Jag kände instinktivt när jag såg ombyggnaden av malmö central att att detta är ett fiasko.
Varför gjorde jag det?
Ett glashus, med sluttande tak, hur lång livslängd har ett glashus?
Det regnade och jag såg vattnet som rann nerför taket. Vad händer när vattnet fryser?
En dam som pratade skånska satt bredvid mig, och jag kände att hon var inte malmöbo. Alla malmöbor, diskuterar alltid hus. Bra hus, dåliga hus och konstruktioner och detaljer. Jag vet inte varför, bara att det är så.
Detta hus var av glas, stålvajrar och lättmetallbalkar skulle ge en antydan om spåret, en association. Det fanns två hissar och fyra rulltrappor. Det fanns två rondelldörrar och fyra biljettautomater.
Folk hade sina platser längs väggarna och det fanns papperskorgar i anslutning till sittplatserna. Stålrör och glas. Och man kände sig som man var i ett terrarium, för ödlor och ormar, utan växter. Det fanns ingen miljö i rummet.
På anslagstavlan stod inställt på cirka hälften av tågtiderna. Det var fredag eftermiddag.
Tåget från köpenhamn blev försenat och man sa att det var lekande barn på spåret.
I heslingborg har man också en ny tågstation. Med buss och tågtrafik sammankopplat i samma hus.
Man samlas där. Man möts där. man vandrar runt i huset med tre väggar av betong och en vägg av glas med utsikt över hamnen. Man vandrar runt där och kommer på vad man skall göra. En samlingspunkt och en väntsal. Ett bra hus.
Under den tid huset var nytt stod aldrig inställt på vartannat tåg. Det bara flöt in i det övriga.
Alla barn och unga i Helsingborg har knutpunkten som en mötesplats, och man tycker ingen ting, vilket låter oss att förstå att detta är ett perfekt hus. Det är relativt städat, relativt lugnt och relativ levande människor som vistas där. Ingen woweffekt eller ingen besvikelse. Ett oväntat lyckat uttryck för det offentliga rummet.
Med lång livslängd.
Tågtrafiken har ökat i skåneregionen. Två nya spår kopplas in, sa mig en tågvärd. Det var signalfel. Och busiga barn springer på spåren.
Alla anar nu att här gör man problem av ingenting, här vill man ha uppmärksam. Och här krånglar allt. Men inte i helsingborg.
Barnen i helsingborg springer inte på spåren. De träffas i knutpunkten. De är lärda så. Det är så man gör.
Barnen, detta var en station emellan Köpenhamn och triangeln. De brukar inte springa på spåren. De får inte för sina föräldrar, men denna dag skulle de göra detta. Och vem skulle uppmärksamma detta.
Jag berättade för en medresenär att eftersom vintern kommer att bli kall, och snöskottningen inte fungerar som den ska i malmö beroende på olika faktorer så reser jag utomlands. Det är för kallt.
Hur var det nu med snöskottningen i malmö och lokal upphandling och information, jag läste någonstans i en svensk tidning.
Mina vänner i berlin, vistas aldrig på hauptbahnhof, de undviker platsen och är alltid på alexanderplatz. De älskar det huset. de pratar alltid om hus. bra hus och dåliga hus. de ockuperar tomma hus. de är kända för detta, och är vad man kallar experter.
Varför?
Hauptbahnhof i berlin är också ett hus av glas och stålrör. Vad krävs för att spräcka ett glas. En ton. En ton i en viss frekvens, eller utmattning.
I helsingborg kommer aldrig att ske något med knutpunkten. Man älskar sitt hus. och det är aldrig ett tomt hus. det är ett hus för kommuniaktion. det har en tydlig funktion.
