jag anser mig vara en flamencodansare av rang. jag är absolut inte snabbast med fötterna eller kan spela kastanjetter så vidare bra. men jag gestaltar känslor. jag tolkar inte jag gestaltar känslor. de bubbelbottnade, odefinierade känslorna som en folklig dans innehåller. en folklig dans har mänskliga bottnar och mänskliga känslor.
jag skulle aldrig i mitt liv ta ett enda flamencosteg i hammarkullen, göteborgs förort. och jag bodde där tio år,
jag hade snokande grannar i lägenheten så gott som varje dag. nyfikna krakar, som ville ha information. men de visste inte att jag kunde dansa flamenco.
ni kan gå nu. det blir inget mer. jag behöver lägenheterna till människor som förstår göteborgarna. de som kan sätta sig i hamnen en fredagskväll och ta sin fredagsfylla och kan historien om hamnen, göteborg och dess invånare. göteborgarna förtjänar det. efter alla kulturella pajaskonster i förorten, på avenyn och trasiga spårvagnar.
jag har under två år visat världen hur man packar en resväska, så det är bara att följa. rättvisa, vem sa rättvisa. vem sa kultur.
och vem har rätt att ha åsikter, och att jag skulle dansa i hammarkullen, aldrig. jag kan inte sänka mig till en så låg nivå. tränade lite grejer i vardagsrummet för att hålla ryggen rak, i stormen. snöar det.?
