Vykort från den heta sanden
A loveletter in the sand…
Belgien, vad vet man om Belgien. Ett litet tvåspråkigt land med choklad, öl och magritte. De har förmodligen mer poesi och litteratur än jag känner till och mer arkitektur än jag känner till.
Jag sätter mig på ett café där den småskaliga industrin bakat brödet, och förstår att jag är i en modern ekonomi.
På hotellet har receptionsiten fyra sekunder på sig att skapa förtroende, och man förstår att här måste man tassa på tå. Frågan är om hon hittar dörren. Att gå in i en diskussion om modern belgisk konst och litteratur verkar främmande, och mycket riktigt. Hennes stora bekymmer är om man ska äta frukost.
Och man förstår att hon är turist och att hon läst mindre än jag. Hon är ingenting. Hennes sfär är motsatta könet och mat. Alla kvinnor är fiender och hon ser sig som en belgisk prinsessa. Men det gör inte jag. Att hotellrummet är ostädat spelar nu ingen roll. Hon har svårt att fokusera och trivs med att vara liten och dum, räknar på fingrarna och stoppar fingrarna i mun. Hon anser sig vara vacker och detta är helt ointressant i en hotellreception.
Jag byter hotell, ett trestjärnig toch får presenterad för mig en korkad blondin, en latinamerikan och en östeuropeisk kvinna i modell sliten, och ingen av dessa känner till magritte. De skulle gissa på en parfym. Och den latinamerikanska kvinnan envisas med att prata dålig spanska, och om jag vill prata spanska så åker jag till spanien. Jag tar inte in på ett trestjärnigt hotell i Liège för att se en obildad latinamerikan i fel miljö. Det är ointressant.
Och vi frågar oss, vilken information ger dessa kvinnor, on Belgien, om hotell och hemlandets arbetskraft.
Man förstår att östeuropas allmänbildning är låg, latinamerikas allmänbildning är låg och dessa kvinnors självkänsla är under bottestrecket.
Det förväntas i en demokrati att man skall ha en viss kunskap om vad man kan och vad konsekvenserna blir om man inte kan.
Jag tar en busstur och finner underbara bostadshus, delvis förslummade och många tomma. Man förstår att arbetsmarknaden är krympt. Och på den krympande arbetsmarknaden klampar östeuropa in och ska ta över.
Jag går till det morgonöppna bageriet och även här har vi den småskaliga industrielle livsmedelstillverkningen, vilket tyder på en modern ekonomi. Man står inte och bakar hemma på nätterna. Man sitter inte i hemmet bland barn och städning och stickar för försäljning, man har nått lite längre i sitt ekonomiska tänkande.
I detta morgonöppna bageri möter en östeuropeisk kvinna upp som låtsas prata franska med en kund. Och dem priserna som kunden betalar för brödet ligger långt under de priser som står skrivna. Och vi får anta att den östeuropeiska turisten sagt sig vara blyg. Man skall ha det bekvämt på semestern. Man ska prata med kamraterna och får gratis bröd, och hej och hå.
Och hur kan belgaren ställa upp på detta?
Är man blyg skall man bearbeta detta i psykologisk miljö, inte i bageriet i belgien.
Detta bottnar på en total brist på respekt för andra länder, andra språk, andra kulturella mönster. Och detta fattar man inte utan dansar in på stadens museum med en leksakutställning med hjärtantema. så pinsamt.
Och magritte är mycket fjärran i den här miljön.
Man får gärna besöka andra länder, men att över huvud taget påstå att detta skulle ha med mig att göra, glöm det. Och naturligtvis skulle även dessa blyga människor ner i resväskan och rota. Man har lämnat anständigheten.
Belgien är ett informationsland. Och man vet mycket väl vad ett fona kommunistland är, och ett par frågor bekräftar nivån. Och när östueuropas yngre generation defilerade framför polisen utanför kyrkan blev bilden optimal. Ett trasproletäriat med dålig hållning hasar fram över kullerstenarna flankerade av den dekorerade katolska kyrkan och polisen häpnade:
Hur dum får man bli?
Och när dessa människro uttalar sig om sin hemlands politik och sin hemlands journalistik blir man förskräckt. Man bör kunna alla bokstäver i alfabetet innan man akan läsa. Så är det bara.
Här hamnar vi åter igen i omedelbar behovstillfredsställelse. Mat, tak över huvudet, sexualdrift samt att få ha roligt, att få sig ett gott skratt. Och för detta ändamål reser man till belgien, Liége, ordnar bussresa och stickar barnkläder för försäljning. Jo, det var kul faktiskt.
Loveletter in the sand…
