Vid anländandet till Bryssel förstod jag genast att staden hade en mängd svenska turister på besök, troligtvis södra Sverige och troligtvis Malmö.
Eftersom jag fick meddelande om att alla hotell skulle vara fullbokade, och tågstationen var stängd och biljettmaskinerna inte anpassade för kort, så fick jag promenera hela natten i Bryssel. Jag är aldrig rädd i en stor stad. Jag är van och vet hur man beter sig. Men det var lite tröttsamt att resa från Lille till bryssel och sedan på detta vara i rörelse hela natten.
Vi kan anta att detta skulle vara en slags anmodan om att jag skulle visa respekt.
Jag anländer till denna lilla belgiska genuina stad, med ca 40 000 invånare, och fick se det verkliga belgien. Underbara barn, vackra kvinnor och stolta män. I en vacker stad som tillhör Antwerpen som region.
Och det som var intressant var att trots att man var en småstad, trots att man tillhörde Antwerpen så hade man all service i sin lilla stad. Bibliotek, sjukhus, administration. Och självklart att man trivdes i denna stad, och värnade om sin lilla stad. Det är självklart.
Belgaren är en mycket tolerant och väluppfostrad människa. Välorganiserad och korrekt. Vi måste komma ihåg detta.
Men jag förstod att de svenska turisterna inte beter sig helt korrekt.
Först har vi gruppens sammansättning. Detta är kamratgrupper som utvecklat en egen humor. Man delar på kläderna. Man har inte sina privata kläder utan har en gemensam garderob. Man har sina leksaker, kryckor, blindkäpp och diverse smink som man använder under promenaderna. Man hade stulit cyklar som man förvarade i hotellrummet.
Och man bytte kläder tre gånger om dagen för att smälta in i den belgiska storstadsmiljön. Man använde sin leksaker för att se hur det emottogs av övriga besökare i Bryssel.
Man går runt och leker att man pratar olika språk. Kinesiska, eller turkiska. Man sitter på bänkar och äter, man sitter på gräsmattor och äter. Man gör inte så i Belgien. Det vet alla.
Man målade ansiktet med svart smink och skulle leka negerbarn för att se omgivningens reaktion.
Och i denna grupp fanns det ensamstående kvinnor som hade för avsikt att stanna i Bryssel, gifta sig men en belgisk man. Och hur raggade man. Blonderad, så klart, och slarvig, glad och impulsiv. Man lekte förvirrad och hittade inte vägen. Och man bytte kläder. Ingen nappade.
Och man trodde att man var charmig. Belgiska människor är extremt korrekt, organiserade och jag tror att i detta tätbefolkade land klarar man av att hitta sina egna partners. Jag tror de klara detta.
Vi måste komma ihåg att belgien med sina språk, flamländska, franska och tyska är van att hantera information, och när man berättar detta för mig i Mortsel, mycket diskret förstås, så förstår man att där hade man passerat anständighetens gräns.
Och vi får anta att detta ger konsekvenser i relationen emellan sverige och övriga eu-länder. Och de svenska eu-parlamentariker, fick de information om detta. Svar nej. Men jag får veta.
Och jag hade sett med egna ögon så det var enbart en bekräftelse att jag sett rätt. Och säkert var detta en sk studieresa, med besök på eu parlamamentet och så vidare.
Vad kan vi då säga om de svenska delegaterna.
Att man har trasiga nagelband och skrynklor på halsen, detta kan vi acceptera, men man kan dra på sig en dräktjacka eller en kavaj när man skall ut i offentliga rummet. Det är inte så svårt. De är dåligt klädda. Detta informerar man mig om.
