förfall. De TVkockar som finns arbetar seriöst och vinner respekt. Hela samhället ger olika signaler utan förklaring, och upplevs så oklart och så meningslöst att man tappar respekten.
Dessa nedbantade, blonderade kvinnor som i olika sammanhang skall agerar i feminismens namn. De ger ett förvirrat intryck. De har ingen kulturell eller social identitet och kan upplevas provocerande.
När dessa våp börjar skapa ett eget regelsystem på franska hotell, genom att rota i resväskor, snatta kaffe, ha sönder fållar och så signalerar detta masochism. De har inte i europeiskt modernt samhälle att göra. De är en rest från det samhälle vi hade på sextiotalet innan “womens liberation”.
Där kvinnan pressades in i roller utan förståelse för den kvinnliga komplexiteten. Och nu ser vi kvinnor dels pressa in sig själv i en tyck synd om mig, roll eller avundas andra kvinnor och ge sig rätten att förstöra deras grejer eller framtid.
Det är pinsamt.
Det är inte kvinnligt, de är mutanter. Blonderade eller inte blonderade, de är inte kvinnor.
