Nu tycker jag att vi tar ett helhetsgrepp på bilen. En kartell. Med bilen som tema och framlampan som fokus. Detta får vi ta seriöst.
Vad skall lampan lysa på. Vad vill vi se i ljuskäglan, när vi kör bilen i natten.
Vi landar i reflexen. Men inte riktigt än. I ljuskäglan finns framtiden och bortom ljuskäglans upplysta sfär finns, beyond det vi kan ha åsikter om, men inte vet. Det fördolda.
Men hur skall framtiden gestalta sig. Jag ser ett barn, en symbol för kommande generationer, en kommande målgrupp för kommande generationers bilar och framlampor. Och detta barn bär reflexer, som en uppmaning om; se mig.
Dessa reflexer är inte fastlåsta i en bricka som dinglar ner i ett snöre. Dessa reflexer är inte påsydda band. Det är fladdrande band. Det är sömmar och det är runda knappar som fästes på kläderna där man vill. Som en del av klädseln. De fladdrande banden retar ögat för att fånga uppmärksamheten. Ett parallelllt fokus har bildats och vi får en relation till framtiden. Framlampan möter en fladdrande reflex, och bildar en länk mellan bilföraren och gångtrafikanten, barnet. Och man måste inta ett förhållningssätt till framtiden, till reflexen och till framlampan och bilen. En relation har uppstått. Bara så där.
Och här uppstår frågor. Vägens beskaffenhet, och barnets trottoar. Eller gångväg eller bara vägkant. En proportionerlig orättvisa i förhållande till yta. Och vi måste anta en moralisk aspekt. I natten, på väg. Där lampan upplyser oss bit för bit om framtiden och bitarna flyttar sig i samma takt som vi rör oss framåt i bilen. Och barnet körs förbi, och vi minns bara de fladdrande reflexbanden. Vi minns inte om barnet var flicka eller pojke. Vi minns inte om det var argt, sorgsen eller bara stressad eller rädd för mörkret. Vi var på väg. Och lampans förmåga att lysa upp vägen och ge oss framtiden var mer intressant, och vi minns bara de fladdrande reflexbanden.
Bilen hoppar till eftersom vägen var trasig. Asfalten hade grävts upp och inte hunnit lagats. Dett upprör oss mycket, vi känner oss störda och svär till.
Att vi själva störde barnet i sin väg genom mörkret är helt ointressant. Jag i min bil är min egen verklighet och i den verkligheten skall jag ha ordentliga vägar. Jag betalar för en funktionell bil och då skall framlamporna jävlar i mig lysa upp, så man ser.
Det är min filosofi.
Och kartellen utvidgas. Vägar, mörker, ljus och signaler. De fladdrande reflexerna för oss till trafikskylten. Ser vi den. Trafikljuset, ser vi den och vad säger den. Och trottoarkanten, avgränsningen mellan vägbanorna. Ser vi dem. Alltid. I mörkret, när snön faller eller regnet piskar mot rutan. Eller dimman som rullar in från havet. Ser vi trottoarkanten, eller vägmarkeringen, alltid. Jag har betalt för en funktion, en framlampa som skall lysa upp så man ser.
Och vi fortsätter. Jag kör på min sida av vägen och får möte av en framlampa som har till uppgift att lysa upp , och jag blir bländad för ett ögonblick blir allt vitt, i mörkret. Och det tar en stund innan jag ser det jag ska se. Jag håller ögonen på vägen, hela tiden men jag ser inte vägen för mötet, mötet som var så överallt, så bländande. Jag såg framlampan i full effekt. Jag hade ett överdrivet fokus i mötet med en likasinnad. En, som jag som betalt för en framlampa som verkligen lyser upp vägen, så man ser.
