Resan i Frankrike närmar sig sitt slut och det absolut bästa med denna resa har varit alla franska parker och Jardines. Så fantastiskt.
Och det sämsta har varit hotellpersonalens dåliga språkkunskaper och arbetsmoral. Och detta beror troligen på att de var tillfälliga.
Men inför hemkomsten måste jag uppdatera mig på Sverige, och läser alltid SMHI:s hemsida.
Och där kan jag läsa att ett nytt projekt har startats för luftförbättring i Makedonien.
Jag var där på våren. Skopje är en intressant stad ur många aspekter, då där möter orienten västerlandet. Arkitektur och museum är välskötta och det finns möjlighet till shopping. Denna stad ligger i en gryta och då jag kommer mitt i vårvärmen, med lövsprickningen och med all denna privatbilism så anade man att sommaren kan vara besvärlig ur många aspekter. Man har 40 graders värme. Den bilism som finns är till stor del av äldre modell vilket ger ett oerhört slitage på arkitektur och gatunät, samt befolkning. Staden är unik för Europa och därmed värdefull på många sätt.
Om man i Belgien har en språklig indelning så har man här en religiös indelning. Muslimer och ortodoxa kristna lever sida vid sida och man klarar av detta utan förföljelse eller trakasserier.
Och självklart blir luftföroreningar ett gemensamt problem. Detta är ett steg i rätt riktning.
Vi läser vidare att Stockholms avloppsnät är känsligt för klimatförändringar. Häftiga regn skulle påverka avloppsystemet så att det blir översvämningar.
Under denna dag i paris fann jag under min promenad två vattenläckor. Självklart expanderar paris som alla stora städer och bilismen ökar. Gatunätet renoveras och detta ses inte med blida ögon. Man inser att det måste göras men det leder till omdirigeringar av trafiken och detta leder till en extra tryckning på gasen. Vi får anta att parisaren har bråttom. I arbetet hade en vatten ledning spruckit och den uppgrävda gatan vattenfyllt och man pumpade upp vattnet. Till bilisternas förtret. Man förstår att detta kan hända men man har bråttom.
På kvällen åkte jag med buss 76 mot louvre-rivoli och en rondell renoveras och trafiken dirigeras om.
Vid åtta på kvällen var metro nr tre inte hårt belastat, bussarna går med storstadfrekvens men var inte särskilt hårt belastade, av detta kan man anta att parisaren föredrar sin bil för kvällens aktiviteter, vilket är fullt normalt i en storstad. Att man efter dagens arbete har en aktivitet som kräver transport.
Omdirigeringen av rondellbygget leder till att en liten gata med körriktningar åt båda håll, en mindre gata, äldre bebyggelse, tre våningar, bostäder över och restaurang eller affär inte botten och träd som avgränsade emellan gata och trottoar. Och där stod vattnet som en kvast ur en brunn.
Det kan vara en olyckshändelse och det kan vara en konsekvens av omdirigeringen av trafiken. Men det får mig att fundera. Hur skört är vägnätet.
Att en omdirigering av ett trafikförbättrande gatbygge, leder till att två nya gator rasar.
Vidare funderar man på varför man inte utnyttjar metro och bussar. Känner man sig osäker, känner man sig hotad i staden kollektivtrafik, nattetid. Finns det förföljelse och trakasserier i paris metro, liknande vi har i svensk tunnelbana, där unga andragenerationens invandrare drar runt i tunnelbanan, misshandlar folk, rånar folk, trakasserar folk, bara för att ha något att göra.
Det är så töntigt. Det är så fyllt av inskränkthet, fördomar och byskvaller att larva runt i Stockholms tunnelbana och skrämma små barn och gamla tanter. Då är man impotent, då har man erektionsproblem. Och gränsar till sadism – masochism klubben. Och detta skall man som svensk tolerera. Smyg-masochister som retas i tunnelbanan. Vi har kommit så långt i Sverige att vi inte trakasserar homosexuella, däremot om en homosexuell retade och trakasserade folk i tunnelbanan, stirrade på folk, gick framför fötterna, var i vägen eller följde efter, så klart att hans kamrater skulle få denna person att sluta med detta. Men det klarar man inte i invandrargrupper.
Och det klarar man definitivt inte i svenska hem. Man klarar inte av att lära sina barn hur man beter sig i det offentliga rummet. Det skall stirras i ögonen, det skall haltas, man skall ha folk med barnvagn att gå ner i gatan för att tre femtonåringar skall gå i bredd. Det tycker man är roligt. Och så kan man kommentera detta.
Detta är fördomsfullt, inskränkt, intolerant och vilar i en samhällssyn, där man ska ha roligt. Där dessa femtonårigas glädje skall vara överlägsna anständighetsregler, och lagar.
Att dessa femtonåringar skall få ha det lite roligt. För dessa är värdefulla, deras åsikter dåligt formulerade om skola, mat och fritidsaktiviteter skall bäras fram som reliker i konsensus. Att de inte tycker om, att de har tråkigt, att de ”inte pallar med”. De är masochister, de tigger stryk.
Så gör man inte i Makedonien. Man är van att det finns flera religioner och vill man inte umgås med dem, undviker man deras kvarter, och när man är i deras kvarter sköter man sig. Varken mer eller mindre.
I östeuropeiska städer finns en mix av nationaliteter, språk och religioner. Det finns minoriteter, det finns överallt. Man behöver inte gå runt och söka konflikter. Man behöver inte som i Sverige medvetet provocera eller bus ringa till kustbevakning, polis eller brandkår.
Jag ser för mitt inre hela stockholms gatunät upprivet. Man började renovera på ett ställe och omdirigeringen av trafiken ledde till två nya incidenter, som ledde till fyra nya incidenter och så vidare. Man måste förstå att äldre bebyggelse inte är anpassat för dagens bilism.
Finns det vatten i kranarna?
