på lördagarna i tv 4 har vi haft nöjet att få besöka en subkultur, rockmusiken.
det känns angeläget att få möta en del av det europeiska samhället som är unikt. kunskapskanalen har en programserie om gatukonst och det känns lite grann som man saknar, det som en gång var.
rebellerna, de opportunistiska. med eget språk och med egna kläder. de frontade och tog den offentliga debatten till en ny nivå. och man hade som mål en generering av samhället. rebellen ifrågasatte verkligheten i ett uttryck som han kände, kunde och ägde.
detta har idag bytts ut mot soffprogram, citat, en bekräftelse av sin egen betydelse. blomplantering, en ung artist gina plockar poäng i schlagerfestivalen.
när min mamma var liten i slutet på trettiotalet, blev hon ovän med en flicka på gungparken, de lekte, och flickan fällde uttrycket
“ska du säga din jävla kines”. i slutet av trettiotalet rådde i stockholm en ekonomisk depression. ransoneringar och vedtravarna kantade gatorna. kalla vintrar och en polemik i debatten.
men det fanns inga kineser. bara min mamma som när hon var arg fick illgröna sneda ögon. temperament kallas det.
är detta information? är detta ett rasistiskt uttalande, att säga jävla kines i ett område där inga kineser finnes?
kan man inte definiera information, skall man inte söka information, eller arbeta med information. kan man inte formulera en information så att den inte kan missförstås i tid och rum och riktning bör man inte kommunicera med okända människor. och man bör definitivt inte arbeta på tv eller radio, och absolut inte som programledare i den statskontrollerade tvkanalen i ett kultursammanhang. då får man ingen kultur att recensera, tänk dig för lilla vän på babel. det finns folk bakom kameran också.
