Om man betänker att flamencon är en vanligt förekommande dans i andalusien , den är var människas egendom. Även om man inte dansar eller sjunger eller spelar gitarr själv så är man uppvuxen med detta.
Man måste komma ihåg att all levande kultur influeras, speglar sin samtid och följer moden, trender och utvecklas. Så även flamencon.
Men det måste finnas en plattform som utövarna har. Grundsteg och handrörelser som man använder i dansen för att uttrycka olika känslor eller sinnesstämningar. Så bör det vara.
Man får också komma ihåg att dansen har olika roller. Spelet emellan man och kvinna, och att dominera och erövra.
Dansen bör ha revir som man upprätthåller och attackerar. Och i alla danser finns en samhällelig underton. Här tydliggörs psykologiska fenomen, som negativa: hat, svartsjuka, avundsjuka, dominans
Och positiva som glädje, kärlek, passion och gemenskap.
Min bild av spanien är familjen är tätt sammanknuten och föräldrar och barn har alltid full kommunikation, vilket ger de små markeringarna i uppfostran.
Spanien är en kommunikativ miljö, där alla ska delta, hela tiden. För mig som ofta promenerar i staden för att sortera tankar, bygga nya tankesystem blir detta en utmaning , att dels interagera med omgivningen och dels bygga nya tankar i hjärnan, och detta i en ny miljö och ett nytt språk, som jag verkligen inte behärskar.
Och så finns det turistflamenco, en allmänt hållen dans som inte speglar nutid, aktualitet utan enbart visar upp dansens tekniska möjlighet.
Och så funderar jag på publikens reaktion.
Man måste förstå att det alltid finns en nummer ett. Den vackraste, den mest omsvärmade. Och hon har en vacker kjol och solfjäder. Och dansar , och då skall man som publik förstå att detta är duende. Nu får alla extra energi och dansar till duende.
Om man som publik tycker att solfjädern är löjlig, eller blir arg på den vackraste, kanske man inte skall besöka en flamencodans. Man kanske kan besöka en tangosalong eller se en fandango.
Det är också trevligt.
Där man kan ha åsikter anser jag, är tekniken. Det finns självklart olika stilar, och jag tycker personligen att de stora gesterna, de rena linjerna och när dansaren är expressiv och tar mycket utrymme är snyggt.
Men det går mode i danser och trender i tekniker. Det är inte alltid man dansar som jag vill.
När man ser en turist, som vill komma bort och väljer sevilla, kastar i resväskan i hotellrummet och ger sig iväg för att konsumera flamenco på en bar. Jag har svårt att tro att detta är rätt modell. Man måste komma ihåg att dansen lever i ett sammanhang, och att dansarna lever i ett större sammanhang. De har inte skapats för att du ska ha något att uppleva.
Flamencon är en dans som till stor del handlar om respons, och feed-back, vilket är en spegel av samhället i sevilla och i spanien. Man vill gärna ha bekräftelse. Detta innebär inte att man ska enbart
Säga bonito och buen, utan använda andra uttryck. Man ska vara levande.
Och om du besöker en flamenco uppvisning tror jag att du får mer behållning om du visar vem du är, klädkod, entré, språklig kunskap, allt avläses på fyra sekunder, och i detta får du godkänt eller underkänt. Spanjorer är ett mycket artigt folk, men dansen blir efter de signaler du gett.
Om man tänker sig för och visar vem man är, så får man bekräftelse.
Man ska passa sig för en dansare. De är inga leksaker.
Så hittar man rätt i flamencon. Som en spegel, av samhället, av dig själv, och av kommunikationen.
Vad är duende. Duende är när publiken lyfter dansarna eller dansaren till svindlande höjder, här är kommunikationen emellan dansare, gitarr, sång och publik i ett enda crescendo, och detta händer absolut inte varje dag, tro inte detta.
jag är lite känslig när det gäller flamencon. jag vill gärna att man ska veta vad detta är och hur man beter sig.
