En av de mänskliga egenskaper vi begåvats med är att kunna tolka symboler i ett kontextuellt sammanhang. Vi förstår trafiksignaler, och vi ser skillnad i genus på skylten till toaletten.
Detta är en egenskap som även flyttfåglar och kameler har. Dock har vi olika tolkningsramar, vi har olika referenser beroende på att vi vistas i olika miljöer, under olika livsbetingelser samt har olika referenser för överlevnad.
En annan mänsklig egenskap är att använda de språkliga konventioner som finns. Hur man säger något.
Om tre personer vistas i samma rum, med fyra väggar och den ene säger
Thomas såg sig på stan igår. Och man vet att i området man befinner sig i, finns nyfikna människor som anser sig ha rätt att följa efter folk och kontrollera vad de har för sig och den tredje som inte var tilltalad säger
Jag har ingenting att dölja.
Här skall de språkliga konventionerna användas. Här har man samma referens och bör ha samma tolkningsram. Detta betyder att den tredje personen tar avstånd från uttrycket.
Thomas såg dig på stan igår. Det innebär att personen markerar att jag har inget att dölja och behöver inte kontrolleras när jag går på stadens gator. Det betyer att den tredje personen säger.
Ni behöver inte kontrollera mig, jag har inget att dölja.
Detta är ett logiskt sammanhang där man utifrån samma tolkningsram, liknande erfarenheter och samma tolkningsram bör kunna kommunicera.
Om den personen som säger
Thomas såg dig på stan igår, menar att detta innebär att jag har rätt att kontrollera folks förehavande på stadens gator, alla människor, har man frångått språkliga konventioner, frångått områdets referenser och gått in i en egen tolkningsram av verkligheten.
Och när man sedan berättar detta för sina vänner och de anammar beteendet. Var hamnar vi då?
Vi har här en grupp människor som omformar verkligheten, frångår fakta, frångår språkliga konventioner och skapar en egen verklighet. Gruppen spanar på folk. Gruppen spionerar på okända människor. Och hur tolkar denna grupp den okända individen.
De tolkar utifrån sin egen tolkningsram, sina egna erfarenheter och sina egna referenser.
Har gruppen dessutom en felaktig bakgrundsfakta, blir spejandet fatalt. En grupp senildementa som lever i historisk tid. Då tangerar vi vansinnet.
Det blir allt vanligare i denna tid, att man rationaliserar bort vissa grundläggande fakta, tidsperspektiv och rumsperspektiv. Att man rationaliserar bort det privata rummet och den privata sfären och den offentliga sfären och det offentliga rummet.
Man rationaliserar bort sitt eget agerande och ser bara omgivningens. Detta är ett beteende som ettåringar har. Vid tvåårsåldern inträder trotsperioden enligt västerländsk barnpsykologi, detta är då det lilla barnet upptäcker sitt eget agerande gentemot omvärlden. Och detta kan vara en emotionellt arbetsam situation. Man klan ha fel.
Att uttalandet thomas såg dig igår på stan, inte är relevant forskningsunderlag, fattar vilken normalbegåvad som helst. Den säger inget om verkligheten.
Vem är thomas och var du på stan.
Den enda verklighet som är ett underlag är att tre personer vistas i ett rum under en viss tid och att två meningar yttras. Detta är verklighetens forskning.
Och detta räcker inte att forska på. Det är för generellt. Det är normalt att vistas inomhus. Det är normalt att samtala.
Det som är intressant är hur uttrycket
Jag har inget att dölja tolkas. Det tas ut ur sitt sammanhang. Blir en specifik utsaga, och tolkas som att invriden vill bli spionerad på. Individen vill visa upp sitt liv. Men individen har inte sagt detta.
Detta är inte kulturellt betingat. Detta är att inte tillgodogjort sig de språkliga konventioner som används i området där rummet finns, där de tre perosnerna finns. Individen lägger in sina egna drömmar, önskningar och formar om verkligheten efter sina impulser och vilja. Detta är vansinne.
Och denna människa anses vara fullt kapabel att ta hand om barn inom svensk barnomsorg, men tyvärr det anser inte jag.
