I Toulouse trivs man. Man älskar sin stad som den är. Det är bra som det är. Man söker sällan information eller inspiration i andra miljöer. Man har sitt Toulouse.
Man är född här och känner till.
I denna stad vet man om en person gick till Carrefour i morse med två olika strumpor. Detta vet man innan dagen är över, men man vet inte vilket bolag som distribuerar gasen i spisen, värmen i elementen. Man vet inte till vilket pris och man vet inte om det finns alternativ.
Man älskar sin stad.
Om man inte har barn i skolåldern vet man inte vad som lärs ut i skolan. Man vet inte hur väl de olika nivåerna matchar inför nästa nivå. Och kan därför inte ha en åsikt om varför elever hoppar av universitetet.
Men man vet att en person gick till affären i morse med två olika färger på strumporna.
Det finns en del torghandel och man får anta att det är närproducerade livsmedel. Men finns det en vilja att få in deras produkter i de stora kedjorna, mono Prix eller Carrefour. För att stötta och förmera livsmedelsproduktion i närmiljön.
Men visst det är en bra stad att växa upp i. de unga människorna känner sig inte undantagna och de äldre får sina caféer. Som vardag har alla sina behov uppfyllda.
Men det rullar på.
I de små butikerna fyller man upp med det man tycker om, vilket gör att trender och modefixeringar undviks. Och det är bra. Man uppmuntrar dresskoder och individualitet istället för trender.
Men i mitt tycke lite väl snälla ögon. Här blir det aldrig edge.
Man frontar aldrig.
Men visst Toulouse är en trevlig stad. Om man vill lära sig franska.
Narbonne är en mindre stad, som säger sig vara turistvänlig.
De unga människorna har tråkigt, och åker till Toulouse när de vill ha något att göra. Och det är inte bra. De har sin kyrka i Narbonne, och sina plager. Men de har skolbarn, de har ungdomar. Och dessa vill inte tillbringa kvällen på cafée. Så är det.
Och i Narbonne vet man definitivt inte vem som producerar elen. Man vet inte ens vem som satte upp plåtstängslet över halva vägen fast det var förbjudet.
När jag kommer promenerande i Narbonne tillsammans med ett äldre barn så helt plötsligt var halva vägen avspärrad av ett korrigerad plåt. Och när kom det dit. Och varför. Ingen visste?
I denna lilla stad där unga människor flyttar hemifrån tidigt, finns ingen varningsklocka som ringer att man kanske borde göra något för den yngre generationen.
Inte bara gå ner på tågstationen och ställa sig och titta, för att sedan gå därifrån.
Jag har aldrig sett något liknande. Självklart att man bör kolla upp vad unga människor har för sig nere på tågstationen. Men man pratar väl med dem, och säger till, tipsar om en alternativ aktivitet, om man ändå skall kontrollera.
Och där är hotellen uthyrda utan att det finns turister. Och varför finns det inga turister.
Kan det bero på något. Många blir illa berörda av dåliga vägar. Många blir illa berörda av att ungdomar tvingas springa på tågstationen för att det inte finns alternativ. Man vill inte störa. Som turist vill man att stadens invånare skall ha ett bra liv.
Sedan att shoppingen har ett annat utseende i de stora städerna, Milano, Berlin, London är väl en sak.
Syftet med denna visit i sydvästra Frankrike var att se vad som hänt i Baskien efter fem år av ”fred” sedan 2006. Och det var inte mycket.
Om jag bodde i Toulouse skulle jag kolla upp skolsystem. Energiförsörjning samt titta över den närproducerade livsmedelssektorn. Jag är övertygad om att här finns en del att göra.
