När man sitter här i mortsel i belgien. En belgisk småstad. I detta mångspråkiga land, så självklart tänker man på sverige och svensk information.
Själv är jag mycket kritisk till det system med lokaltidningar och rikstidningar, dagspress och kvällspress som sverige byggde upp under mellankrigstiden. Med presstöd och redaktioner med lokal förankring.
Och när man kommer till Södermanland, ett litet landskap med många olika miljöer. Nynäshamn med hamnen, Vingåker med två slott och folkdräkt, Eskilstuna med en stor grupp invandrare, när man kommer dit och pratar med folk och frågar vilken dagstidning de läser och alla svarar om jag läser en dagstidning, det händer, så läser jag dagens nyheter.
Och är man minsta kunnig om information och informationssamhällets konstruktion så förstår man att detta är inte ekonomiskt försvarbart. Detta är slöseri med resurser och ekonomi.
Här i belgien, som jag måste säga, har en informationsapparat som är ekonomiskt, fungerande och ger ett allmänbildat och kunnigt folk. Detta är en fråga om demokrati och en fråga om självständighet.
Här är man naturligt tvåspråkig, samt har en liten grupp tysktalande människor, vilket gör att man naturligt riktar informationen. Det är en självklarhet. Indoktrinering?
Jag anser inte detta.
När man diskuterar information på flera språk säger många svenskar, vi ska titta på schweiz. Men detta är ett folk som har en hög kunskap av ekonomiskt kunnande. Genom banker och investeringar, finansiella spörsmål ger detta en typ av information. Sverige är fortfarande ett industriellt land med lönearbetare. Och de finansvalpar som finns i sverige klarar nog att söka sin information i det som intresserar dem. Detta betvivlar ingen.
Men den vanliga arbetaren behöver tidsbesparande information. Effektiv och innehållsrik information.
Ett exempel.
Det finns lokala signalsystem, som byggs upp genom tillfälligheter eller behov. Om man lever i ett mångkulturellt område med människor från tropiska zonen, är det ingen som begär att de ska vet i kroppen, när det är dags att plocka fram barnens vinterkläder. Det är en självklarhet att för nordbon är detta en intuitiv kunskap som vi tillägnat oss för att överleva. Om det i detta område första oktober kommer ett barn tillhörande dagisfröken i full vinterkostym förstår alla att detta är en signal, att börja tänka på barnens vinterkläder. Men för en utomstående kan denna daghemsfröken framstå som en komplett förvirrad kvinna. Detta är ett lokalt signalsystem som enbart fungerar i en specifik miljö. Och är effektiv och tidsbesparande. Och sedan kan varje familj gå in i den traditionella informationen med reklam för vinterjackor eller stövlar eller liknande.
Men om det lokala signalsystemet försvinner, så blir den traditionella reklamen inte tidsbesparande. Detta är verkligheten.
I det system som svenska tidningar arbetar med lokal press och rikstäckande tidningar var tanken att de skulle fungera som ett lokalt signalsystem, men de gör inte detta. Svenska människor anser att lokaltidningen är överflödig. Om man har en granne med rötter i ett annat land, så finner man det intressant att lära känna det landet och man förstår att denna individ inte har full information, om hemlandets alla nyheter. Och man vill ha objektiv information.
Svenskarna är ett nyfiket folk, men får man inte nyttig information, så gör man andra saker. Och nu är svenska tidningar i den fasen att folk reser och kollar upp själva.
En ny form av information. Den vanliga människan skapar sitt eget nätverk för information. Bortom den objektiva informationen, och här inträder detta att objektiviteten inte längre är intressant.
Och nu pratar vi verklighetsuppfattning. Nu pratar vi lokala signalsystem, nu pratar vi intressesfärer. Och alla är inte intresserade av bnp per capita, lokala matkulturer och folkdräkter, det skall man ha klart för sig. När man pratar i milano och dessa människor vet exakt när tullen är bemannad, och vilka tullstationer som är obemannade, kan man ana att detta är inga turister som skall till sverige och se på vingåkersdräkten.
Informationssamhället.
Här i belgien har man en naturlig riktning av information genom språklig tillhörighet. Det är naturligt och man använder språket och därmed informationen som ett verktyg till ett lokalt signalsystem.
Här i den lilla staden mortsel är man mycket noga med barnen, och för detta ändamål har man byggt upp skola , trottoarer, cykelbanor och en lekpark. Och man förstår som utomstående att här är alla barnen viktiga.
När man som utomstående kommer och sätter sig på en bänk i deras lekpark, så kommer det en trupp knattingar och markerar, detta är vår lekpark.
Och då passar jag på, när jag har fokus, de vill inte riktigt acceptera en utböling på deras domän. Cigarettfimpen stoppas övertydligt tillbaka i asken, och signalerar att skräp i lekparken accepterar vi inte, jag dricker ur en burk och stoppar tomburken i väskan, och jag äter inte godis.
Sedan går jag med övertydliga steg till papperskorgen och slänger mitt skräp, och alla barnen förstår att man skräpar inte ner i barnens lekpark. Detta är inte acceptabelt. Sedan kommer familjerna och man har en trevlig stund i lekparken, en söndag och solen skiner, men detta har inte jag med att göra. Jag talar enbart om hur man beter sig i barnens lekpark, och detta förstår alla barn. Detta är information, i den renaste formen. Från vuxen till barn. Jag pratar inte flamländska, men vi kommunicerar.
Och barnen får en information anpassad till deras behov och anpassad till deras livsmiljö, en nyttig information. Sedan kan man diskutera rökning , man kan diskutera aluminiumburken, men detta är inte barnens problem.
Idealet för mig vore om tidningen i sverige har den inställningen: hur påverkar den globala händelsen individens dagliga liv.
Oljekatastrofen i Mexiko leder till att alla sju länderna runt östersjön sätter sig ner och bygger upp nya rutiner för hur man hanterar oljeläckage i östersjön.
Detta läser jag på SMHI:s hemsida. Nu hade man talat om för mig i Nynäshamn att detta var på gång, så jag visste redan detta. Men så läser vi i Skånska dagbladet att de nya rutinerna fungerar inte i sverige, på svenskt vatten.
Det var en trålare som kolliderat med en oljebåt mellan sverige och danmark, danmarks kustbevakning rapporterar tills Sverige, till lokalbefolkningen och sverige reagerar inte förrän en svensk privatperson rapporterar.
Varför då?
I detta måste vi komma ihåg två saker.
Det finns svenska människor som i sitt privatliv har internationella kontakter. Att en skåning har danska vänner är helt normalt, och självklart diskuterar man aktualiteter, det är normalt.
I sverige har vi en grupp människor som busringer till myndigheter; polis, kustbevakning, brandkår och påtalar olika icke-fenomen.
Så när kustbevakningen på svensk sida inte reagerar så är detta en konsekvens av att man tidigare har haft så många falsklarm att man har direktiv att inte reagera.
Detta är verkligheten. Detta är den svenska verkligheten och det är den danska verkligheten. Man busringer inte i danmark, man inser allvaret.
Och har man besökt befolkningen i yttre skärgården i sverige, så busringer man inte. Havet är deras livsmiljö, och kustbevakningen är deras beroende i en storm, i en kall vinter då isen lägger sig. Man gör inte så.
Och här har vi ett informationsproblem.
Det finns grupper i det svenska samhället som på fullaste allvar tror att svensk polis, svensk kustbevakning är tidsfördriv, är leksaker tillsatta för deras tillfredsställelse.
Sverige har från att varit ledande i utbildning, vi har haft ett skolsystem som varit högeffektivt, på tio år hamnat bland bottenskrapet, och hur gick det till?
Och när man sätter sig i Belgien , i lekparken och fyraåringar kommer och kraftfullt markerar; det här är min domän, då har man svaret. Då förstår man innebörden i civilkurage, och jag har den djupaste respekten för den belgiska unga generationen, och är tacksam att få vistas i mortsel, belgien
