Efter berlin är man åter i sverige, landet där svart är vitt och vitt är svart.
Från malmö till kalmar. Kalmar på östkusten med sitt vackra slott. Och slottet var vackert och gratisunderhållningen på torget var exakt så flåshurtig som gratisunderhållning skall vara. slitna skämt och samma gamla rolighetsjargong. lite unket kanske, men ack en gammal och kär tradition.
Och folk stöttade, och liksom avtrubbade klappade man händerna och liksom avtrubbade hade man roligt.
Vad var det som var roligt?. Vad var det som var så kreativt och så svenskt.?
Efter två nätter på hotell riksrasta, som inte var något extra, så skulle då kustpilen prövas.
Kustpilen är ett tåg som går mellan kalmar och linköping och de resekort man köper för att underlätta för biljettförsäljaren, tja det var omöjligt att förstå. Tre kort skulle behövas för att komma från punkt a till punkt b. och vi anar att pendlarna, skolbarnen och ortsbefolkningen avstår från tåg sommartid till förmån för de förvirrade.
Jag valde att åka till vimmerby, med astrid lindgrens värld. Ett barnvänligt alternativ av semester.
Vimmerby var en kullerstensbelagd pittoresk by med alla tillbehör.
På stadshotellet var personalen kvinnlig och blonderad, och med smak för äventyr. Även här smög sig receptionisten in i mitt rum med en bekant och eftersom passionen tog överhand så användes min säng till älgskog. Den i berlin inköpta officersmössa från forna sovjet gav säkert en pikant touch till passionen. Tre dagar i sverige.
Vi får anta att den till åren komna bekanten var impotent, misslyckad och kanske till och med ledsen. Han kanske behövde piggas upp, och kreativiteten i sverige, landet där svart är vitt och vitt är svart vidrör enbart nedre regionen. Det är där man kan ta fram sin personlighet.
Sveriges kreativitet. Blonderad, en snabbis och en hatt. Och detta får vi anse ha en uppiggande effekt på medelålders herrar. Ärligt talat jag tror inte det. men lakanen stank.
Färden med kustpilen fortsatte kommande vardag, då biljett kassan i vimmerby åter stod öppen. Och linköping var nästa anhalt.
Universitetsstad och på torget bredvid åhlens fick jag uppbåda all min flåshurtighet och vara positiv som en reklam för dove hudlotion. Man får prata lite stötigt och le. Vara stressad och ödmjuk, ty dessa tillfälliga blondiner är mycket snarstuckna. Det är mycket snörpta munnar, och mycket hopknipna ögon i sverige. Ett tecken i tiden på den utarmade kvinnligheten.
Att uppskatta kustpilen som turistäventyr, kan verka överdrivet. Om man är fyra år och aldrig har åkt tåg förr kan det verka spännande, men annars nej.
Sverige är inget självklart turistland. De flesta stadsmiljöer är slitna eller kanske inte ens avsedda för turism. Kyrkor, museer är inga praktexemplar och caféer, restauranger är vare sig av hygien eller kvalitet några höjdare. Menyerna är simpla och man har sett det förut. De utländska turisterna sviker. Den arbetskraft som anställs för att serva de utländska turisterna är ofta snorkiga och okunniga. Det svenska skolsystemet som rasat under en tioårsperiod ger en obildad arbetskraft utan det annars utomlands globala perspektivet. Den svenska människan lever i sitt kvarter i sin kamratgrupp och har föga kunskap om världen utanför. Man kan inte presentera detta för världen.
Sverige kan i det närmaste liknas vid israel, ständigt bojkottat för sitt agerande mot ursprungsbefolkningen. Ständiga handelsbojkotter från världen och ständiga avståndstagande. Dagstidningarna skriver i svarta rubriker om bilbränder, misshandel och avrättningar och tror att detta är nyheter. Vem vill besöka ett laglöst land. bli otrevligt bemött i en vanvårdad stad där bilarna bränns?
Och den svenska arbetskraften tramsar på, fullständigt övertygade om att de stöttar varandra. Att deras agerande är fräckt och poänggivande.
Efter linköping så hamnar vi i södertälje. Ett fyrstjärnigt hotell, där man serverar drinkar på utspädd alkohol och häller vin i vattnet. Hela foajen kan liknas vid en fritidsgård, och naturligtvis skall de blonderade flickorna visa sig på styva linan och hjulet saboteras på min reväska. Man är beskyddad. Man gör som man vill.
Och man leker enfant terrible. Det är så osvenskt. Och bland gästerna finns en grupp svenska medelålders män, och ingen av den blonderade kvinnliga personalen har en tanke på att ta upp någon av dessa herrar i en gästs säng. De är svenskar. Och i vimmerby tog den blonderade kvinnliga personalen upp en medelålders herre, inte ens gäst men med latinamerikanskt ursprung i en gäst säng. Och här funderar man hur kan det komma sig att de svenska männen klarar av att skilja på privatliv och yrkesliv och förmedla sin integritetsgräns till den kvinnliga personalen, men inte den invandrande mannen. Han klarar inte att hålla isär privatperson och yrkesperson, han klarar inte av att acceptera att en annan gäst har betalat rummet och att rummet därmed inte är tillängligt för en nyfiken obehörig. Var är tankefelet?
Södertälje är ingen turiststad. En sliten stadsmiljö med undermåliga restauranger. De aktiviteter som erbjuds är ålderstigna. Trampbåtar, ett kulturellt reservat en kyrka osv.
Och en tramsande personal i det fyrstjäriga hotellet. Okunnig och serverande oförskämdheter, man har en mytomanisk framtoning. Och tydligen är detta viktigare än att sköta sitt arbete. Att ljuga utan att blinka. Outbildad och överkänslig. Lever i en slags science fictionvärld där man är beskyddad, man gör som man vill. Var kommer denna tanke ifrån?
Vem har sagt att när du arbetar i reception på park hotel i södertälje så skall du ljuga så mycket det går, du skall hälla vatten i spritflaskor och vinflaskor och du skal vandalisera de betalande gästernas ägodelar. De skall minsann inte ha det bra i sin vistelse. Vem har sagt detta, eller i vilken arbetsbeskrivning kan man läsa detta?
Och nu är i vi i sverige. Här är sveriges trasproleteriat, i sin rena skepnad. Precis så kan man transformera syftet med det arbete man utför. Man vänder på hotellets syfte och personalen fattar inte vad de gör. Att de agerar helt i motsatt riktning mot vad ett hotell är, eller en daghemsplats eller en skolklass. Och vi gör det och vi har gjort det och vi kommer att göra det igen.
Och de hjälper varandra.
Bussen till nynäshamn och ett hotellkomplex utanför stadens kärna, och för att göra receptionisten glad, fick hon stå och hitta på om sin amerikanska pojkvän, sina resor till australien och nya zeeland. Och hon var glad. Hon hade fått en gäst att lyda, sitta fint och lyssna. Och jag frågar mig vad är din roll i hotellreceptionen, att forma ljud ur munnen, eller att utföra de arbetsuppgifter som hotellet skall upplåta.
Och vi läser i tidningen att en garagebrand i malmö förstörde tio bilar. Branden utlöstes av ett elfel. Och inga försäkringspengar kommer att betalas ut. man får stå sitt kast.
Man leker med elen i malmö. Hissar, spisar, kylskåp. Man vill tranformera verkligheten. Och då blir konsekvensen en kraftig rökutveckling med tillhörande brand. Det kan vara lite svårt att förstå kopplingen om man inte är utbildad. Brandkår tillkallades och polisen utreder. Polisen utreder. Polisen utreder orsaken. Polisen i malmö utreder varför tio bilar brann samtidigt mellan klockan fyra och fem en torsdagmorgon i ett garage. Sverige är inget land jag rekommenderar som resmål. Det är ett kallt, ganska isolerat land i norden och man har dålig pejl på världsmarkandspriset på kaffe, olja och socker. Här i nynäshamn kommer eller kom de stora båtarna, de riktigt stora båtarna genom suezkanalen från världen.
Det har varit premiär på en batmanfilm och bruce springsteen har gett konsert i göteborg. Och nina hagen har skrivit en bok. På tyska.
