besöket i wolfsburg är intressant ur flera aspekter. en liten tysk stad med bilen i fokus. och här ges utrymme för tankar om samhället. det finns parkeringsplatser, det finns vägar och trottoarer och cykelvägar, men var skall man ställa cykeln.
och om man med sitt barn går till torget, köper fyra äpplen som man går hem och skalar, kärnar ur och kokar äppelmos på och serverar till barnet med osötad yoghurt, och diskuterar äpplen, färg och form och smak, så ser inte lekplatsen ut så här
i staden måste barnets sinnen och motorik tränas i en artificiell miljö, detta accepterar alla barn. men det måste finnas trygghetsfaktorer. var är staketet, var är bänken där föräldern sitter och var är papperskorgen. små igenkännande och trygghetsskapande faktorer, som ger tillit till omgivningen och till sin egen förmåga. växandet kan konkretiseras med växter eller blommor. det är logiskt och talar till det undermedvetna.
vi vänder blicken mot huset mitt emot, ett vetenskapscenter. i spektakulär former och med nya linjer i arkitekturen. och arkitekten är en kvinna, med arabisktklingande namn. och visst kan vi häpna över att en kvinna kan rita hus. men vi får aldrig underskaltta en arabisk kvinna.
vi måste komma ihåg att i samhället finns människor med ryggrad och de behöver avlasta ryggen mot ett ryggstöd. i ett samhälle finns det människor som klarar av att hälla vatten på en levande växt innan den torkar ut och dör, och i samhället finns det människor som cyklar, ett medvetet val av transportmedel. det är så man förvaltar sin tid, i den mindre staden. man vet att det finns bil, buss och spårvagn men väljer sin cykel.
och på den öde platsen framför detta hus har dessa människor eller deras behov inte uppmärksammats, och dett kan man fundera på varför?
och min analys blir att man uppmärksammar ett sorterande samhälle. bilen har en självklar plats i stadens puls, men inte sinnena, ifrågasättandet eller egna valet. en lite hård analys, men här finns fortfarande ett vägval.
der autostadt med alla bilpaviljonger, parkanläggningar och vattenspeglar tilltalar mig. även om man anser att en bil är en bil och har olika färg så finns arkitektur, växtlighet som genom sin utformning ger inspiration och tankar. en medveten plats där alla får plats.
staden är intressant ur flera aspekter, slott och spektakulärt kulturhus.konstmuseum och sk vanliga funktionella bostäder. en tänkvärd miljö att växa upp i.
det har under min yrkestid som lärare på dagehm, kindergarten funnits kvinnor som slänger ner en chokladmjölk och en burk nutella , och serverar detta till barnet, för att sätta sig i telefonen och diskutera barnets dåliga aptit med en väninna, i barnets närvaro.
om man försöker få min sympati med barnets matvägran förstår man ganska snart att det är ingen idé.
en skarp kommentar, skarp som ett piskrapp gör att man väljer sina ord om sitt barn i min närhet. äppelmosföräldern kanske berättar om äppelmosäventyret men diskuterar inte barnets matvanor eller bordskick. det är ointresssant.
och här får man många investeringar i humankapital. från färg och form över konsistens till en diskussion om odling, vitaminer och smak.
och detta blir en människa med skarpsynthet som väljer sitt liv. en människa som tar in flera aspekter i sina val.
och detta blir en människa som inte betalar tusen euro för en brudklänning och lever med ett begagnat kylskåp. utan investerar i köksutrustning och överför sin äppelmosuppfostran på kommande generation. och detta är en god samhällsmedborgare.
och när man här i wolfsburg ser en pojke i funktionell träningsoverall, välklippt med ordentliga skor sittande blixtstilla i lekparkens snurrgunga, bör man tänka efter. varför sitter man stilla i en lekpark, som är gjord för aktivitet.
och man bör ta sig den tiden, som vuxen.
