sevilla är en underbart vacker spansk stad. den moderna arkitekturen understryker den äldre bebyggelsen och tillför staden en ny dimension. sevillaborna älskar sin stad.
tyvärr tillhör jag väl inte den vanliga kategorien turister, som i denna höst invaderat sevilla. jag är lite för anpassningsbar. jag vill gärna se stadens själ och då måste man inta en helt annan attityd än “jag är turist”. även om sevillaborna klär sig som de vill, de arbetar eller de hr sin fritid, betyder detta inte att man klär sig för beachen i ett katolskt land. det stör och provocerar.
och man kommenterar inte folks beteende, oavsett om man använder facebook eller inte.
den turism som gjort denna höstresa, är märkliga. man kräver utrymme. man gör intrång i människors vardag, och detta är inte acceptabelt.
de har inte bjudit in dig, det var du som kom. dessa människor har sina liv här och de behöver inte be om ursäkt för detta. de har sin nätverk, skyddsnät och sina liv.
tanken var att köpa ett par kastanjetter och lära mig hantera dessa. tanken var att se hur den arabiska arkitekturen gestaltar sig i denna av tradition mångkulturella del av europa.
men staden har invaderats av okänsliga människor som gör sin pryl, och detta är helt ointressant.
jag reser vidare, någon sa mig: Cordoba. men jag väljer Madrid.
nu är jag så berest att detta med sevilla inte var någon livsdröm. men att se dessa europeiska människor vandra runt i en dimma, helt förutsättningslöst, historielöst. jag kan avstå.
