stockholm är en stad för sina invånare. den är stor och rörig. jag åker kollektivt och promenerar obehindrat i hela berlin, men inte här. det är omöjligt om man inte bor här. jag är född i stockholm men kommer aldrig att bosätta mig här.
jag såg två äldre damer på en restaurang några kvarter bort. de hade klätt upp sig lite och träffades över en lunch. lite skvaller, lite hälsa, lite familj och mycket om stockholm. stockholmaren pratar mycket om sin stad. man älskar sitt stockholm och ordet hemmablind finns inte. man ser allt, och är alltid medveten om framtida planer i sina kvarter. en självklarhet. dessa två damer nyttjar inte stockholms nattliv, och då gör inte jag det heller. varför skulle jag?
det innehålelr inget som jag inte har upplevt förut. inget nytt, inget fräscht. lite sunkigt till och med. en del kallar det karaktär. jag kallar det brist på inspiration. man tycker inte att det är kul, helt enkelt.
och hur det blev så kan man fundera på? kanske de vätskor som folk envisas med att spruta på sig för att provocera. man är enfant terrible. men man fick se en äkta enfant terrible på centralstationen igår. en som lekte zigenare. ett minne för livet.
