Mitt besök i baskien fick mig att ta avstånd från detta. jag är väl för politisk.
sverige är ett mycket hårt land och lyssnar på signalsystem, mer än ord.
det är nu så att våra invandrare samlas i områden tillrättalagda för att de skall utöva sin kultur.
som en blondin.
där livet skall vara enkelt och den lilla världen greppbar, inom lagom räckhåll, med billiga kläder och billig mat.
detta som ett svar på dessa människors val av människor.
i dessa områden har utbildning en ringa betydelse och bibliotek, sjukvård, tandvård och andra infrastrukturella får ge vika för en lokal pub eller ett café-
samtalen hålls på en mycket låg nivå, och den enda litteratur man erhåller i brevlådan är reklambladen.
och en kulturell lokal.
i övrigt är svenska samhället stängt och man får endast besöka det svenska samhället.
och detta vill man ha.
i detta känner man sig trygg.
barnen gör inte som du säger, de gör som du gör.
när jag nu kommer till Baskien som i sin självständighetsiver ägnat sig åt terrorism och finner. hög arbetslöshet, renoveringar och nyinvesteringar är i ett icke-tillstånd.
man har inte använt bostadssektorn för att stimulera ekonomin.
all självständighet bygger på att bära sina egna kostnader.
jag ser mödrar som gläfser som hundar åt barnen och emellan dem finns en vägg av tystnad.
dessa kvinnor är liksom i förorten känslomässigt undernärda.
det utvecklas i alla samhällen relationer och konventioner, så även i baskien.
och all samhällsutveckling måste ske på så sätt att det finns en intellektuell minsta nivå, annars avstannar utvecklingen.
och det är detta som har hänt.
när man kommer som besökare blir den automatiska reaktionen, när man ser ett barn
och vad är det för märkvärdigt med dig, så att man måste spränga barn i barcelona i luften.
och detta är inte en riktig väg att möta ett barn. men det blir så.
man tar avstånd, och detta är ingen optimal utvecklingsmiljö för ett barn. detta skapar en osäker människa som är villig att lyda.
informationen är låg och attityderna i det baskiska samhället är hårda.
hög arbetslöshet och renoverade bostäder samt en känslokyla är inte självständighet, det är kramp.
och självständighet är inte att
rota i soptunnor
tigga cigaretter
eller att ha tillgång till billiga kläder med dålig passform och enkla kvaliteter.
detta är en form av förtryck.
oavsett vilken regim som finnes, så arbetar den utifrån en progressivitet i samhället.
baltikum har varit ockuperat av Ryssland. alla vet.
men under denna tid utvecklades konsthantverket, smide, trä och stenhuggeri till svindlande höjder.
teknik och skicklighet i sin disciplin är utsökt.
det fanns inga begränsningar i uttrycket.
vi måste omvärdera censur. när man begränsar yttrandefriheten kanske det är för att hålla en utvecklande nivå. ingen är intresserad av gnäll, eller faktaförvanskning.
det blir billigt.
baltikum är inte några exklusiva länder, med en kulturell grupp som svävar i toppen av samhället, som en slags guggenheim. det är inte så, men deras konstnärliga uttryck, deras teknik i konsthantverket är fulländad.
de har en kvalitetskänsla och en stolthet i sitt uttryck och det är vackert. och man får en respekt för dessa människor.
men jag har ingen respekt för människorna i Baskien.
inget ekologiskt tänkande, dålig historieförankring till kommande generationer. hantverket är ointressant.
tråkigt som en förort med outbildade, nyfikna och skadeglada varelser som i sin passivitet och dumhet inte vet vad de ska göra, så de gör som grannen gör.
och färgar håret blont.
