Nu har jag sett tour de france refererat på franska, svenska, tyska, engelska och danska.
Detta arrangemang är väl bevakat av kameror och publik. Loppet sträcker sig över hela frankrike och cyklisterna anser att det är ett lopp värt att cykla.
Och beträffande den information som kommer ur tvrutan är det vackra bilder och de flesta tittare kan läsa i nederkanten och se att siffran på ryggen och namnet i nederkanten är samma.
Den franska reportern är halva loppet.
Han kan allting om geografin. De byggnader som visas får alltid en egen anekdot. Han informerar i detalj om cykeltekniker, bromsar, växlar och olika tekniker att ta sig fram i de olika miljöer. Han informerar om klungan, hjälpryttare och publikens roll. Kort sagt han kan sin grej. Ingen tvekan råder.
Han har en klingande franska, med många ord och han är engagerad. I spurten fullständigt exploderar flödet till ett smattrande referat där allt, säger allt, kommenteras. Och är en fransman med i tätstriden då är flödet understruket av en positiv klang.
Franska cykelreportrar är engagerade och tre veckor av cykelsnack är målgången i paris lika engagerande som första cykeltrampet i starten. Då är man professionell.
Vi vänder blicken till de heminredningsprogram som sveriges begåvats med. Olika team åker runt i sverige och renoverar folks bostäder.
Jag vet att strängnäs , t ex är en stad men fick jag någon information om staden, inte ett ord. Men att köket skulle ha en spiskåpa, det var viktigt. Och luckor. Och fyrkantig soffa. Och ljuset.
Det är tråkigt. Jag har hört det förut.
Och självklart, tar man ingen hänsyn till landskapets kulturella arkitektur, vävnader eller traditioner. Det finns familjer eller trakter där man umgås i köket, där man umgås runt matsalsbordet eller umgås på lokal. Men alla skall ha spiskåpa i rostfritt och fyrkantig soffa.
Varför kan man inte berätta något om staden, ge staden eller platsen en karaktär. Berätta något som förklarar var man är. Det kallas fragment och är en postmodern teknik att beskriva verkligheten.
Används i modern litteratur för att gestalta, placera läsaren i historien. Snabbt sätta in läsaren i ett sammanhang.
Eller morronsoffan, eller sporten.
Travet. Efter att som ung hästtjej hängt på färjestad travbana en del av ungdomstiden är trav mer än skrällar och barfota. Det är transparent, det är oförskämt.
Vi tycker inte synd om svensk tvpersonal. Jag förstår att man vill ha uppmärksamhet för sin egen skull. Se människan. Men vad står det i arbetsbeskrivningen. Det står ite att man skall använda slitna skämt, skicka gliringar eller ha en pinsam jargong, bara för att retas. Det finns andra forum för provokation. Det finns andra forum för bristande kompetens.
Fritidsgårdar har en roll som utvecklande av social kompetens. Enklare demokratiregler. Hänga upp jackan, lämna tillbaka pingisracket eller biljardkön efter att ha försökt verka sportig.
Visst kan det verka ambitiöst att ta in förortens jargonger i tv, men sverige består av en komplexare struktur. Glesbygd, småstad, barn, kvinnor osv.
Men det tuggar fram, matlagning och inredning och blomplantering och som guldkant en repris på dallas eller en b-rulle. Lite bantning och amerikanska långbenta brudar.
Tråkigt. Ett koncept skall vara som ett skelett, att bryta ner till minsta betydelsebärande enhet. Detta ger en frihet i programmakeriet. Annars är det inget koncept. Då är det en mall. Och fattar men inte det skall man inte arbeta på TV. Eller radio.
Detta är min åsikt, som alltid haft full barngrupp, skoldagar eller lov. Barnen är friska och robusta och aldrig sjuka. Har aldrig tråkigt. Så konstigt. När jag arbetade i kommunal barnomsorg, i sverige.
Kanske är trixet att jag har ett språk och en kompetens. Kommunikation helt enkelt. Kanske. Man kan fundera på det.
