Den moderne kroatiska mannen vaknar tidigt. Han har tagit tag i sitt liv efter den kalla vintern. Kliver upp ur sängen, grabbar abonnemangstelefonen och screenar fram väder appen. Temperatur, lufttryck, vindstyrka, pollenhalt och becerel redovisas i digitala siffror.
Så bra. Det blir en varm dag i zagreb.
Han kastar i sig två toast med nutella och tar på sig de kinesiskproducerade nikeskorna, kopior. Han skall ta sig en joggingtur innan biltrafiken blir för på trängande i denna pulserande östeuropeiska stad.
Han tar soppåsen som står utanför dörren, låser säkerhetsdörren och proppar ner plastpåsen i den överfulla sopcontainern på gården.
Han joggar längs floden som rinner genom staden.
De har gjort iordning så det är promenader på båda sidor, med lampor. Pittoreskt faktiskt.
Den inhemska youghurten , bröd från bageriet och inhemskt producerad ost är för gamla tanter och inget för den moderna kroaten.
Han joggar, och hälsar leende på dem han möter. Man skall ha en munter och positiv attityd i zagreb. Denna arla morgonstund. Inga sura miner.
Väl hemma, dressar han om efter duschen och hoppar över vattenpölarna och sprickorna i asfalten.
Han hann bytra några nyheter med en granne i hissen ner. Om köttrea och ny mobilabonnemang med tusen sms. han känner sig uppdaterad.
Han hoppar på den ultramoderna blå spårvagnen och har en biljett på mobilen som enbart betalas om det blir kontroll.
Han klarar sig och känner sig äntligen fri,
Han börjar sin tolv timmar lång arbetsdag i en livsmedelsaffär. Tunga luft och kassaband från tidigt femtiotal. Han är frisk och stark. På två nutella-mackor klarar han sig till lunch halvtvå. Han känner sig fräsch faktiskt.
Han tittar ut genom fönstret ser kedjan i svängen som markerar att man inte får gå ut i gatan, tittar upp på den svartnande fasaden, ett minne från koleldningens dagar. Konstigt att de aldrig tvättar fasaderna, som i paris. Märkligt.
Han tar upp abonnemangstelefonen och mässar ett meddelande till ett av kortnumren.
Utan min mobil är jag blott ett jon från forna jugoslavien säger han till sig själv. Jag har mina vänner.
I zagreb skall regeringen ha resultat av investeringar i humankapital. Man anser inte att mjuka värden är intressant. Teknik, matematik prioriteras framför humanistiska ämnen. Individen är det den presterar, varken mer eller mindre. Kunskap skall var mätbar, enligt empiriska lagar. Empiri.
Hemma var det ett kaos.
Frun, blond och smal kopierade diorklänningar för avsalu. Hon hade sett dem i en tidning och köpt billigt syntetsiden och sydde nu för brinnande livet.
De skulle på semester till kusten. Spatsera i de romerska städerna med avloppen som rann rätt ut i havet. En bra dag med frånlandsvind kunde det vara riktigt bra vatten. För barnen.
Men vad gjorde det om hundra år.
Det skulle bli ännu en varm sommar. Ökenklimat. Det berodde visst på ozonlagret. Det hade visst kraschat över polen efter brunkolseldandet. Och en spricka låg över östeuropa.
Hans fru sa att det var för att änglarna skulle se sina favoriter. Ha full koll på läget. Alla vet ju att de vackraste kvinnorna finns i kroatien och det är klart att änglarna vill se blonda smala och brunbrända kvinnor. det vill väl alla.
Hon skulle nog få sy mer. Den stulna cykeln började kännas barnslig. Den kom från sverige. Och han ville ha en bil. en gammal bil gjorde ingenting. Men han ville känna sig modern och ha full koll på läget. Och vad gjorde det om hundra år. En gratis solbränna var väl helt ok.
Stanken från soptunnan blev vid tolvtiden outhärdlig och sopbilen kom. De rämnade trottoarkanterna och den spruckna asfalten gjorde tunnan svårmanövrerad. Och glasflaskorna i de osorterade soporna gjorde att om tunnan välte skulle det bli merarbete.
Det var en vanlig dag i kroatien. En varm dag. termometern var uppe i femtio grader. Men det kanske inte var sant. kanske termometern ljög. han valde att tro det.
och i denna tid, på den ultramoderna spårvagnen var den moderna kroatiske mannen fullständigt övertygad om att politikerna var korrumperade och att det som stod i landets tidningar var nonsens och lögner, för det hade grannen sagt.
