Att ta sig till Sevilla i oktober var en resa fylld av umbäranden.
Eurolinjes från Malmö till Bremen, två nätter i Bremen för att lördag morgon via Bilbao hamna i Sevilla var planen.
Eftersom tyskarna har sin oktoberfest i denna månad blev allt betydligt svårare. I Bremen var alla hotell fullbokade, vilket resulterade i en omdisponering till München. Festen gick av stapeln och jag deltog inte.
Efter fyra nätter i München åkte jag nattåg till paris och från paris till Bayonne och frän Bayonne till Bilbao och nu nattbussen till Sevilla.
Om resan emellan Bremen och München var en tågresa av det hårresande slaget var bussen emellan Bilbao och Sevilla det samma. Bilbao ligger i norra Spanien och Pyrenéerna antar jag kräver en viss typ av buss då vägarna är slingrande och branta.
Den bussen bussbolaget union valt var flaggskeppet Volvo, och om denna buss finns det en del åsikter.
De stora vägarna i Spanien är bra, mer än bra, bra skyltat, det går snabbt och trafiken flyter dygnet runt.
Volvobussen har stora fönster vilket gör det kallt. Stolarna var fyra – fem centimeter för låga sammantaget med förlängda säten ger en extrem vinkel för knäna. Har man dessutom en brant trappa där trappstegen är smala och avståndet är högt emellan stegen blir detta negativt.
Till detta har man smala hyllor med femton centimeter emellan förvaring och tak. Du når inte lampa eller ac. Stolarna har placerats så snävt och tillsammans med långa säten och ej nedfällbara ryggstöd, blir detta en obekväm och statisk ställning som inte är acceptabel.
Jag har långa ben och har en viss tolerans för detta. Men framför mig satt två spanska damer i det kortare formatet från Bilbao. Dessa kvinnor är vana att röra sig obehindrat i skog och mark, och vandrar, med eller utan powerwalkstavar i Pyrenéerna, och när dessa börjar knorra skall man ta den kritiken på allvar.
Bussen passar inte för 13 timmar, för sightseeing kanske men inte för långa färder.
I Cordoba bytte jag buss, till en Mercedes buss, en röd.
Och se, knäna slutade värka, solen kom fram och vi for fram genom det andalusiska landskapet, och helt plötsligt var Spanien ett vackert land.
Vinkeln i knäna blev rätt och trappan var konstruerad för människor. Till och med min granne i bussen som varit som ett åskmoln hela resan från Bilbao, satte upp håret i Cordoba och grabbade tag i sin väska och med fjäderlätta steg försvann denna unga dam i natten, äntligen fri.
Sverige skall inte bygga bilar eller bussar. De kommer aldrig upp till samma nivå som mercedes och bmw. Sverige skall ägna sig åt möbler och inredningstyger. Där är designer och människa ett, där finns känsla av kvalitet. Men bilar, det finns många fabriker dom gör detta bättre.
Volvo profilerar sig som säkerhet. Men tyvärr, det räcker inte. Tretton timmar i bussen kräver en annan form av kunskap. En grundläggande anatomisk kunskap, att vinkeln i böjningen i ett statiskt läge, måste vara korrekt.
När skall världen lära sig att infrastruktur och institutioner inte har ett eget värde utan fungerar som en länk emellan individ och behov.
Individen skall inte känna,
Och nu måste jag gå på bussen, tänka om jag faller….
Nu måse jag besöka försäkringskassan, och där fattar man ingen ting, där måste man förklara självklarheter, är de födda utan IQ eller är det en miljöskada.
