Jag har nu rest runt och studerat europa. Denna plats som har rykte om sig att vara farlig. Denna historiska miljö. Där historiens vingslag alltid är närvarande.
Jag har varit i öst och väst och undersökt varje hörn av denna världsdel.
När jag såg den av natursten byggda privatbostaden omgärdad av en stenmur och man hade en privat olivlund, fick jag en glimt av något som kanske skulle kunna kallas europa. I montenegro, vid ett stopp med rundtursbåten i Kotorbukten där ortsbefolkningen tältade under de gamla olivträden, riktigt gamla, tändes hoppet. Det kanske finns ett europa.
Och med Renfetåget for vi till sist genom det andalusiska landskapet, den röda jorden och den industrialiserade olivodlingen, de grågröna färgen mot den röda jorden. Kanske är detta europa. Eller en bild av europa. Sedd genom olivoljans guldgula nyans, när man håller upp flaskan mot solen för att kontrollera färgen. Kanske skall man se europa så.
Eller är europa att från Berlin hauptbahnhof släntra in i ICE-tåget och fyra timmar senare se Frankfurts skylight, släntra av på den gigantiska frankfurts hauptbahnhof. Checka in på ett av alla hotell runt centralstationen.
Dagen därpå tar man lokaltåget till Saarbruken, och där finns ett gigantiskt barockslott, eller stannar vid st Wendel för att studera deras basilika. En praktpjäs. Här i södra tyskland.
Är detta europa?
Lokaltåget till saarbruken var en eäkta tågresa. Utanför fönstret fladdrade industrier, öppna marker, små städer och höga berg. Omväxlande och så europeiskt. Saarbruken en stad som anlagt en comfortzon i attityden. En relaxad stad. Man släntrar runt i bekväma skor och skrynkliga kläder , kanske med en kasse tyskt öl. Man hänger på , spatserar i den alte stadt på kullerstenar och ser folklivet från en uteservering med ännu en tysk öl framför sig. Man är lite kulturell och besöker barockslottet, sedan har man gjort sitt.
I st Wendel, en liten stad samma attityd. Bekväma skor och skrynkliga kläder men det är en kaffekopp och man strosar in i basilikan. Ett mästerverk och man är turist och pratar högt i kyrkan, pekar och kommenterar allt man ser. Man är bekväm och känner sig hemmastadd.
I denna del av europa är turismen mest landets egna befolkning. Inga utomstående hittar hit. Och det tycker man är bra. Man har tid, man tar det lugnt. Kontrollerar sin stad.
Såg jag en opelfabrik från tågfönstret. En opel, en bilfabrik. Men det är sommar nu och man tänker inte så mycket på framtiden. Vandrar fram i bekväma skor och kollar upp små detaljer i den tyska verkligheten. Tittar på de dubbade amerikanska kriminalserierna eller inhemskt producerade. Hoppar över nyhetskanalerna från BBC och news world. Det blir för komplext.
Kanske är detta europa? Det är det nog. Lite sömningt. Lite bekvämt och lite kulturellt.
Så sitter jag här på ett hotell i frankfurt och skriver kaoslyrik och känner mig som om jag hittat europa, äntligen.
Med utgångspunkt från min senaste favoritbok metro 2033 har jag mejslat ut tre karaktärer. Bibliotekarien som vaktar det tryckta ordet. Informationen som ger oss spår bakåt i tiden. Eller vägvisaren som varken är god eller ond. Som för dg dit di egentligen vill oavsett om det är ont eller gott, det existerar bara din fria vilja, och din moral.
Och maskens väktare. Masken som skapat metron , och väktaren som okritiskt dyrkar skaparen. Med sockrad verklighetsuppfattning och med okritisk attityd har man utsett sig själv till skapelsens väktare, i metron.
Dessa är mina gestalter som i frysta fragment, frysta ögonblicksbilder skall beskriva tiden vi lever i. ett tidsdokument av snabba fragment.
Och för att förstå vad jag gör bör man vara påläst i den ryska litteraturen och känna till kaospiloterna i danmark. Skall kaospiloterna landa på ett hotellrum i frankfurt, eller blir det crash and burn. Jag vet inte. Men nu ska jag undersöka lyriken som verktyg, spårklig koncentration och en stram form. En sonett, hexameter, och det roar mig mycket. Här i frankfurt på hotellrummet, där jag fann europa.
