från källaren:
inför resan till usa skriver jag en del noveller, som ger fragment av den verklighet som kallas europa och framför allt ett nutida sverige. utan försköningar och fasader, utan rakt av. det känns fräscht och det känns som en skarp och vass markering om vad europas feminism kan åstadkomma.
en novell som jag arbetar med ser ut så här. barnomsorg i mångkulturellt perspektiv.
Kulturkrock i det lilla formatet // upp till tretton
Muslim – katolicism
Ny kunskap möter gammal tradition
Bristande respekt får konsekvenser av oanad betydelse för en lång tid framåt
Han hade högtflygande planer när han klev in på daghemmet. Lokalen låg mitt i området och hade tidigare varit en plats för alla, men var nu avsedd för enbart tjugo femåringar i form av daghem. Området var ett lågstatusområde och som i alla dessa område fanns alltid en fördröjning i tanken beträffande förändringar. Förändringar var egentligen av ondo. Man ville ha det som det var. Ett slags passiv observerande attityd. Alla förändringar genomfördes och man förstod inte att man accepterade förändringen när man sa ja.
Det var så. Man var liksom inte med. Man planerade allting, levde i nuet. Och man var posisitv i början med så kom historien ikapp och man ville ha det som det var. Och förstod inte att man kan inte göra så, i verkligheten.
Och nu kom hjälten och skulle återta sin lokal. Eller vara en representant för folkets vilja.
I lokalen fanns tjugo barn med bakgrund i annat land.
Mannen hade inget riktigt begrepp om hur världen såg ut. hans värld var området, affären, alla sina skilsmässor och kompisar.
Han visste inte att ett begynnande kritiserande av islam hade fått fäste i den globala debatten. Han visste inte att världen talade. Att världen hade åsikter och att detta påverkade hur man ser på olika fenomen, även i området.
Dessa barn hade en islamsk tradition.
Och detta var tanken. I denna tid sökte dessa föräldrar att uppfostra sina flickor till starka självständiga kvinnor. med två språk, egna åsikter och egna val. I deras vision av det nya landet fanns inget som
Att belönas av allah i nästa liv eller efter döden. Livet var här och nu. De försökte aktivt sammanföra sin hemlands kultur med det nya. Och detta tar tid. Detta kan vara svårt och man behöver tid. Tid för studier av det nya landet, tid för analys, tid att fråga, tid att svara.
Hjälten hade levt i det nya landet i tjugo år och totalt avskärmat sig från det som är det nya. Han hade tillsammans med likasinnande och lojala skapat en värld som egentligen skulle finnas på andra sidan atlanten men inte fanns där eftersom tjugo år hade gått.
Han ville inte acceptera.
Han beskrev sig själv som ett fotbollsproffs och sadlat om till en politisk debattör. Han skrev saker. Kanske en novell kanske en bok kanske en reportage. Men han skrev texter om det som han ansåg vara viktigt.
Hans syfte var att rädda lokalen till folket.
I barngruppen hade han placerat barn som han kände. De hade ett eget språk som de använde för kommunikation och det som kallades svenska var bara ord.
Det hela var förvirrande. Obehöriga började droppa in, och läroplanen om hur verksamheten skulle vara glömdes bort. Alla åt och ingen städade. Saker gick sönder men löagades inte, och saker försvann, och saker tillkom. Det var ostrukturerat och det var detta som folket ville ha.
Den muslimska föräldragruppen ville inte riktigt acceptera situationen. Det var inte den informationen de fått och det var inte detta de betalade för. Barnens språk började försämras. Dels hemspråket och dels det nya språket. Den struktur som barnen vant sig vid. Vid bordet, sagostund, simskola, rytmikstunden , biblioteksbesöket. Det bara rann ut i sanden. Sakta började strukturer upplösas, det blev mycket spontana besök. Det blev mycket olika möten som aldrig fördjupades. Folk kom och folk gick.
Ett slags flummande från hippietiden.
Föräldrarna som var mycket ambitiösa kände sig lurade. Språkliga missförstånd förvärrade situationen som egentligen inte var en situation. Det var ett kaos.
Men folket hade fått tillbaka sin lokal. Till vad. Och vad skulle de med lokalen till.
Föräldrarna flyttade från området. De hade högre ambitioner för sina barn, och platsade inte i områdets attityd. Kanske var de redan skadade av de ambitiös barnpedagogerna barnen hade mött den första tiden. De valde bort. De avstod. De ville inte delta. De ville vara hemma.
Vad händer egentligen när man inte uppfyller de förväntningar som verksamheten utlovat.
Hur reagerar omvärlden, den globala världen när en invandrargrupp diskriminenar en ny grupp människor, och kallar det kultur?
Och man är så isolerad från den globala debatten, att man har ett syfte som inte har med verksamheten att göra. Hur reagerar omvärlden på detta? Men omvärlden säger inget. Omvärlden reagerar inte i området och då finns inte den debatten, eller?
Och hur utmanövrerades den ordinarie personalen. Vad gjorde mannen i frökens lägenhet, när hon inte var där, varför tvättade han hemma hos henne, eller strök. Och ahde vänner där, och stal toalettpapper, mjölk. Vad gjorde han där?
Hade hon lovat honom att vara där. han avvek från sitt ordinarie arbete i lookalen för att vistas hemma hos fröken, när hon var i lokalen.
Hur agerar omvärlden i den frågan?
Hur reagerar omvärlden på detta?
Diskriminerings, särbehandling, tjänstefel.
Och hur reparerar man sitt dåliga rykte för barnen, för fröken och sina relationer med omvärlden.
Om man har den minsta kunskap om den arabiska världen borde man veta att iran och det som vi kallar kurdistan har en särställning i arabvärlden. Språk och egen kultur, arkitektur ger oss en indikation om deras avståndstagande från normen, massan osv.
Vad innebär det att vara självständig?
Att vara självständig innebär att man förhandlar med omvärlden. Och för att förhandla behöver man kunskap, ett språk och man går in i alla förhanslingar som jämlik.
Denna förhandling kan handla om territorium, ekonomi, handel. Och det underförstår att självständighet har ett stort mått av egendom. Egendom kan vara kultur, språk, historia, familj eller religion. En självständighet innebär att man erkänner en privat sfär, ett revir, ett territorium. Och denna egendom är värd att bevara. Hur långt man går i sin rätt till sin självständighet, sin förhandling och sin privata sfär är olika. Men att kränka någons territorium ses oftast som en krigshandling.
Och undanhållande av kunskap, plats och språk bör indikera på vilken nivå man valt.
Fråntagande av information. Fråntagande av kommunikation. Man fyller samhällsutvecklande information om samhället med missledande information utan värde. Ett tidsfördriv.
Och vad händer när man trakasserar ursprungsbefolkningen. Uppvigling.
Och vad händer när man trakasserar ursprungsbefolkningen i kommunal barnomsorg. Den utbildade personalen utsätts för diskriminering, genus och språk för att man tycker det är roligt. Och man kallar det kultur.
Den kommunala sekretessen bryts och man pratar och berättar , följer efter utomlands, och berättar små intrikata detaljer av privat natur. Och man gör detta i egenskap av kommunalanställd.
Hur ser detta ut utifrån?
Det ska vi ta reda på?
